För en handfull dollar (1964)

Originaltitel: Per un pugno di dollari
Italien, Spanien & Tyskland/Färg/99 min

Regisserad av Sergio Leone & Monte Hellman
Skriven av Ryûzô Kikushima, Akira Kurosawa, A. Bonzzoni, Víctor Andrés Catena, Sergio Leone, Jaime Comas Gil, Mark Lowell, Fernando Di Leo, Clint Eastwood, Duccio Tessari & Tonino Valerii
Medverkande: Clint Eastwood, Marianne Koch, Gian Maria Volonté, Wolfgang Lukschy, Sieghardt Rupp, Joseph Egger m.fl.

FÖR EN HANDFULL DOLLAR brukar klassas som den spaghettivästernfilm som startade allt. Även om ett flertal västernfilmer i Italien innan, var För en handfull dollar den första som lyckades få en internationell framgång. Vad var det då som gjorde det? Det stilbildande fotot? Den unge amerikanen i huvudrollen? Leones Regi eller Morricones vaggviseliknande serenad i det vidsträckta italienska ökenlandskapet? Det var allt.

Det finns inga ord som kan uttrycka hur inspirerande Leones spaghettivästernfilmer varit. Det känns nästan klyschigt att berätta hur mycket såväl Quentin Tarantino som Robert Rodriguez tagit från den italienska mästaren. Vad som dock kan sägas är att ingenting i filmvärlden såg ut som Leones spaghettivästernfilmer, varken innan eller efteråt, där Leones Den gode, den onde, den fule kanske fått stoltsera som hans allra bästa.

I denna film får vi följa “mannen utan namn”, som kallas “Joe” filmen igenom. Han rider in i en stad och hamnar mitt emellan en konflikt mellan stadens två stora familjer, något som får blodig utgång i en berättelse om girighet och hämnd. Själva handlingen (ett manus Charles Bronson själv kallade för det “sämsta manuset han någonsin sett”) är kanske inte det allra viktigaste, men ger mycket rum åt tuffhet och häftiga scener. Tro mig, även om dessa grejer ofta brukar falla pladask i vanliga actionfilmer, är själva tjusningen just dessa i spaghettivästernfilmer — och det beskyller jag ej heller. De galopperande rytmerna ihop med den kisande Eastwood är i princip underhållning i ett av sina finaste skeenden. Även om produktionen (och därav den tekniska kvaliteten) brister på flera håll (vi ser dålig dubbning, lite för hastiga klipp, andra blunders), så är det absolut inte det som är av allra störst tyngd i en film vi alla minns för dess grovhuggenhet, häftighet och sitt flimmer.

För en handfull dollar är inte Leones bästa film, men det är starten på en av filmhistoriens största filmserier. Det har nästan blivit ett brott att inte tycka om Leones spaghettivästernfilmer. Med en klackspark och inte alltför skyhög glorifiering, uppmanar jag dig åtminstone att se filmen som startade allt och som definitivt öppnade upp portarna för en man som, likt sin karaktär, inte ännu hade fått sig ett riktigt namn. 3½/5

Mulholland Drive (2001)

Originaltitel: Mulholland Dr.
Frankrike & USA/Färg/147 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Medverkande: Naomi Watts, Laura Harring, Ann Miller, Dan Hedaya, Justin Theroux, Brent Briscoe m.fl.

LYNCH ÄR EN MÄSTARE som blivit berömd för att göra rent utsagt märkliga filmer. Givetvis är det något märkligt med hans filmer, i det avseendet att de är väldigt annorlunda. Med i princip vilken handling som helst, kan Lynch ändå skruva till det med en karaktär vi aldrig sett tidigare eller en händelse som aldrig tidigare skådats och göra det till den typ av film vi kommit att älska Lynch för. Visst kanske det är märkligt, men i en värld som inte kan ses som annat än just märklig, vad nu själva betydelsen av det ordet skulle vara, når ändå Lynch ut med sina filmer, oavsett hur udda, hur sjukt eller skruvat det än är.

Mulholland Drive är till stor del inte särskilt olik någon annan Lynch-film. Lynch älskar att låta saker ske i hans filmer som är öppna för tolkningar och nästan aldrig berättar Lynch vad han vill säga med en film. Detta koncept tar Lynch till helt nya dimensioner i och med Mulholland Drive, en film jag definitivt borde ha läst lite mer om innan jag såg den. I tron om att det ändå skulle vara en linjär och ändå tämligen lättförstådd rulle, var jag inte alls förberedd för det trassel av händelser, karaktärer och galenskap Lynch kokat ihop i Mulholland Drive.

Jag tänker inte rabbla upp hela handlingen i filmen, eftersom det inte riktigt är min uppgift. För övrigt går det nästan inte att berätta helt, eftersom jag själv fortfarande fungerar. Det är nämligen så att Lynch börjar med den ganska "vanliga" händelsen bilkrock. Mitt i natten på en enslig väg råkar två bilar ut för en frontalkrock och en kvinna lyckas rymma — därifrån är det helt upp till er.

Vad Lynch nämligen har gjort är att lägga ut ledtrådar hela filmen igenom. Detta är nämligen inte alls en vanlig berättelse. Den tar vändningar du inte alls kommer vara beredd på. För många kommer det vara helt oförståeligt, men med tanken att du måste koncentrera och snappa upp detaljer från första bildruta, är du kanske ett steg närmare att pussla ihop det verkliga hav av pusselbitar Lynch har lagt ut. Aldrig har jag sett en film såsom denna.

Man kan fråga sig om detta är bra eller dåligt. Jag tycker konceptet är oerhört intressant och låter tittaren på riktigt försöka tänka och koppla ihop ledtrådarna. Eftersom det däremot inte finns något "facit" av Lynch, är det dock svårt att veta om ens egen teori om handlingen verkligen stämmer. Dessutom kan jag tänka mig (vilket det även var för mig, åtminstone i början) att man blir väldigt enerverad, allra främst om man inte är förberedd. Plötsligt var det som hade sådan fullkomlig poäng fullkomligt utsuddat och man måste börja tänka om, pussla ihop, kasta bort, göra om, funkar det? Fel, gör om, koppla ihop och tänka. Om detta ska ses som något bra beror helt på vilken typ av person du är. Vissa hatar att tänka när de ser film. Vissa vill få intressanta frågeställningar som har betydligt mer djup. Mulholland Drive vill dock mer handgripligt få dig att börja tänka ihop handlingen och du blir som en slags egen deckare, i detta fullkomligt kaotiska och psykologiska drama som nog enbart Lynch besitter det rätta svaret på.

Det är irriterande när man inte riktigt kommer fram till poängen. Just det är även drivkraften för att försöka förstå Mulholland Drive, men i Lynchs hjärna kan liksom allt hända. Därför blir det ganska svårt att verkligen hitta det rätta svaret i ganska onödiga tankegångar. Filmen är öppen för att bli sedd om och om igen, för att man ska förstå. Frågan är om någon orkar se om en film på 147 minuter flera gånger. Där sviktar Lynchs film något, men för att vara nästan den enda i sitt slag, är Mulholland Drive definitivt en välgjord film. Med Hollywood och filmskapande i centrum, välkomnas vi i ett virrvarr som egentligen bara kan tolkas som rejäl spänning och ihärdig hjärngympa. 3½/5

Tillbaka till framtiden-trilogin

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-FILMERNA hör definitivt till en av de mest folkkära filmtrilogierna någonsin. Dess lätt matinéaktiga sätt har fångat hjärtat hos mången familj och kanske allra främst barn. Jag minns själv hur jag älskade Marty McFlys eskapader, fram och tillbaka i tiden, tillsammans med den galne och likväl väldigt intelligente Doc.

Ska man recensera en trilogi som denna, bör man dock finna sig i att man inte recenserar Bergman eller Hitchcock. Ej heller är det dumt, löjligt och oviktigt, för det är en fin form av underhållning som leder en in i olika världar (eller i alla fall i olika tiderum) och låter oss leka lite med tanken av att vara någon annanstans, där vadsomhelst kan hända och det alltid finns hopp. Ungefär så är väl ändå det djupaste jag vill gå med Tillbaka till framtiden-filmerna. Det är underbart och väcker minnen, men det är gjort för att det är kul. Det är som sagt väldigt fin underhållning.

I trilogin får vi följa Marty McFly och Doc där de reser genom tiderna. Ofta är det inte tillsammans och många hinder möter dem, liksom de åker fram och tillbaka och bildar väldigt komplicerade tidslinjer som ändå kräver en ansenlig mängd hjärnkapacitet för att man ska hänga med. Vad som är briljant är hur filmerna även hänger ihop. Vad du sett i en tidigare film kommer återknytas i nästa. Vad som startar trilogin kan nog ändå ses som den bästa. Handlingen är ganska enkel, men allt är väldigt nytt och ytterst spännande, då Marty åker tillbaka till dåtiden och måste se till att hans mamma (fast då som ung flicka på 1950-talet) inte blir förälskad i han själv, då det hejdar hela hans egna existens. Rent matinémässigt är då den första filmen faktiskt den bättre.

Den andra filmen är minst lika lysande den, fast på ett annat sätt. Här behandlar man mycket större problem: det är problem om i princip hela USA:s tillstånd, som den osviklige antagonisten Biff Tannen ansvarar för. Här erbjuds vi också väldigt fin action och spänning och det är betydligt mer storskaligt i andra filmen. Om detta bör ses som bättre än ettan är tveksamt, men de båda filmerna är väldigt lika ändå, även om jag kan finna att det ändå finns en gnutta mer action i just tvåan. Mer din smak eller inte, det vet jag inte. Smaken är som baken. Båda är lysande underhållning oavsett.

Trean är något sämre, men erbjuder även den mycket fin action. Vi kommer då in i vilda västern, med allt från indianer till dueller och snaror. Det är dock en väldigt intressant anknytning till en viktig period i USA:s historia, något som absolut inte kunnat ignoreras. Medan de tidigare filmernas framtidsvisioner framstår som löjliga när vi faktiskt nu befinner oss i tiden den porträtterar som framtid, så är det gamla 1800-talet något som faktiskt funnits och ett intressant miljöbyte.

Ska man se rent generellt, är det svårt att recensera sådana här filmer. Det är kanske inga filmiska mästerverk som analyseras och diskuteras i decennier, men det är tre väldigt bra filmer. De är bra i den bemärkelsen att de faktiskt underhåller, roar, får oss att skratta, gråta och bli hänförda. Skådespelet, utspelen, allting, det påminner om filmen, teatern, såsom den var först. Den ville underhålla. Det vill den alltid. Till och med Hamlet blev till för att underhålla. Det är världens fina form av uttryck och den håller i vått och torrt. Vi orkar inte alltid mer av att få något predikat, att "lära oss en viktig läxa" eller bli alltför djupa, men något orkar vi alltid med. Vi orkar alltid med en god historia, oavsett hur högtflygande den är. 3½/5

Rymdimperiet slår tillbaka (1980)

Originaltitel: Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Irvin Kershner
Skriven av Leigh Brackett, Lawrence Kasdan och George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Billy Dee Williams, Anthony Daniels, David Prowse m.fl.

ANDRA (ELLER FEMTE, BEROENDE PÅ HUR MAN SER DET) FILMEN i en av världens största franchise om rymden. Medan första filmen berättade oss om alla karaktärer, världen och de tydliga protagonisterna och antagonisterna, så för Rymdimperiet slår tillbaka historien vidare, men inte med direkt intressant handling, utan möten med nya gestalter och oanade vändningar (som dock inte blivit särskilt oanade, efter hundratals referenser i dagens populärkultur).

Handlingen är ganska tunn och vi får egentligen mest reda på att Darth Vader och gänget är efter rebellerna. Dock finns här ingen dödsstjärna eller något annat direkt mål, utan blir mest som en katt-och-råtta-lek. I början kan det ses som otillräckligt, speciellt om man inte är ett stort fan av de ganska långa scenerna med omkringflygande rymdskepp (konstigt om man gillar dessa filmer, men tycker faktiskt de kan bli direkt tråkiga ibland), men oroa dig icke! Filmen erbjuder vändningar i historien som definitivt kryddar lite spänning över det hela.

Detta är filmen där vi möter Yoda. Det är liksom en ståndpunkt i filmen som i sig höjer betyget. Aldrig har jag sett en varelse med sådan komisk timing som den krabaten. Att sådan oerhörd visdom kan brytas av med tvättäkta komik är helt otroligt och är definitivt den där boosten som filmer behöver.

Kort sagt kan man inte säga mer än att detta är filmen som för rymdhistorien vidare. Med underbara karaktärer i en väl uttänkt värld, med flera häftiga vändningar, blir denna film (som vid första anblick kan tyckas ha tunn handling) faktiskt en mycket god uppföljare till en film som mer eller mindre var född till att få uppföljare. Vilken tur att resultatet blev lyckat och att, som en svensk Yoda kanske skulle ha sagt, gillade den jag gjorde. 3½/5

Lost in Translation (2003)

Originaltitel: Lost in Translation
Japan & USA/Färg/104 min

Regisserad av Sofia Coppola
Skriven av Sofia Coppola
Medverkande: Scarlett Johansson, Bill Murray, Akiko Takeshita, Kazuyoshi Minamimagoe, Kazuko Shibata, Take m.fl.

LOST IN TRANSLATION ÄR FILMEN om den avdankade skådespelaren Bob Harris (Murray) och hans vistelse i storstaden Tokyo, Japan. Med en dallrande karriär och ett svängigt äktenskap börjar han fundera kring livet och dess utveckling som lett till idag. Under sin hotellvistelse fördriver han nätterna med att hänga i baren där han träffar den liksinniga unga Charlotte (Johansson). Vilsna som de är utvecklas en vänskap dem emellan, ett band så mycket viktigare än dem någonsin kunnat ana.

Skaparen och upphovsmannen till detta kärleksdrama är Sofia Coppola, dotter till den annars mer berömda Francis Ford Coppola, mannen bakom Gudfadern-trilogin och Apocalypse Now (1979). Det är inte lätt om egentligen rent omöjligt att träda ur skuggan av sin fader, en av de största regissörerna någonsin. Med Lost in Translation har man trots allt lyckats väcka ett intresse kring människan och dess sökande efter meningen med livet och inte minst vårt anpassande till främmande miljöer och omgivningar. Filmen i fråga är utan tvekan hennes bästa och jag tror till och med herr Coppola är stolt över denna Oscars-belönade om än oslipade diamant.

Lost in Translation har ett ganska lågmält och deppigt tema, något som följer filmen från början till slut och ger en klar bild om det seriösa problem som filmen bygger på. De första 20-30 minuterna går tyvärr oerhört långsamt utan någon som helst spänning. Det är inget dåligt manus men kanske en lite för seriös film att försöka sig på en fredagskväll vid 23:00.

Vad som ger liv åt en ganska död film är tack och lov det fina skådespelet. Bill Murray blev nominerad till bästa skådespelare på Oscars-galan för sin roll, men förlorade dock. Det är en stabil rolltappning som backar upp den tunga handlingen filmen ändå har. Höjdpunkten i filmen tycker jag däremot är karaktären Charlotte och framför allt Scarlett Johanssons skådespel. Ja, Scarlett Johansson, vilken kvinna, jag menar, här har vi en av världens i särklass absolut vackraste människor och det gör mig så innerligt glad att hon faktiskt kan det där med skådespel också. I filmen där man valt att utelämna mycket dialog bygger karaktärerna mycket på sinnestillvaron där Johansson lyckats med dem små men viktiga scenerna. Trots att hon är vilse lyckas hon ändå klämma fram ett leende, inte av ren lycka och glädje som man är van att se henne utan med en viss tyngd och sorg över det hela som ger liv åt filmen, något som i denna specifika scen symboliserar den humanitet människan bygger på. Även Murray gör detta galant men just Scarlett i det ögonblicket får mig förstå den fasad så många faktiskt håller i skräcken att våga ta steget och vissa hur man verkligen känner och mår.

Lost in Translation är en bra film, den vill mycket men når aldrig riktigt fram till det resultat man önskar. Jag kan erkänna att det finns mycket kvalitet här, men bilden man får är alldeles för oklar och tråkig för ett riktigt bra betyg. Hade det inte vart för skådespelet hade filmen bara fått en trea men det blir faktiskt bättre än så. Lost in Translation bör ses med ett öppet sinne och inställning att det är en seriös film, ingenting man skrattar bort samt att man inte startar för sent på kvällen. Följer man detta lär man få en härlig upplevelse att lägga på minnet. 3½/5

München (2005)

Originaltitel: Munich
Frankrike, Kanada & USA/Färg/164 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Tony Kushner, Eric Roth och George Jonas
Medverkande: Eric Bana, Daniel Craig, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Ayelet Zurer m.fl.

MAN KAN VÄL GANSKA LUGNT SÄGA att Spielberg är en osviklig mästare. Allt han gör är bra på ett eller annat sätt. Nu har jag egentligen bara sett hans kändare verk och vet inte hur det såg ut i allra första början, men den regissör Spielberg har lyckats bli är utan tvekan skicklig. Är det inte sci-fi, så är det historiska verk eller något annat.

München handlar om följden av den så kallade Münchenmassakern under Olympiska sommarspelen 1972 och följer den lilla grupp människor i jakt på att mörda de som planerade aktionen. Med kanonbra skådespel från nästan alla och med ett superbt manus (här har man valt en betydligt mer häpnadsväckande berättelse än nyligen recenserade Himlen är oskyldigt blå (2010)) ställs man återigen inför faktumet att Spielberg alltid är bra. Ibland känns det nästan lite lönlöst att recensera något av han.

Om vi utgår från att filmen är kanon i de flesta avseenden, är det kanske lättare att peka på felen. Spielberg älskar att göra riktiga storfilmer som tenderar att vara ganska långa; detta är givetvis en smaksak, men många tror jag tappar intresset i en film som är längre än två timmar. Med det krävs verkligen duktig regi (något som Spielberg återigen har). Dessutom kan jag tycka att München bjuder på en hel del action, men ingen riktig slutsats. Detta är nog inte riktigt filmens fel. Tittar vi på Israel–Palestina-konflikten, så ser vi ingen riktig slutsats. Våldet och dödsfallen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Om man nu vill se Spielbergs München som trevlig action eller något betydligt mer djupt, det är upp till en själv. Själv ser jag Avners (Bana) färd genom dödsfall och paranoia som något mer än bara action. Hela undertonen av konfliktens hopplöshet gör att Spielberg förvisso kanske berättar något ganska givet, men också alltför relevant i vår nutid.

München är dock långt ifrån Spielbergs bästa film. Vissa scener är jättebra och vissa skådespelare (såsom Hinds) tycker jag verkligen levererar. Dock kände jag stundtals att jag hade velat få med mig något mer efter jag sett filmen. Inte för att klanka ner på Spielberg, men lite känns det som en samling actionscener, med det urtypiska "ensam arab som står och sjunger a cappella" på soundtrack. Även om Spielberg överskrider alla schabloner och gör en riktigt bra film, kan man känna att man gärna velat få med sig mer, för jag vet att Spielberg kan. Bortsett från det, är i alla fall München en riktigt bra och viktig film i vår nutid. Jag tror aldrig att en film, inte ens från den store Steven Spielberg, kommer vara en ögonöppnare för den rasande befolkningen i Israel–Palestina-konflikten, men att återigen bli påminda om att hat enbart föder hat, det tanken kanske rentav kan vara livsavgörande. 3½/5

Mysterious Skin (2004)

Originaltitel: Mysterious Skin
Nederländerna & USA/Färg/105 min

Regisserad av Gregg Araki
Skriven av Gregg Araki och Scott Heim
Medverkande: Chase Ellison, Joseph Gordon-Levitt, Brady Corbet, George Webster, Rachael Nastassja Kraft, Jeffrey Licon m.fl.

DEN SUBGENRE AV FILMER som känns som ett slag i ansiktet med valfritt tillhygge är en splittrad genre. Filmer som Lilja 4-ever (2002) är givetvis osvikligt gripande, men man kan inte undgå att må ganska dåligt efter sådana kraftprov till långfilmer; den skymt av ett slags helvete på jorden. Man blir liksom tom i själen och ändå så full av tankar. Man kan inte förhindra att skakas om; en sida lugnas ner av tanken att det här inte sker. Det är inte en del av vardagen och bara en film. Den andra sidan påminner oss om att det allra värsta - det vi ibland ryggar tillbaka för och stundtals undrar om det faktiskt är okej att ha med i en film - faktiskt tillhör en dimension som tyvärr sträcker sig mycket längre en filmrulles gnisslande: vår värld, ditt land... kanske bara runt hörnet.

Mysterious Skin tar plats i 1980-talets Kansas och handlar om två ungdomar - Brian (Corbet) och Neil (Gordon-Levitt) - som båda blev sexuellt utnyttjade av deras baseballtränare när de var åtta år. Drygt tio år senare är Brian och Neil 19. De träffas aldrig mer och har fortsatt att leva ett liv på sina egna håll. Den ene, Brian, har blivit en nördig, plågsamt blyg och "tillsynes asexuell" grabb fascinerad av UFO:n, medan Neil har blivit en hänsynslös och sexuellt vågad ung prostituerad. Vad som skiljer dessa åt, förutom deras totala skiljaktigheter i personlighet, är att Brian inte riktigt kan komma ihåg vad som hände den sommaren för tio år sedan (han är klart övertygad att han måste ha blivit bortförd av utomjordingar, men är fast besluten att finna sanningen), medan Neil kommer ihåg precis allting.

Genom filmens direkta angripande, bortser Gregg Araki från onödig bakgrund och fakta om karaktärerna, utöver själva övergreppet vid åtta års ålder. Det bidrar givetvis till att filmen på ett sätt blir ganska överskådlig, men samtidigt väldigt explicit. Ämnen som pedofili och allmän perversitet är inte något man enkelt går runt utan uppspärrade ögon. Araki har dock här gjort en film som är ett subjekt för analys; att filmen skulle vara särskilt lätt att förstå är inte sant. Mysterious Skin är en betydligt mer psykologisk film än vad jag först anade. I tron om att stöta på en film om problematiska ungdomar i en avkrok á la mer lättsmält Harmony Korine, blir det betydligt mer Happiness (1998). Brians grubblerier och återkommande drömmar med en åttaårig Neil, tillsammans med Neils hämningslösa möten med äldre män, blir således en väldigt hård och svårsmält karamell.

Gregg Araki är kanske främst känd för sina homosexualitetsrelaterade independentfilmer. Med sin så kallade Teenage Apocalypse Trilogy (Totally F***ed Up (1993), The Doom Generation (1995), Nowhere (1997)) satte han sexualiteten som ett väldigt tydligt tema i sina filmer. Liksom hans tidigare filmer, är sexualiteten även väldigt viktig i Mysterious Skin; jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att hela filmen handlar om det. Dock är det inte lika mycket en film om sexualitet och övergrepp i sig, som det är en film om olika människors sätt att handskas med en traumatisk händelse och kanske ännu, ännu mer en film om hur enbart en kort tidpunkt, en tanke som blir handling, kan förändra en individs liv, en människas hela synsätt, för alltid. Araki sätter inga fördömande stämplar om hopplöshet och nihilism, men vad han ej heller gör är att använda sig av alla dessa standarduttryck om att "det löser sig", att "komma över" någonting och börja förlåta. Även om de givetvis är livsviktiga i sammanhanget också, tror jag faktiskt aldrig jag skådat en film som jag tror överensstämmer så väl med känslan av att ha varit ett offer för övergrepp. Vi vill gärna se det som att vi förr eller senare kommer kunna vifta bort det, men lite tänker vi på ett barns oskuldsfullhet och de fruktansvärt, fruktansvärt djupa sår som uppstår efter fall av sexuellt utnyttjande. Jag tror inte någon, inte ens Araki själv, vet hur något sådant kan kännas, trots att Mysterious Skin ändå för mig blir ett av de mest ackurata filmer om ett övergrepps efterskalvseffekt.

Med ovanstående harang om filmens tema, förefaller det nog för de flesta att det här inte är en film för alla. Jag hade själv inte alls förväntat mig en sådan visuellt och psykiskt påfrestande film när jag satte på kritikerrosade Mysterious Skin. Att Joseph Gordon-Levitt, Elisabeth Shue och Richard Riehle medverkar ska i framtiden för mig inte alls försäkra mig om tryggheten i ett i alla fall välbekant ansikte. Filmen går där Happiness kände att gränsen gick och fortsätter lite mer, också till stor hjälp av föreställningar och att faktiskt inte visa allt som sker. I Happiness bör jag dock säga att det sköttes med lite mer finess; stora delar av Mysterious Skin fann jag väldigt frånstötande. Även i Happiness vågade (men såväl även väldigt realistiska och nyanserade) bild av en pedofils grubblerier, kände jag att delar av den filmen också var väldigt svåra att ta in, just kanske för att man inte ville. På så sätt lämnar Mysterious Skin ut betydligt mycket mer i bild (det allra värsta går givetvis inte att visa); många stunder blir det för mycket. Om det ska ses som obligatoriskt med tanke på filmens natur eller om det gör filmen sämre, det blir mycket svårt att svara på. Budskapet och känslorna som väcks av filmen är såpass starka att det känns som att vägen dit stundtals inte kunnat göras på annat sätt. Dock kräver det ju den grundläggande, mänskliga förmågan att trots allt se det som en film; en väldigt annorlunda berättelse.

Mysterious Skin är en väldigt svår rackare. Vissa kommer inte orka se hela, vissa kommer säkert hata den, andra älska den och vissa ge den ljummen kritik. Det är nog med all säkerhet en av de svårare recensionsobjekten jag varit med om. Så mycket känslor väcks i ett landskap som enbart verkar präglas av obehag. Filmen är verkligen en tankeställare, som med mycket bra skådespelare (jag blir faktiskt glad över att Gordon-Levitts karriär tar fart nu, för denna film visar faktiskt på superb skådespelarförmåga om man jämför med allt annat han gjort), bra regi och en mycket angelägen handling kan och bör träffa precis allihopa. Det är en hård knytnäve i magen, men näven sitter där den ska. Med en varning och många tankar lämnar jag tangentbordet med utlåtandet att detta är en verklig psykisk bergochdalbana om sår som faktiskt aldrig riktigt läker. 3½/5

Teenage Paparazzo (2010)

Originaltitel: Teenage Paparazzo
USA/Färg och svart-vit/94 min

Regisserad av Adrian Grenier
Skriven av Adrian Grenier och Thomas de Zengotita
Medverkande: Alec Baldwin, Lewis Black, Noam Chomsky, Kevin Connolly, Matt Damon, Thomas de Zengotita m.fl.

ADRIAN GRENIER är tveklöst mest känd för rollen som Vincent Chase i den prisade TV-serien Entourage. Entourage handlar om en kändis och hans följe och det glamorösa livet i Hollywood. Den verkliga mannen, Adrian Grenier, är dock långt ifrån Hollywoods gunstling, med tusen storfilmer bakom sig. Han säger själv att han är en dokumentärfilmare som vill göra filmer i länder han inte får komma in i. Med Teenage Paparazzo har han kanske inte gjort en så uppenbart "farlig" film, men har definitivt träffat på en viktig punkt i vårt samhälle. Likt Entourage handlar Teenage Paparazzo om kändislivet, den mediala inverkan i vårt samhälle och om en liten grabb som har en annorlunda hobby: han fotar världsberömda kändisar.

Teenage Paparazzo är en lysande inblick i hur paparazzifenomenet fungerar. Medan vi ofta förknippar en paparazzifotograf med en påhängsen fluga som aldrig lämnar kändisar ifred, så ger här Grenier är ganska välförtjänt porträtt av inte bara det främsta objektet, tonåringen Austin Visschedyk, utan även hans vuxna vänner inom paparazzivärlden. Grenier har här valt att fokusera på nämnda Austin, hans privatliv och hans liv som en exploatör av andras privatliv, vilket i sig är en väldigt intressant kombination. Det blir dessutom ännu mer perfekt då Grenier, som själv blev storstjärna efter Entourage, leder hela filmen och blir vän med Austin, vars intresse för paparazzifotografering egentligen startade när han en gång fotade Grenier.

Grenier knyter an berättelsen om Austin med uttalanden av flera specialister på ämnet om den inverkan media har på samhället. Vi får veta en hel del om den moderna människans parapsykologiska relationer med kändisar, den slags relation där vi egentligen inte känner personen, men det känns som det eftersom vi känner igen skådespelaren så väl (eller en viss roll han/hon gjort). Vi får följa med på snabba jakter efter kändisar och såväl Paris Hilton som Lindsay Lohan intervjuas, i en film där Grenier inte kuvar sig för att själv paparazzifotografera och starta rykten genom att gå och åka bil med Hilton.

Redigeringen är någorlunda tafflig, vilket gör att det blir väldigt "TV" över hela formatet. Det är med andra ord inte utformat som en direkt kassasuccé, utan vi använder enkla typsnitt för att markera vad som händer. Det är dock till filmens fördel, eftersom Grenier faktiskt inte vill exploatera. Istället för att fortsatt glorifiera Hollywood (som så många gjort), så berättar han om dess baksidor, de han själv erfarit under sin tid som världskändis.

Teenage Paparazzo är inte felfri. Jag kan faktiskt inte direkt sätta ut några direkta fel så, men dokumentären träffar kanske inte riktigt, riktigt så hårt att det ska bli full pott när det kommer till betyg. Det är inget fel på ämnet, på filmen eller på det sättet Grenier utfört sin dokumentär (alla är faktiskt stundtals perfekta) och Greniers intresse för ämnet och sin passion för att verkligen lära känna Austin, denna speciella unge på Hollywoods gator, gör att Teenage Paparazzo blir en väldigt intressant, gripande och faktiskt ganska viktig film. Vi slukas av alla typer av medier, mer än vad vi tror, och då är det väldigt skönt med en film som sätter perspektiv på saker; som lyckas dra ner oss på jorden och ge en varierad bild av kändislivet (där vi lätt blundar för rikedom och konstant uppmärksamhet som något stundtals ganska jobbigt). Med Teenage Paparazzo har Grenier faktiskt imponerat med en mycket bra dokumentär. Han har gjort mer och med en film som Teenage Paparazzo bakom sig, kommer jag verkligen inte tvivla över att se Greniers andra dokumentärer. Bra jobbat! 3½/5

Monty Pythons Meningen med livet (1983)

Originaltitel: The Meaning of Life
Storbritannien/Färg/107 min

Regisserad av Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

MONTY PYTHON, den sjuka humorns fäder, kan utan tvekan kallas för en av världens mest framstående humorgrupper. Med sin unika stil, udda animationer och märkliga karaktärer, blandade Monty Python in någon slags surrealism i komiken, som gjorde dem till någon slags skrattorgie av vibbar från såväl Salvador Dalí, som Pink Floyd.

Monty Pythons Meningen med livet (1983) blev Monty Pythons sista riktiga film och är, tillsammans med Livet é Python (1971), deras enda filmer som nästan helt är uppbyggda av sketcher. Monty Python behandlar här det djupgående ämnet om meningen med livet, givetvis med en väldigt skruvad och ytterst satirisk synvinkel. Eftersom den just bygger på massa olika sketcher, kan man tycka att filmen blir ganska ojämn. För den allra största Monty Python-beundraren (det vill säga jag) är det inget större problem, men jag vet att det finns människor som inte alls uppskattar Monty Pythons konstigheter. Att humorn först är svårbegriplig och att sedan filmen i sig är ojämn, gör väl inte detta till en särskilt underhållande film. Det gäller dock bara de som hatar Monty Python och det de gör och då kan man undra varför de ens skulle läsa denna recension.

Monty Python är en av de få som faktiskt kan göra ytterst nonsensaktiga saker till något som ändå blir ganska djuplodande och av mer högkvalitativ karaktär. Det blir liksom inte bara "en rolig rulle", utan filmer som faktiskt får en att tänka. Eftersom de ofta väljer ämnen som varit aktuella i flera år (såsom just meningen med livet), som religion, vardagen, affärslivet och sex, lyckas de ändå hålla tittaren tänkandes och inte helt försjunka i en slags trans (som man ofta gör med sämre komedier; man ser för att skratta, men behöver knappt tänka). Därför blir Monty Python också en grupp som faktiskt lyckas göra komedier av högre betyg här på Movie Burger. Jag brukar sällan ge jättebra betyg till allmänt sköna komedier, utan letar oftast efter lite mer. Även om Monty Pythons sista riktiga film är ojämn och ibland ganska karg (den ger en inte en särskild vacker, behaglig bild av livet), blir den väldigt underhållande och samtidigt någorlunda allvarlig (eller så allvarlig som det går, med Monty Python).

Monty Pythons Meningen med livet är en sanslös komedi. Vissa scener är mindre kul, medan andra är fullkomligt sanslösa ("I wonder where that fish has gone?"). Denna film, tillsammans med det faktum att detta faktiskt kanske är deras sämsta film, visar hur bra de faktiskt är. Monty Pythons Meningen med livet är nämligen en väldigt bra komedi och för den som inte klivit in Monty Pythons sjuka värld, är detta bara början på en oerhörd, oåterkallelig och oefterhärmlig värld av komedi man helt enkelt bara kan älska. 3½/5

Den vackraste (1951)

Originaltitel: Bellissima
Italien/Svart-vit/115 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Cesare Zavattini, Suso Cecchi d'Amico, Francesco Rosi och Luchino Visconti
Medverkande: Anna Magnani, Walter Chiari, Tina Apicella, Gastone Renzelli, Tecla Scarano, Alessandro Blasetti m.fl.

ATT DET IDAG kanske kan vara svårt att se hur viktig neorealismen varit för filmhistorien beror givetvis på att de attribut som gör den speciell med årens lopp blivit självklara ingredienser i all typ av film. Även om västlig film även dessförinnan var mer intresserad av att berätta historier än någonting annat var neorealismen det första tillfället som berättelsens och dess budskap fick fullständig ensamrätt över filmens innehåll. Att göra spelfilm som om man filmade verkligheten, som intriger utom bakomliggande manus - blev en självklar strävan.

Man ville uppnå samma aktade standard hos filmen som litteraturen sedan länge närt. Det här var något årtionde efter att filmen äntligen fått sitt första accepterande som konstform. Idealet var dock knappast att filmatisera böcker, utan att göra filmer med samma filosofiska och politiska tyngd. Någonstans här tror jag att man finner svaret på varför så mycket italiensk film präglas av ett allegoriskt bildspråk. Budskapet – d.v.s. berättandets kärna – kommer alltid i första hand. Det bästa exemplet, men också ett lysande undantag, är Luchino Visconti som under sina första tjugo år som filmskapare ägnade sig åt just neorealistisk film. Ett undantag eftersom han paradoxalt nog hyste ett stort intresse för att skapa vackert strukturerad och med andra ord teknisk utforskande film. Samtidigt kom budskapet tveklöst i första hand.

Den vackraste är Viscontis tredje film och även om den bör kategoriseras som det mindre kända småsyskonet till hans två tidigare mer berömda filmer, Köttets lust (1943) och Jorden skälver (1948), så är den i det mesta av ett annat slag. Det här råkar nämligen vara Viscontis första komiska skapelse. Tyvärr blev det också hans sista komedi, då den, fylld till bredden av komiska situationer och en lustfylld stämning, är härligt svår att värja sig emot.

Filmen inleds med att vi får se en stor folkmassa stå ute på ett torg, ivrigt lyssnande på rösten som kommer ut ur ett par megafoner. Det handlar om en talangtävling där de deltagande måste vara mellan sex och tio år. Den som vinner kommer att få spela huvudrollen i en stor kommersiell filmsatsning. En av de lyssnande är Maddalena Cecconi, spelad av Anna Magnani (som gjort avtryck i filmhistorien främst genom Rossellinis Rom – öppen stad (1945) och Pasolinis Mamma Roma (1962)). Hon är fast besluten om att hennes sjuåriga dotter ska ta hem segern och tänker göra allt i sin makt för att få sin vilja igenom; resten av filmen skildrar således hennes kamp mot den stenhårda konkurrensen. Budskapet är redan i filmens handlingsbeskrivning glasklar (vilket kanske ligger i samklang med neorealismens principer?) I vilken grad, om någon alls, får man utnyttja sina barn för att förverkliga sig själv?

Det mesta som filmen vill säga ryms redan i det ovan beskrivna scenariot, i den därpå följande jakten på dottern som i motvilja sprungit bort från sin mor, samt i den näst kommande scenen - i vilken dottern och många andra barn framträder inför en upphetsad jury enbart bestående av män. Det finns en poäng med att framhålla att juryn består av just män. I övriga Visconti-filmer finns det anledning att kritisera det lilla utrymmet för kvinnliga sympatier och mot detta kommer Den vackraste i vis mån som en frisk fläkt – just på grund av hur Magnanis roll hela tiden måste understå sig männen för hennes egna drömmar.

Om Magnani och hennes roll finns det oerhört mycket mer att säga men det viktigaste är dock; att detta är mer hennes film än någon annans. Hennes insats är vad Den vackraste står och faller på – och som tur är står hon stadigt filmen igenom. Precis som de nyfikna tanterna som verkar finnas överallt i hennes bostadshus och precis som Italien och italienskor nästan alltid gestaltas kan Magnani beskrivas som en hysterisk person. Det är någonting ljuvligt med detta, framförallt om man tänker på att det här var en tid då teaterskådespel var skådespelarens norm även i filmen. Här är alltså en gestalt som spelar som om det vore på riktigt. Men inte nog med det – hon är snabb i käften också!

På Magnanis axlar bärs Den vackraste fram. Resultatet blir en film som nästan alltid glimrar – vilket förvisso också medför att filmen dalar stundom i Magnanis mindre intensiva stunder. I dessa stunder kan man istället fångas upp av andra gedigna skådespelarinsatser, samt utav Viscontis konstanta känsla för form och bild. Det är såklart inte alltid dessa saker räcker för att hålla upp filmen – som förövrigt är en av Viscontis kortaste – helt igenom, men det räcker absolut för ett bestående imponerat intryck för en underskattad klassiker. 3½/5

The Ghost Writer (2010)

Originaltitel: The Ghost Writer
Storbritannien/Färg/128 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Harris, Roman Polanski
Medverkande: Ewan McGregor, Pierce Brosnan, Olivia Williams, James Belushi, Robert Pugh, Kim Cattrall m.fl.

ALLA OFFER ÄR ofrivilliga, men vissa offer är mer självmanta än andra. Det är förvisso rationellt att vilja klarna ut varför lösa trådar hänger från taket och att vilja göra rätt för sig. Att göra sig till en brottsling för ett självpåtaget mål; det är däremot vad många skulle kalla irrationell. Alla som sett slutscenen på Rosemary’s Baby (1967) borde förstå vad jag pratar om. Men du kan egentligen se vilka som helst av Roman Polanskis filmer för att inse att de alla handlar om den tunna gränsen mellan att vara offer och att själv vara skurken.

Subjektet får en nyckelroll i hans filmer av denna anledning och även om han numera gör filmer långt ifrån lika inträngande på människans psyke som exempelvis Repulsion (1965) var, så låter han ogärna kamerans objektiv lämna huvudrollens subjektiv några längre stunder. Det är ingen slump att hans näst senaste skapelse var en filmatisering av Oliver Twist (2005) och att han dessförinnan gjorde den i mycket självbiografiska The Pianist (2001), som utspelades under tredje riket. Polanski är intresserad av onda krafter som till en början skadar oss men senare också gör oss till medbrottslingar. Hans senaste film, The Ghost Writer (2010), är ytterligare ett exempel på vad jag menar.

Här inträder Ewan McGregor – som mer och mer verkar ha fått spela trist, medelmåttig britt, sedan han kom till Hollywood – i rollen som titelns spökskrivare. Hans uppgift är att skriva om den forne brittiske premiärministern Adam Langs memoarer från ett manuskript som enligt hans eget omdöme behöver piffas till rätt ordentligt. Han förs till den ö, någonstans vid Förenta staternas nordvästra kust, där Lang, spelad av Pierce Bronsan, bor tillsammans med fru, Olivia Williams i ett njutbart porträtt, och deras medarbetare.

McGregors gestalt är förvisso i fokus i nästan varenda bild genom filmen, men presenteras, som den spökskrivare han är, aldrig till namnet. Ändå tar han steget ut från att vara en anonym och neutral gestalt, vilket han gott och väl kunde ha valt att bli, till att bli den rättrådiga moralens detektiv som han i slutändan blir dömd som.

En detektiv. En sådan som valt att offra sig själv för ett ädelt ändamål men som gör det i inofficiell tjänst, alltså ”en brottsling” i någon mening. Det är inte konstigt att Polanski behandlar detektivtemat; det är fullt av möjligheter till konspirationer. Här får vi, mer än i tidigare filmer, känslan av att vi är i den verkliga världen. Antagligen beror det delvis på de omständigheter regissören befunnit sig i senaste året (rättegången har få missat), men det beror också på den raffinerade känslan för detaljer och en viktig aspekt för filmens känsla är den mulna, gråa tonen som ger ett kalt intryck av den ö som filmen utspelar sig på. Paranoian utspelar sig mer, egentligen enbart, i miljöskildringen än i berättelsen.

Kan man tolerera detta och kan man fascineras av någonting så försynt som detaljrikedom, så kommer man inte tycka The Ghost Writer är tråkig för en sekund, utan oerhört spännande på ett sätt som jag vill påstå mig knappast vara bortskämd med. I annat fall finns det risk att man ser filmen som alltför monoton och se filmens tvister som mer ordinära än vad jag tycker sammanhanget gör dem.

Det är snarare en atmosfärisk thriller än en expressiv mordgåta full av action. Men så är det också någonting väldigt åtråvärt i att en film gör "sin grej" fullt ut. The Ghost Writer tar det nedtonade på allvar och spelar dessutom vidare på den tidigare nämnda kärnfråga alla Polanskis filmer behandlar. Kommer du in i känslan så är du fast och ja, till och med den mest lumpna lösningen ter sig fullständigt briljant i de ögonen. 3½/5

Block Party (2005)

Originaltitel: Block Party
USA/Färg/103 min

Regisserad av Michel Gondry
Skriven av Dave Chappelle
Medverkande: Dave Chappelle, Erykah Badu, Isaac ben Ayala, Bilal, Lil' Cease, Cody ChesnuTT m.fl.

MAN HAMNAR OFTA I EN FAS och på grund av min aspirerande ståuppkomiker till brorsa, har Dave Chappelle gått osedvanligt mycket på skärmarna hos mig. Allt från hans stand-up, till några av hans filmer, har man slängt ett getöga på. Dock visste jag, att Block Party (2005), eller Dave Chappelle's Block Party som den ibland kallas, inte var en typisk Chappelle-film. Med Michel Gondry vid rodret och med vetskapen om att det hela är en dokumentär om att arrangera ett så kallat "block party", en kvartersfest, i Chappelles egna hemtrakter.

Även om man egentligen inte direkt kunde tänka sig Chappelle och Gondry tillsammans, blir det här en väldigt givande film. Gondrys filmer får alltid ett väldigt speciellt utseende. De blåa nyanserna, ihop med den lilla känslan av egendomlighet, gör Block Party till en film som bär en hel del likheter rent visuellt, med exempelvis Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) och Be Kind Rewind (2008). Jag gillar även filmer som visar även de allvarligare sidorna hos något så givet sorgfritt som en komiker. Block Party är knappast en film som vältrar i allvar eller om en komikers "hårda" uppväxt, för inget porträtteras som särskilt svårt eller dystert i Block Party.

Däremot är det inte enbart en film om Chappelles strävan efter att genomföra ett lyckat block party, utan även en film som till stor del vänder sig till och handlar om "the black community", om den svarta medelklassen i USA. Med det sagt, känns det knappast oangeläget eller som man blivit utfryst, för det är lika mycket en film om svarta och vita tillsammans. Wyclef Jean nämner exempelvis, till en samling färgade, unga orkesterspelare, efter ett långt snack om vilka förändringar de skulle vilja göra i USA, att aldrig skylla på "den vita mannen" för deras situation och alla problem som sker i världen. Det finns fortfarande en hel del skillnader, kanske främst i USA där segregeringen så uppmärksammat aldrig riktigt lade av förrän så sent som 1960-talet, och filmens teman om ras är oundviklig. Dock är det mer om just lyckan och glädjen i musiken, gemenskapen och mångfalden som blir det centrala i filmen och dess verkliga drivkraft. Det blir aldrig beskyllande, utan snarare väldigt förenande och olikheterna tas positivt, med ett skämt och gott skratt, istället för något negativt.

Block Party är inspirerad av filmen Wattstax (1973), som också handlar om arrangemanget av den festival i Wattstax (som av vissa brukar kallas för "det afroamerikanska svaret på Woodstock"), fast där man kan säga att komikern är Richard Pryor, istället för Dave Chappelle. Jag har inte sett Wattstax, men eftersom den är ett original vill jag väldigt gärna se den. Block Party däremot, blir en väldigt lyckad dokumentär. Det känns nära, äkta och präglas av nästan enbart sköna människor. Med bra musik med duktiga artister (såsom Kanye West och The Roots), snärtig humor och ett ändå ganska lättsamt synsätt, blir Block Party en annorlunda film, även för Gondry, som knappast bör tas för en Chappelle-film i stuk med Half Baked (1998). "This is the concert I always wanted to see!" 3½/5

Sånger från andra våningen (2000)

Originaltitel: Sånger från andra våningen
Danmark, Norge och Sverige/Färg/98 min

Regisserad av Roy Andersson
Skriven av Roy Andersson
Medverkande: Lars Nordh, Stefan Larsson, Bengt C.W. Carlsson, Torbjörn Fahlström, Sten Andersson, Rolando Núñez m.fl.

DET VAR MÅNGA SOM GILLADE Roy Andersson debutfilm En kärlekshistoria (1970) och nog visste de att den skulle kliva in direkt i den svenska filmhistorien, men vad de inte visste var att Roy Anderssons filmer aldrig mer skulle se likadan ut. Hädanefter skulle vackra sommarbilder bytas ut mot Sverige i sitt allra kargaste väder och nykära tonåringar skulle ge plats åt äldre och betydligt gnälligare gubbar och gummor. Detta var dock inte till något dåligt, då det egentligen är dessa filmer som kommit att göra Andersson till den han: en av Sveriges mest unika regissörer.

Sånger från andra våningen (2000) är långt ifrån en glamorös saga. Andersson har här skapat något som skulle kunna kallas en överdrivet deprimerande variant av Sverige. Finansiella och sociala kriser går i hand i hand, med skumma föreställningar och bleka människor. Filmen handlar om längtan efter att bli älskad, den lilla och den stora människan och hur spröda vi människor egentligen är. Den följer ett flertal olika karaktärer och porträtterar deras problem, där den allra största olyckan beror på deras brist på ro och närhet.

När man läser min halvdassiga beskrivning av filmen, kan man lätt inse att filmens handling inte är den allra enklaste. Andersson är nämligen ute efter att få tittaren att tänka, analysera och hitta en mening själv. Filmen är i sig även inspirerad av en poet, vilket kanske gör den ännu mer svårtolkad. Det som dock är kul med just den typen av film där man får tillfälle att analysera, är att man hela tiden hittar nya meningar med allting. Eftersom Andersson aldrig säger exakt vad han menar, hittar vi flera olika budskap till handlingen. Inget är egentligen helt fel, även om vissa teorier antagligen stämmer mer än andra. Därför blir Sånger från andra våningen en film man inte bara ska se, utan diskutera om. Det finns nämligen en hel del guldkorn i själva eftersnacket och det som kanske inte lyser som en glödlampa när man väl ser filmen, kanske gör det efteråt. Plötsligt blir det inte bara en film om sorg och ångest, utan om människans desperata, taffliga försök till försoning och ageranden när livet är svårt. Filmen bäddar för debatt.

Helt givet är Anderssons värld och figurer inte för alla. Att det är medvetet tråkigt och stelt, gör att många kan tappa intresset. Det är dock just dessa scener som är guld värt i hans filmer. Han väljer att placera kameran på ett smart ställe och låta skådespelarna (som förresten är ganska okända, till filmens fördel) spela ut sina roller. Man tappar aldrig intresset, vilket beror på att karaktärerna och miljöerna är så bearbetade. Dock känns filmen aning längre än sina 98 minuter, just för att det ska vara dystert och trist. Är man dock inte öppen för att gå in på djupare tankegångar, kan de lågmälda scenerna (som till en början är riktigt underhållande) kanske te sig upprepande. Man kanske får en känsla av att filmen inte kommer någon vart. Andersson intentioner var dock nog ej heller att göra en klassiskt dramaturgisk berättelse, där det sker en upplösning i slutet som gör alla nöjda. Istället vill han visa, underhålla och ställa frågor. I sin tristess får han oss även att skratta, kanske för att han på sätt och vis driver med sina karaktärer och indirekt med oss människor. Nåväl, mycket kan granskas och analyseras. Frågan är om man någonsin kommer till ett svar.

Sånger från andra våningen är en typisk Roy Andersson-film. Även om faktiskt En kärlekshistoria ligger mig lite varmare om hjärtat, går det inte att säga emot att En kärlekshistoria trots allt är ett förstlingsverk och att Andersson här går mer och mer in i sitt patenterade rike. Det är det här som är Roy Andersson. Det tar tid för honom att göra film, han har problem med folk som vill finansiera projekten, hans berättelser är inte de lättaste och de får en inte att blomma upp i glädjerus och livsglädje. Det är dock laddat när Anderssons nästa kommer på biograferna. Han är lite av en Sveriges Stanley Kubrick; fast betydligt stelare och med gamla, griniga gubbar istället då. 3½/5

Film socialisme (2010)

Originaltitel: Film socialisme
Frankrike/Färg/101 min

Regisserad av Jean-Luc Godard
Skriven av Jean-Luc Godard
Medverkande: Catherine Tanvier, Christian Sinniger, Jean-Marc Stehlé, Patti Smith, Robert Maloubier, Alain Badiou m.fl.

EN BILD ÄR en text och en bild säger mer än tusen ord. För en filmentusiast är innebörden av dessa ord helig. Och för en gammal pionjär inom förnyandet av modern films form, så som filmskaparen Jean-Luc Godard, har uttrycket en så helig andemening att den knappast bör diskuteras alls. En bild säger inte bara mer än tusen ord. En bild är, tillsammans med sin tillhörande kontext, mångtydig med ett helt universum av värderingar. En enskild bild fungerar som ett dokument. En uppsats. En debatt. Om du så vill. Godard älskar bilden och dess omedelbara kraft.

Med åren har hans kärlek bara vuxit starkare och starkare. Redan på 50-talet, när Godard var skribent på den progressiva franska filmtidningen Cahiers du Cinéma förespråkade han film i samklang med Bertolt Brechts, på den tiden särskilt omskrivna, teatertradition. Film skulle uppfattas som just en film; man skulle vara medveten om den medan man såg den.

Det är givetvis en mycket förenklad bild av varför Godard gör den sorts film han gör idag och varför en film som hans senaste, Film socialisme (2010), har en såpass komplicerad och publikfientlig narrativ struktur att den blev häcklad som meningslös, även av de mest uthålliga kritiker på Cannes filmfestival i våras. Man kan skylla på att Godard fyller 80 år i veckan och att hans åldrande pretentioner nått upp i exponentiella värden; men man skulle också kunna påstå att här har vi en av vår tids få filmskapare som vägrar stanna upp. Som vägrar säga att filmens språk har nått sin ände och som fortfarande vågar påstå att det finns många sätt kvar att göra film på.

Rätteligen är det missvisande att prata om ett narrativ över huvud taget. Om man ska beskriva filmens berättandeform på något sätt så gör man det bäst genom att påpeka att den inte har någon sådan. Film socialisme är enbart Godards egna transkriberade tankar överförda i bilder. Hur vida filmen är intressant eller inte är helt beroende på hur dessa bilder har sorterats.

Godard har lyckligtvis inte bara sorterat bilderna efter tematik. Rätt bild på rätt plats kan ge en film en helt annan konstnärlig prägel. Det går ju inte att lära en gammal hund att sitta – åtminstone inte om han är pretentiös fransman – men här måste talesättet sägas motbevisas. Rätt bild är på rätt plats. En sådan här vacker film hade förmodligen varit omöjlig för honom om han fortfarande ville låta sina filmer kretsa runt historier. Film socialisme är långt ifrån torra Detective (1985) och Passion (1982).

Regissören själv är nog ändå mest intresserad av innehållet. Just det, Film socialisme – eller snarare de innefattande bilderna – handlar om någonting. Den involverande båtfärden runt Medelhavet är kanske det mest greppbara. Men här finns också religion, kommunikation, film och naturligtvis, med tanke på filmens titel, politik. För varje nytt ämne finns det tack och lov inget bestämt svar. Man kan ibland ana vad Godard själv tycker och emellanåt är det självklart, men oftast lämnas frågan öppen.

Hade det inte varit för bildernas fängslande mångordighet hade det förstås varit fel att kalla filmen innovativ. Hade det inte varit för mångordigheten hade det bara varit ett snyggt, långt montage av bilder. Det är förvisso inte därför jag gillar Film socialisme men anledningen till att Godard fortfarande är ett namn värt omtanke, är just hans attityd till sina bilder. En film är en film; en bild är en bild. Man får tolka det hur man vill. För mig är det skön konst. 3½/5

Storytelling (2001)

Originaltitel: Storytelling
USA/Färg/87 min

Regisserad av Ruben Östlund
Skriven av Erik Hemmendorff och Ruben Östlund
Medverkande: Villmar Björkman, Linnea Cart-Lamy, Leif Edlund, Sara Eriksson, Lola Ewerlund, Olle Liljas m.fl.

TODD SOLONDZ SLUTAR ALDRIG UPP med att ta upp ämnen som är ytterst kontroversiella och tunga, men han slutar aldrig heller med att få en fascinerad. Kanske inte på det sättet att du tycker att filmen är något otroligt vackert och fint, nej, utan mer att den håller sig sann hela vägen. Den håller sig till det den tror på, att helt enkelt bara driva med alla karaktärer i filmen. Ofta kan man tro att hela filmen bara går ut på att vi endast ska åskåda smärta och trubbel för ett gäng misslyckade människor. Det kan ofta kanske kan vara fallet, men ibland kan det också vara så att vi ska börja inse att vi måste acceptera karaktärernas brister. Kanske är det bästa att bara förlåta och glömma och se de bra sidorna i karaktärerna. Inte de dåliga.

Filmen är uppdelad i två delar. Första delen är kategoriserad som fiktion och handlar om ett gäng studenter som går på en kurs om hur man ska berätta en historia på bästa sätt. Saken är den att denna lärare är inte speciellt snäll när det kommer till att ge kritik, speciellt då den inte ens är konstruktiv. Grejen är också den, som grädde på moset, att han har affärer med flera av sina kvinnliga studenter. Det är svårt att komma ihåg allt Todd Solondz vill ha sagt med sin första berättelse. Dels vill den ta upp ämnet fördomar. Till exempel kan jag berätta om en scen i filmen, då en av eleverna ska läsa upp sin novell. Hans novell handlar om en pojke som är handikappad, precis som eleven själv, men det kvarstår ett faktum, hans novell är inte speciellt bra. Istället för att eleverna är uppriktiga och säger vad de egentligen tycker om novellen, så bestämmer de sig för att berömma honom och jämföra honom med andra författare som har ett handikapp, även fast författarens handikapp inte har något med själva historien att göra. De tycker synd om honom och det är kanske det sista man vill att andra ska tycka om en. Inte endast det tas upp dessa scenarier. De tas även upp ämnen som rashets, något som är ett ytterst känsligt ämne, även nuförtiden. Jag vill inte gå in så mycket på denna berättelse, eftersom jag då kanske skulle berätta lite väl mycket om filmen.

Den andra delen är om en dysfunktionell familj och en av sönerna som helt enkelt gett upp tanken att studera vidare. Det är svårare än det låter, när ens far och mor vill göra allt för att en ska ändra sig. För att göra saker och ting värre, så har ett gäng misslyckade filmskapare bestämt sig för att göra en dokumentär av det hela och göra det i ett skämtande syfte. Detta vet inte familjen om. I denna sektion av filmen tycker jag att vi kan sympatisera mindre med karaktärerna förutom Consuelo, deras hembiträde, även om historien inte handlar om henne. Den handlar om något som jag tror vi kanske tar för givet, att uppskatta andras hjälp innan det är för sent. Jag tror nog inte denna del av filmen vill ge någon slags kommentar på hur vi lever eller något sådant, jag tror den vill bara föra över budskapet att man måste uppskatta hjälpen från andra, även ifall det kan verka svårt. Denna sektion av filmen har mycket bra prestationer av skådespelare så som John Goodman, som spelar huvudrollen Scooby's far, och Paul Giamatti, som den nervösa filmskaparen, som är baserad på Todd Solondz själv. Men jag tror den bästa prestationen är gjord av Lupe Ontiveros, som spelar just hembiträdet, som är trött av allt arbete och inget annat vill, än att åka hem till sin familj.

Jag tycker denna film är ett perfekt exempel på en sådan film som man ska snacka om efter man sett den, säga vad man tyckte om den och även vad den försökte förmedla. Den är intressant och fylld av svart humor. Det är en klassisk Todd Solondz-rulle! 3½/5