Black Swan (2010)

Originaltitel: Black Swan
USA/Färg/108 min

Regisserad av Darren Aronofsky
Skriven av Mark Heyman, Andres Heinz och John J. McLaughlin
Medverkande: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey, Winona Ryder, Benjamin Millepied m.fl.

EN PSYKOLOGISK THRILLER med balett, med två av dem snyggaste skådespelerskorna just nu. Vi ser Natalie Portman (Leon (1994), Garden State (2004)) i huvudrollen som Nina, en duktig balettdansös som är noga med hur hon ser ut, vad och hur mycket hon äter. Hon vill verkligen inte sabba hennes dröm, att bli ”Svandrottningen” i balettdansen The Swan. Hon gör en audition för hennes lärare Thomas Leroy (Cassel från Mesrine: Public Enemy No. 1 (2008)) som gillar henne på två sett. Han gillar vad han ser men också hur hon ser ut. Nina får rollen som svandrottning men också rollen som Thomas ”leksak."

Thomas är hård mot Nina om hur hon presterar. Samtidigt finns det ett hot mot Nina och hennes roll som svandrottning. Den ”galna” balettdansösen Lily (Kunis från The Book of Eli (2010)).

En sen kväll, efter sista repetitionen, hittar Lily Nina gråtandes efter att Thomas har pushat henne kanske lite för hårt. Nina öppnar sig för Lily och litar på henne och säger att hon inte ska säga något till Thomas dagen efter. Det är exakt det hon gör, hon berättar hur Nina mår för Thomas. Detta skapar problem i gruppen och Thomas säger till Nina att hon ska ta en paus. Hon blir förtvivlad, eftersom att hon har drömt om att vara svandrottning. Hon vägrar, hon gör det ändå.

Senare den kvällen kommer Lily hem till Nina för att be om ursäkt. Hon bjuder ut Nina på en drink, Nina hänger med trots att hon har sin stora drömföreställning imorn. Nina och Lily raggar upp två killar. De tar några drinkar och helt plötsligt ser man Nina och Lily råhångla, och lite mer. Dagen efter brukar inte vara så härlig. Inte denna heller, eller?

Black Swan är en fantastisk film. När man börjar titta så får man uppfattningen av ett vanligt drama, men under tiden händer det saker som är svåra att förklara. Man får även se hur vig man måste vara för att kunna dansa balett och hur ont det faktiskt kan göra. En svår film att sammanfatta kort, eftersom att det händer saker hela tiden. 4½/5

The Fountain (2006)

Originaltitel: The Fountain
USA / FÄRG / 96 min

Regisserad av Darren Aronofsky
Skriven av Darren Aronofsky och Ari Handel
Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn, Mark Margolis, Stephen McHattie, Fernando Hernandez m.fl.

DARREN ARONOFSKY har fått stor uppmärksamhet för sin debutfilm Pi (1998) och hans andra omtalade Requiem for a Dream (2000). Eftersom så många människor fångats av dessa två filmer, så var det en självklarhet att människor skulle längta till hans nästa verk, The Fountain (2006). Flera problem uppstod på inspelningen av The Fountain, vilket medförde att det tog 6 år för den att bli klar. Bland annat var Brad Pitt med i projektet, men hoppade ur och lämnade projekten i kris. Aronofsky lyckades dock få ihop inspelningen igen och Hugh Jackman skulle ersätta Brad Pitts roll. Efter all längtan kom The Fountain äntligen upp på repertoaren. Själv har jag aldrig sett något av Darren Aronofsky och hans omstridda The Fountain var inget bra välkomnande till Aronofsky.

FILMEN HANDLAR OM Tomas/Tommy/Tom, en man som lever tre parallella liv. Han lever som en konkvistador på 1500-talet, som en nutida läkare och som en astronaut på 2500-talet. Vid första åtanke av handlingen så fann jag visserligen ett visst krångel, som att handlingen skulle röra till sig och bli svårförstådd, men det finns tillfällen då jag gillar svårförstådda handlingar. Därför, rent utav, tog jag mig till The Fountain och hoppades på att få en snarlik upplevelse med lika svårsmälta som mästerliga År 2001 - ett rymdäventyr (1968). Det fick jag inte.

DET MÄRKS ATT Darrens manus rymde mer än 96 minuter då han skrev det. Och varför upptäcks detta? Jo, det ligger till såhär. Alltför mycket visas på varje minut. Inte en enda minut lämnas till att visa något märkligt. Bra, kan tyckas, men filmen lider av oförstånd. Tiden går och det blir för mycket som vill visas under varje bildruta. Att i 96 minuter se konstant geggamoja är krävande och jag kan förstå varför filmen i det fallet delar sig i två lägen - de som älskar filmen och de som hatar den.

HUGH JACKMAN, och även Rachel Weisz (namnstöld på Raquel Welch) gör ett bra jobb. Speciellt Jackman klarar att spela tre personer i en och samma person väldigt bra. Det är antagligen lika svårt som det låter. Filmen har dessutom en hel starka scener. Det finns en scen där Hugh Jackmans karaktär Tommy (läkaren i nutiden) upptäcker att hans fru lider av en dödlig sjukdom när hon sitter i badkaret och inte kan känna av värme och kyla. I denna krisens stund får de ändå utlopp för de känslor de har, ett gift par som de är och kysser varandra passionerat i ett badkar. Filmen har en hel del andra mycket vackra och fängslande scener. De nutida scenarierna där Tommy intensivt försöker finna läkemedlet till sin frus sjukdom, genom att använda en apa som försöksdjur, de är även de mycket starka. Tommys kärlek för sin döende fru är lika strålande som radioaktivt avfall. Tommys andra parallella liv förs sedan, med tiden, samman och vi tittare börjar förstå vad det är som sammanlänkar alla hans tre liv i olika tidsrum. Alla är de i kampen med att kämpa för deras käraste. Filmen är dessutom mycket vacker, rent visuellt, även om flera effekter är rätt fula "by modern standards". Jag kan säga att visualiteten i filmen är lite utav en mycket vacker drömsekvens. Det är nästan som en tavla, som ett konstverk.

SAMBANDEN med allt i den här filmen är rent utav klockrena, de är riktiga guldkorn, men Darrens övriga dravel cementerar in alla dessa guldkorn. För mycket tid överlämnas till antingen Hare Krishna-aktigt flum eller svårförstådda dialoger. Nutidens berättelse förstår man klart, men den om 1500-talet är väldigt överdriven och svårsmält och likaså den tomgångsgående 2500-talshistorien. Filmen förs vidare via nutidens berättelse, men när det kommer till de andra står den bara och trampar, utan att komma någonstans.

DET GÅR ATT SE FILMEN ur många perspektiv och jag antar att det var Darren Aronofskys vision. Den är rent gåtfullt bra utförd och lämnar mycket över till tittarnas egen hjärnkapacitet, men ibland blir det bara ett stjälpande försök att pressa in prylar och svåra "metaforer" i varje sekvens som går. Varje scen måste ses från eget perspektiv och man måste lista ut det själv. Det kan vara bra i flera perspektiv, men när man verkligen inte har någon som helst aning om vad större delen av filmen vill säga, då är det som om att man hoppar ner för ett stup utan att veta varför man hoppar. Skumt, kan tänka sig, när det kommer från mig. Själv älskar jag filmerna År 2001 - ett rymdäventyr och Eraserhead (1977). Båda är svårsmälta och metaforaktiga. Saken är den att jag fann ett visst underhåll, ett visst suktande i att se mer i dessa filmer. The Fountain är raka motsatsen. Den har bara några fördelar. The Fountain är som en elefant utan betar för en elfenbensjägare. Elefanten är fortfarande ett ståtligt djur, men utan betar är den helt värdelös.

··