The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

Originaltitel: The Imaginarium of Doctor Parnassus
STORBRITANNIEN / FÄRG / 122 min
Regisserad av Terry Gilliam
Skriven av Terry Gilliam, Charles McKeown
Medverkande: Heath Ledger, Lily Cole, Christofer Plummer, Tom Waits, Andrew Garfield, Verne Troyer m.fl.

"WHY SO SERIOUS?" sade han och drog sina sista flämtande andetag. Dagen efteråt var Heath Ledger en hjälte; en 00-talets James Dean. Och så var han död. Men som Jokern i Christofer Nolans andra Batman-film The Dark Knight (2008) gjorde han sig förtjänt för att bli favoritskådespelaren för en generation av nykomna filmtittare och dessutom en postum Oscar.
- Var han verkligen så bra, då?
- Jo, han var väl...
- Och filmen då?
- Jovars, jag har väl sett...
Frågar vi valfri betygsättare på imdb så är det inte osannolikt att de svarar att det är den bästa filmen sedan Gudfadern (1972).

FÖR ALLA DE som sörjt att mannen de inte visste var bäst nu också var död så kommer nu en hyllning till denna man. The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009) av den gamla Monty Python-hjälten Terry Gilliam var tänkt att ha Ledger i en av huvudrollerna. Men så dog ju Ledger och filmen kunde inte slutföras. Men så sade tre av Hollywoods stora - Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell - att saken var en bagis och fick regissören, som också var god vän med Ledger, att ta sig upp på benen igen och dra en lättnads suck. Den historien har redan hunnits berättas många gånger under 2009 och diskussionerna har duggat tätt: "blir det här filmen vi väntat på; Terry Gilliams magnum opus?". Man vill förstås hemskt gärna tro det då man lärt sig att det är i de största kriserna som den största konsten skapas. Idag har jag sett filmen, lång tid efter att snacket omkring den var som aktivast, för först nu har den gått upp på biograferna. Att sätta tre skådespelare att göra jobbet för en endaste var förstås inget problem för en sådan som Gilliam, framförallt inte då det verkar som om större delen av filmen gjordes innan Ledgers död. Ett ord som osammanhängande är i det här fallet malplacerat. Och om du tycker annorlunda så ska du nog över huvud taget inte sätta dig in i detta eller Gilliams övriga produktion som regissör.

VI ÄR I ETT SLASKIGT och geggigt London. För er som sett The Fisher King (1991) (också av Gilliam) så tror jag att ni förstår ungefär vad jag menar. Vi förs redan från första scenen till ett teatersällskap som tar sig fram med hjälp av en underligt utvecklingsbart husvagn som de också uppträder på. Själva showen är kanske inte direkt vad som drar sig till människor, men deras nummer är verkligen någonting särskilt. På scenen står det en spegel som - vid doktor Parnassus tillåtelse - leder in i ens egna fantasi. Var man egentligen hamnar är mångtydigt men oavsett vem som tar sig in så väntar en prövning för den som tar sig tillräckligt långt därigenom. Lite mer än så förstår jag, men det är också väldigt mycket som för tittaren ter sig obegripligt, så jag hade inte tänkt mig att förklara det närmare än så. Ett sällskap. En spegel. En prövning. Nog så.

Men naturligtvis vore det väl bra tråkigt om det bara vore magiskt på insidan av spegeln. Gilliam låter djävulen i Tom Waits skepnad stryka omkring på de vissna gatorna och han låter Doktor Parnassus fungera som familjefar i det teatersällskap som filmen handlar om. Spelet kan börja. Och spelet handlar om ett vad mellan dessa två. Så kommer Heath Ledger in i bilden. Han spelar Tony, en man som huvudpersonerna hittar hängandes i halsen under en bro. Parnassus tror sig att denna Tony kanske kommer kunna hjälpa honom att vinna mot djävulen. Och därvid är spelet rullande.

EN ORDINÄR TRIPP ÄR det som ni säkert redan förstår inte frågan om. Många saker förklaras inte. Däribland får vi aldrig en förklaring i filmen om varför Ledger plötsligt blir Depp, Law eller Farrell när han kliver igenom spegeln. Några andra saker kanske vi får förklarade men inte riktigt förstår ändå. Däribland. är jag fortfarande förvirrad angående vad som egentligen sker när man tagit sig igenom spegeln. Väldigt få saker är helt och hållet självklart. Men nåväl så är inte det heller grejen med en film som denna. Handling, symboler, budskap... Vid första anblicken så tror inte jag att det finns mycket att hämta. Framförallt så tror jag att de inte har tänkt sig att det skulle finnas något att hämta. Men å andra sidan... desto mer mångbottnad en historia blir, desto fler olika sätt måste den väl gå att tolka på? Häri ligger en inte helt uppenbar storhet i The Imaginarium of Doctor Parnassus. Den är diskutabel. En av de bästa egenskaper en film kan ha!

Så vad har skaparna bakom The Imaginarium of Doctor Parnassus satsat på då? Det är uppenbart för vän av Gilliam. Det visuella uttrycket. Och det visuella uttrycket är... Underbart. Här finns scener då den kvinnliga huvudrollen Valentine springer i en tom rymd tillsammans med hundratals spegelbitar som reflekterar henne själv, här finns vyer utöver obeskrivliga landskap och här kan allting som du trodde var av naturlig form i nästa stund förvandlas till en färdmedel till en helt annan plats. Allting sker som om det vore för givet. Som om folket bakom gjort alla landskapen på en kafferast som om det senare blir utklippt ut bioversionen. Man förundras över hur tekniken idag får allting att te sig så enkelt. Estetiken är väldigt bekant ifrån bl.a. Monty Pythons tecknade sekvenser (som Gilliam också stod bakom) men förstås också de filmer som Gilliam gjort senare. Mest påminner det om Time Bandits (1981) som var en tidig produktion av honom. Det är likasinnade världar och det är också lite liknande logik. Största skillnaden är att det är färre dvärgar i den här.

JAG VILL ÅTERKNYTA till denna man jag kanske allt för många gånger nämnt i denna recension, Heath Ledger. Om några dagar är detta decennium slut och vad sker då? I en scen i The Imaginarium of Doctor Parnassus står Tony i Johnny Depps skepnad vid en flod och ser små barkbåtar segla förbi. Fast på dessa sitter små fotografier på kändisar som dött i tidig ålder. "De är unga för evigt" säger Tony, "de blir aldrig gamla, aldrig feta..."; det är verkligen uppenbart att hela scenen är dedicerad till Ledger. Det finns flera andra scener med liknande hänvisningar. Det råder ju ingen tvivel om att det fanns stora ambitioner att få göra en film till just Ledger. Det här är ingen kritik men det är ett utropstecken om att det är ett lite fult knep. Ledgers publik kommer inte att bli begeistrade i den här filmen, det är allt för lite substans. Men ändå kommer det måhända gå hem just för att det är en sådan hyllning. Spelar han bra då? Nej, ingen spelar egentligen särskilt övertygande. Heath Ledger gör en ganska vanlig insats och även resten av artilleriet är duktiga, men höjer inte filmvärdet märkbart. Undantaget är Johnny Depp som hade tidspress då han tackade ja till uppdraget och fick spela in allt hans material på tre timmar. I hans lilla insats känns det verkligen som om han är Tony istället för att försöka vara någon sorts avbild av Ledger, så som inte alls lika duktiga Law och Farrell gör.

Så hur känns det när denna omdiskuterade film äntligen når ut på biograferna? Skådespelarna är okej. Annars en ganska tunn skapelse på de flesta skikten kan man tycka. Men jag är ändå belåten. Det visuella intrycket är det väsentliga. Om alla de scenerna som utspelar sig utanför spegelns värld är typiskt Gilliam-drama med ganska tunna förvecklingar, relationer och romanser så är spegelns värld någonting vi om tjugo år kommer kalla Gilliam - om vi kommer kalla honom någonting - ett geni för att han skapade. Det är inte en film för alla. Dt är nog ändå en film för mig. Men visst lämnar den en del att önska. 3/5