Sunset Boulevard (1950)

Originaltitel: Sunset Blvd.
USA / SVART-VIT / 110 min

Regisserad av Billy Wilder
Skriven av Charles Brackett, Billy Wilder och D.M. Marshman Jr.
Skådespelare: William Holden, Gloria Swanson, Erich von Stroheim, Nancy Olson, Fred Clark, Lloyd Gough m.fl.

DET VAR BÄTTRE FÖRR. Inom film tänker jag oftast så, även om jag inte levde "förr" så är det lätt att se vilken klasskillnad det är mellan de flesta gamla och nya filmerna, i alla fall vad gäller manus och filmens uppbyggnad. Måhända att dagens teknik kunnat ge dagens filmskapare nya originella möjligheter att skapa en mer verklighetstrogen, eller häftigare film, men för mig spelar specialeffekter nästan ingen roll när jag bedömer en film, det viktigaste är manus (story,dialog), skådespel och fotot. Sunset Blvd. (1950) har ett magnifikt manus, trovärdigt och stämningsfullt skådespel och inte minst ett oerhört imponerande svart-vitt foto som ger filmen en ytterligare dimension av film noir och den mörka och ensamma tonen som genomsyrar hela filmen. Perfekt!
Joe Gillis (William Holden) är en fattig manusförfattare som får besök av kronofogden, där för att ta hans bil. Joe flyr iväg med bilen i en liten "biljakt", men bilen får punktering utanför ett stort och elegant hus, där han parkerar och går in i huset, och får där träffa den bortglömda stumfilmsstjärnan Norma Desmond (Gloria Swanson). Norma är vill desperat åter bli en filmstjärna, och Joe går med på att hjälpa henne med ett manus som hon har skrivit. Till slut flyttar Joe in i det jättelika huset, fullt med gamla foton och minnen från Normas tid som filmstjärna, men Norma blir allt mer avundsjuk på att Joe umgås med andra personer och kräver mer och mer av honom. Själva historien låter inte så särskilt speciell, men att under 50-talet göra en så här avslöjande och smått ironisk film om Hollywood var givetvis inte helt okontroversiellt, någonting som ingen annan filmskapare vågat göra, ger ytterligare en eloge till magnifike Billy Wilder.

FÖRUTOM JOE OCH NORMA, och den återhållsamme butlern Max, så får de flesta andra rollerna mer smälta in i bakgrunden, för trots att filmen berättas ur Joes perspektiv, och med hans berättarröst så är det Norma Desmond, den bortglömda filmstjärnan som desperat vill bli stor igen, som är centrumet här. Ingen kunde passat som Norma bättre än Gloria Swanson. Med sina dramatiska rörelser och besatta blick är Norma Desmond för mig en av de mest minnesvärda karaktärerna inom film någonsin, men det får icke förglömmas att William Holden som den panke manusförfattaren Joe är mycket bra, och kontrasten mellan honom och Norma är en till av filmens viktigaste beståndsdelar. Men det här är inte bara en rak och lång vacker film, det finns instoppade små oerhört oväntade överraskningar som ger filmen det där lilla extra, det som gör filmen till en av de bästa någonsin.

ATT FILMEN BÖRJAR med slutet är också ett till genidrag av Billy Wilder, som både regisserat och skrivit manuset, om än dock inte helt nytt. Billy Wilder har annars gjort gamla klassiker som I Hetaste Laget, Kvinna utan Samvete och Åklagarens Vittne, och jag har sorgligt nog inte sett någon av dem, men jag skulle bli förvånad om någon av dem skulle kunna vara bättre än Sunset Boulevard. Jag försöker förgäves komma på något fel med den här filmen, men jag tror ärligt talat att om det finns en fulländad film så är Sunset Blvd. i alla fall väldigt nära, för om någon sade någonting negativt om den här filmen skulle jag inte tro på det alls. Film blir knappt bättre än så här.

·····

Den tredje mannen (1949)

Originaltitel: The Third Man
STORBRITANNIEN / SVART-VIT / 104 min

Regisserad av Carol Reed
Skriven av Graham Greene, Alexander Korda, Carol Reed och Orson Welles
Medverkande: Joseph Cotten, Alida Valli, Orson Welles, Trevor Howard, Bernard Lee, Paul Hörbiger m.fl.

FILMENS HUVUDROLL är kiosklitteraturförfattaren Holly Martins, spelad av Joseph Cotten (Citizen Kane) i en något ytlig karaktärisering. Han är pank och blir inbjuden till Wien av sin svurne vän Harry Lime. Det var på den tiden då Wien var uppdelat i fyra delar; en amerikansk, en fransk, en brittisk och en tysk. När Holly väl kommer till Wien och praktiskt taget är inne i hyreshuset, får han reda på att hans gamla vän har avlidit. Påkörd.

Djupt oroad undrar Holly hur sjutton han kunde ha dött. Vilka vittnade? Vilka var där? Vilka ord yttrades? Städaren i hyreshuset säger sig ha sett då Harry Lime burits av vägen av tre män, men han vågar inte vittna. Han vill inte bli inblandad. Holly får, sedan innan, reda på att de männen som bar av Hollys påkörde kropp säger olika om händelsen. Vissa säger att han dog direkt, vissa säger att han dog precis efter de burit honom. Allt blir så rörigt. Där roten sitter är dock att två av personerna som bar bort Harrys kropp påstår att det bara var de två som bar bort kroppen, medan städaren påstår att där fanns en tredje man som också bar iväg kroppen, vilket titeln syftar.

Fast besluten att lösa alla dessa olika påståenden, så går Holly och frågar olika människor. Dels frågar han de två männen som bar Harry i hans sista ögonblick i livet, sedan träffar han en viss vresig polisman och en dam som haft en affär med Harry Lime. Dessa två träffade han på begravning och Holly blir allt mer frestad att lösa upp knuten.

DENNA SPÄNNANDE FILM-NOIR-DECKAREN är en snygg och påfallande säker film. Innan jag ens såg ”Tredje Mannen” så visste jag att Orson Welles var med. Och faktiskt är han den som utmärker sig allra mest. Damen själv klarar sig fint, medan dels Holly Martin och de andra två männen tyvärr lämnar övrigt att önska. Dock kan jag inte skylla på Joseph Cottens tolkning av Holly Martin alltför mycket. Deckare har ofta anklagats för att ha platta karaktärer och just Cottens karaktär var ju anständigt cool i sina funderande frågor. Humphrey Bogart och Ingrid Bergman hade bara funkat som par i en annan film, en viss film om ett ”vitt hus”.

Ljuset faller perfekt. Scenografin och miljöerna är alldeles perfekta och skuggorna är rent magiska!

Filmens tempo kan ifrågasättas. I början kändes den rätt trög. Men direkt efter att spänningar sker i samtalen mellan Holly och de han frågar sker, då frågan kommer: ”Snackar de sanning eller ljuger de nu?”, då startar rullningen som kan få de slöa att missa tåget! Filmen kommer med många överraskningar och den unika zitarmusiken är en fröjd för örat. Dels kan den komma återkommande gånger och kanske bli lite uttjatad, men ibland (ofta) så kommer den på precis rätt ställe.

En film som dagens actionbenägna ungdomar säkert inte kommer att uppskatta, men en film som cineaster av alla slag måste se och därav en film man definitivt måste ha sett innan man dör!

····½

I Asfaltens Djungel

Originaltitel: The Asphalt Jungle
USA 1950

Regisserad av John Huston
Skriven av WR Burnett, Ben Maddow och John Huston
Skådespelare: Sterling Hayden, Louis Calhern, Jean Hagen, James Whitmore, Sam Jaffee, John McIntire m.fl.

De som sett filmen De Hänsynslösa, regidebuten av Quentin Tarantino, så har ni med all säkerhet läst om att den innehåller en hel del referenser/hyllningar/stulna element/hursomhelst från andra filmer, framförallt filmer från genren film-noir. Upprepande gånger har film-noir förekommit i nyare filmer och fått namnet neo-noir, en slags term för "ny" film-noir. Någon dag tar jag mig antagligen nöjet att recensera en neo-noir-film, möjligen De Hänsynslösa, men jag hade nu tänkt berätta om en film av genren film-noir, den genren som startade inspirationerna.

Filmen handlar om ett rån på en juvelerarbutik som går snett (De Hänsynslösa-vibbar, någon?) dock att där finns en väldigt uttänkt plan, med brottsveteranen Erwin Riedenschneider, den lille, lugne farbrorn. Allt börjar med att Erwin kommit ut ur finkan efter 7 år och nu ska sätta en ny stöt i rullning, för att sedan sticka till Mexico och "jaga unga, mexicanska flickor" (jag tittar oroande) och det ser ljust ut. Han får pengar med hjälp av "Cobby" och en pampig advokat nämnd "Lon" Emmerich. Erwin berättar att tre stycken behövs för jobbet, en som kan öppna kassaskåp, en som kan vara chaufför och en kraftig buse som kan puckla på vakter och snutar då nöden kommer. Efter ett tag finner de dessa tre människor och rånet kan börja, mitt på natten, såklart.

Filmens karaktärer är rakt genom klara och strålande. Skådespelet är även det väldigt fint, även om det ibland kan bli lite film-noir-B, speciellt med karlakarln Dix som inget annat vill än att komma hem. Fotot är också mycket snyggt, med de typiska film-noir-skuggorna som ger allt en sådan atmosfär och volym. Att få se kostymklädda gangsters puffa cigarrer under enbart en lampa som avger enorma skuggor är verkligen häftigt. Dialogen är på sina ställen också bra. En rolig sak att nämna är även att Marilyn Monroe gör en tidig roll här, som advokaten Emmerichs älskarinna. Hon kanske inte hade världens skådespelarprestation, men man såg talang och även stil som kom att bli ett signum för Monroe senare och som senare skulle göra henne till legend.

Faktum är att, även om denna film är gammal, så är den rätt våldsam. Den innehåller flera dödsfall, slag, sår i huvudet och annat, mycket som kan föra ytterligare kontakter med De Hänsynslösa. Dock blir det aldrig jobbigt mycket våld, för så farligt är det inte. Det är dessutom det som är bra med film-noir. Det brukar ofta vissa tuffa, vindbitna skurkar på ett sätt som inte behöver en massa onödigt våld för att vi ska säga "wow!" eller känna skräck. Allt som behövs här är en kylig blick och skuggor, mycket mycket skuggor.

Jag säger då att detta är en mycket bra film som håller en intresserad. Jag uttalar mig väl som film-noir-älskare och efter att jag sett Tredje Mannen så gick allting fram för mig. Varför har jag inte gett denna genre mer uppmärksamhet förr?

Se den här filmen, om inte för en hårdkokt gangsterrulle, så för att det är äkta film-noir.

····