Videodrome (1983)

Originaltitel: Videodrome
Kanada/Färg/87 min

Regisserad av David Cronenberg
Skriven av David Cronenberg
Medverkande: James Woods, Sonja Smits, Deborah Harry, Peter Dvorsky, Leslie Carlson, Jack Creley m.fl.

NÄR VI TRASKAR IN I SKRÄCKFILMSTRÄSKET är det nästan oundvikligt att snubbla över något verk av David Cronenberg. Cronenbergs främsta fascination ligger i muterande, transformerande, eller på något annat sätt, förändrande av den mänskliga kroppen - i en egen subgenre inom skräcken som kallas för "body horror" - och han kan snudd på ses som en mästare. I nästan allt han gör refererar han till "köttet", kroppen och biologiska förändringar, för att på ett eller annat sätt föra fram sin berättelse. Om det faller en i smaken (kanske fel val av formulering, inget av det han gör är nämligen vidare aptitligt), det är nog väldigt olika, men jag hör faktiskt till en av de som gillar just subgenren body horror. Jag är själv ett stort fan av skräckfilm, även om det svalnat något, och body horror är nog så pass långt jag vill gå rent övernaturligt för att fortfarande bli rädd; när vi snackar rymdvarelser är dessvärre själva skräcken borta sen länge.

Videodrome brukar ses som en av Cronenbergs främsta filmer och handlar om Max Renn, en man som äger en TV-station vars främsta innehåll består av mjukporr och övervåld. Max menar att man måste våga visa sånt som inte de andra kanalerna vågar visa om man har dåligt med pengar, för att ens ha en publik. Efter att ha blivit trött på utbudet, börjar Max intressera sig i en skum show sänd från Malaysia. Den heter Videodrome och består av unga kvinnor som torteras av klädda män (jag får anta att det är män, fördomsfulla jag) i ett upplyst, orangefärgat rum. Max anar att detta skulle kunna väcka framgång för hans TV-kanal och bestämmer sig för att piratkopiera "underhållningen" via de signaler han får in. Videodrome är dock så mycket mer än bara en bisarr S&M-show och snart befinner sig Max i dunkelt landskap av mutationer av hans egen kropp, hallucinationer och TV-apparater, i en allmänt "köttig" blandning enbart Cronenberg kan koka ihop.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på Videodrome, eftersom jag tror den vill göra mycket mer än att bara skrämma oss. Videodrome kom i en tid då VHS var nytt och film kunde sprida sig på ett helt nytt sätt. Rent tekniskt kan just då filmen kännas väldigt daterad, men man bör ha i åtanke att diskussionen om just VHS:ens spridning var ganska aktuell då filmen kom 1983. Skandaler om "video nasties" i Storbritannien florerade och Motorsågsmassakern bannlystes. Det var helt enkelt väldigt mycket snack om spridningen av just våldsamma filmer, där Videodrome platsade väldigt bra i tiden, då den just även är så mycket mer än bara en film om en man som tittar på filmer med mycket sex och våld, oftast med dessa båda teman tillsammans. Cronenberg har här gjort en satir om media och om vårt intag av just underhållningsvåld och pornografi. Även om det vid ytan just är en väldigt morbid skräckfilm där Max lyckas utveckla en vagina i magen, är själva poängen i sig att sätta frågetecken i våra huvuden om hur media påverkar oss, oavsett hur mycket vi var och en egentligen tar del av sex och våld i film. Var finns njutningen? Vad är det som får oss att rysa till och blunda, bara för att några sekunder senare sakta öppna ögonen igen och fortsätta kolla?

Dock kan man ju givetvis också se det som att ovanstående bara är spekulationer från min sida. Cronenbergs Videodrome kan givetvis också bara vara en äcklig rulle som förtjänar epitetet "mindfuck". Dock är det för mig tydligt att Cronenberg vill skrämma oss på ett betydligt djupare plan än att bara få oss att hoppa till. Stundtals kan jag till och med känna att David Lynch tagit över rodret och rört om lite, för att skapa detta mörka hål av mystik och gåtor som vi inte vet om det är värt att falla ner i. Videodrome tar dock stora smällar av att, trots sin korta speltid, bli ganska seg. Utvecklingen och problematiken är lite för luddig och överskådlig för att jag på riktigt ska börja bli rädd för detta Videodrome. Det händer massa groteska saker och atmosfären i sig är väldigt obehaglig, men jag finner helt enkelt inte någon lockande intrig eller spänning. Trots en del äckliga och, rent specialeffektsmässigt, ganska häpnadsväckande scenarier, finns det luckor i själva handlingen som, ja, som sagt ibland gör filmen ganska tråkig. Även om Woods briljerar i rollen som halvsliskige Max, är det lite för mycket gore och lite för lite tanke bakom Videodrome, vilket är synd då det känns som att Cronenberg hade en riktigt bra tanke med det här. 2/5

Chinatown (1974)

Originaltitel: Chinatown
USA/Färg/130 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Towne & Roman Polanski
Medverkande: Jack Nicholson, Faye Dunaway, John Huston, Perry Lopez, John Hillerman, Darrell Zwerling m.fl.

KLAGANDE TRUMPETER, MYSTIK OCH FRANK SINATRA-KLÄDER är det som präglar denna gammalmodiga film, som bara kan ses som en hyllning till film noir. Med Chinatown bidrar dock även Roman Polanski med en hel del skillnader i genren, något vi sällan ser i dåtidens barska, mörka och evigt tuffa karaktärer.

Chinatown handlar om privatdeckaren J.J. Gittes (givetvis utsökt spelad av Nicholson), som ursprungligen ska undersöka ett fall om otrohet, som senare visar sig ha en alltmer ondskefull och makaber grund. Polanski och Robert Towne har här, med ett oerhört träffsäkert manus (manuset var ursprungligen hela 300 sidor), lyckats frambringa ett praktexemplar på bra manusförfattarskap. Spänningen ligger alltid i, trots att filmen går i över två timmar, och anknyter till såpass "tråkiga" saker som vattenverk, fast med sådan spänning och nyfikenhet du aldrig trodde du skulle känna för just vattenverk.

Den här typen av film älskar jag och jag vet att många med mig älskar film noir och 1930-talets gangsterstuk. När det i nuläget råder sådan oerhörd brist på denna typ av film, är det ett rent nöje att sätta på Chinatown. Det är allt det där du älskade med den typen av filmen och lite till. Dessutom kommer Polanski med en hel del vändningar i filmen, som du absolut inte kan ha förväntat dig om du inte besitter en deckarhjärna av guld. Att Polanski själv dyker upp i filmen och låter vår hjälte gå med bandage på näsan för nästan hela resten av filmen, sånt är ju bara väldigt kul.

Jag skulle däremot inte sätta ett högt betyg på en film som enbart ter sig vara spännande. Spänning är en dygd; det är nästan obligatoriskt att tittaren åtminstone måste intressera sig för vad som komma skall i nästa scen. Detta klarar givetvis Chinatown felfritt, men tilläggsvis är Chinatown något definitivt djupare än så. Efter nästan två timmar av Polanskis otvivelaktiga spänning, vänder Polanski på hela scenariot och det förefaller ganska tydligt att tanken då inte bara var att skapa spänning. Slutet, som härrör från Polanskis egna dunkla minnen från mordet på hans fru Sharon Tate 1969, ger en oerhörd kontrast i Chinatown, vars titel och teman vidrör allt från total spänning, otur och känslan av att vara ute på djupt vatten i något man inte helt förstår.

Chinatown kom att bli den sista filmen Polanski gjorde i USA. Därefter tog rabaldren om det sexuella utnyttjande Polanski gjorde sig ansvarig för verkligen fart. Chinatown är dock en lysande film och kunde inte göra sig bättre i Los Angeles. I en stad där drömmar, stjärnor, tragedi och märkligheter går hand i hand, sätter filmens fina foto tillsammans med musiken, skådespelarna och framför allt regin en slags hypnotiserande, skräckinjagande och väldigt spännande bild av deckarhistoria; en typ av deckarhistoria ingen gjort innan och som ingen kommer göra efter just Chinatown. 5/5

Mulholland Drive (2001)

Originaltitel: Mulholland Dr.
Frankrike & USA/Färg/147 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Medverkande: Naomi Watts, Laura Harring, Ann Miller, Dan Hedaya, Justin Theroux, Brent Briscoe m.fl.

LYNCH ÄR EN MÄSTARE som blivit berömd för att göra rent utsagt märkliga filmer. Givetvis är det något märkligt med hans filmer, i det avseendet att de är väldigt annorlunda. Med i princip vilken handling som helst, kan Lynch ändå skruva till det med en karaktär vi aldrig sett tidigare eller en händelse som aldrig tidigare skådats och göra det till den typ av film vi kommit att älska Lynch för. Visst kanske det är märkligt, men i en värld som inte kan ses som annat än just märklig, vad nu själva betydelsen av det ordet skulle vara, når ändå Lynch ut med sina filmer, oavsett hur udda, hur sjukt eller skruvat det än är.

Mulholland Drive är till stor del inte särskilt olik någon annan Lynch-film. Lynch älskar att låta saker ske i hans filmer som är öppna för tolkningar och nästan aldrig berättar Lynch vad han vill säga med en film. Detta koncept tar Lynch till helt nya dimensioner i och med Mulholland Drive, en film jag definitivt borde ha läst lite mer om innan jag såg den. I tron om att det ändå skulle vara en linjär och ändå tämligen lättförstådd rulle, var jag inte alls förberedd för det trassel av händelser, karaktärer och galenskap Lynch kokat ihop i Mulholland Drive.

Jag tänker inte rabbla upp hela handlingen i filmen, eftersom det inte riktigt är min uppgift. För övrigt går det nästan inte att berätta helt, eftersom jag själv fortfarande fungerar. Det är nämligen så att Lynch börjar med den ganska "vanliga" händelsen bilkrock. Mitt i natten på en enslig väg råkar två bilar ut för en frontalkrock och en kvinna lyckas rymma — därifrån är det helt upp till er.

Vad Lynch nämligen har gjort är att lägga ut ledtrådar hela filmen igenom. Detta är nämligen inte alls en vanlig berättelse. Den tar vändningar du inte alls kommer vara beredd på. För många kommer det vara helt oförståeligt, men med tanken att du måste koncentrera och snappa upp detaljer från första bildruta, är du kanske ett steg närmare att pussla ihop det verkliga hav av pusselbitar Lynch har lagt ut. Aldrig har jag sett en film såsom denna.

Man kan fråga sig om detta är bra eller dåligt. Jag tycker konceptet är oerhört intressant och låter tittaren på riktigt försöka tänka och koppla ihop ledtrådarna. Eftersom det däremot inte finns något "facit" av Lynch, är det dock svårt att veta om ens egen teori om handlingen verkligen stämmer. Dessutom kan jag tänka mig (vilket det även var för mig, åtminstone i början) att man blir väldigt enerverad, allra främst om man inte är förberedd. Plötsligt var det som hade sådan fullkomlig poäng fullkomligt utsuddat och man måste börja tänka om, pussla ihop, kasta bort, göra om, funkar det? Fel, gör om, koppla ihop och tänka. Om detta ska ses som något bra beror helt på vilken typ av person du är. Vissa hatar att tänka när de ser film. Vissa vill få intressanta frågeställningar som har betydligt mer djup. Mulholland Drive vill dock mer handgripligt få dig att börja tänka ihop handlingen och du blir som en slags egen deckare, i detta fullkomligt kaotiska och psykologiska drama som nog enbart Lynch besitter det rätta svaret på.

Det är irriterande när man inte riktigt kommer fram till poängen. Just det är även drivkraften för att försöka förstå Mulholland Drive, men i Lynchs hjärna kan liksom allt hända. Därför blir det ganska svårt att verkligen hitta det rätta svaret i ganska onödiga tankegångar. Filmen är öppen för att bli sedd om och om igen, för att man ska förstå. Frågan är om någon orkar se om en film på 147 minuter flera gånger. Där sviktar Lynchs film något, men för att vara nästan den enda i sitt slag, är Mulholland Drive definitivt en välgjord film. Med Hollywood och filmskapande i centrum, välkomnas vi i ett virrvarr som egentligen bara kan tolkas som rejäl spänning och ihärdig hjärngympa. 3½/5

Hyresgästen (1976)

Originaltitel: Le locataire
Frankrike/Färg/126 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Gérard Brach, Roman Polanski och Roland Topor
Medverkande: Roman Polanski, Isabelle Adjani, Melvyn Douglas, Jo Van Fleet, Bernard Fresson, Lila Kedrova m.fl.

ROMAN POLANSKIS HYRESGÄSTEN är en väldigt egen slags thriller om en ung, ganska reserverad man, Trelkovsky (Polanski), som flyttar in i en lägenhet där den tidigare hyresgästen hoppat och tagit sitt liv. Han besöker sjukhuset där hyresgästen fortfarande ligger och lider mot döden. Där träffar han hyresgästens flickvän, som han börjar bekanta sig med. Där blossar därefter ett ganska skumt förhållande upp, alltjämt som Trelkovsky börjar ana att hans hyresvärd och dennes fru vill driva han själv till självmord.

Filmen börjar som en ganska lugn film, där vi följer Trelkovsky där han försöker förstå vad som egentligen hänt, samtidigt som han möter en massa skumt folk och lider av klagomål från grannar på grund av "allt oväsen": faktum är att Trelkovsky knappt gör någonting på sitt rum. Detta skruvas dock till fullständigt efter mer än hälften av filmen och tar en kolossal vändning utan dess like, där man definitivt bör ha hängt med för att försöka pussla ihop bitarna Polanski kastat ut för oss. Det är en psykologisk thriller, helt enkelt.

Beroende på vilken sinnesstämning man själv befinner sig i, så är denna film väldigt intressant eller ganska udda. Min personliga åsikt är att Polanski har gjort en psykologisk thriller som verkligen är intressant i mina ögon, men som är på tok för seg. Vanligtvis bryr jag mig inte om längd, men det måste finnas någon måtta på det. När längden mest brukar bestå av att huvudkaraktären irrar omkring, utan att ge något till tittaren som verkligen intresserar, börjar man snart vrida och vända på sig. Man kan nästan säga att 75 % av filmen består av Trelkovskys möten med märkliga figurer i trapphuset och väldiga skuggor. Dessa 75 % är ju dock viktiga för att den sista knorren ska ha någon poäng, men vad jag tror Polanski gör här är att han låter lite för mycket dödtid gå, vilket givetvis påverkar tittarna.

Jag är faktiskt inte ett överdrivet stort fan av psykologiska thrillers, eftersom merparten faktiskt bara är av "mindfuck"-karaktär, där allt skylls på att "allt var bara i karaktärens huvud" och så vidare. Man kan inte undgå att tänka att, jaha, här hade regissören kanske inga direkta idéer på ett riktigt lyckat slut, så vi skruvar till det och skyller på karaktärens hjärna. Hyresgästen är bättre än så, det är ju trots allt Polanski, men rullar på alltför länge utan att komma till någon poäng stundtals, vilket gör mig lite kluven till hur mycket av ett mästerverk det egentligen är. Sådana här filmer kräver ju ibland att man måste se om dem, kanske är det så i detta fallet. Man måste lägga märke till allt, för att koppla ihop allting i slutet. Vad jag vet är att denna film sågades av kritiker när den kom, men att den på senare tid fått status som mästerverk. Jag är inte helt säker på om jag ska klassa detta som mästerverk. Det är gjort av en mästare, jag menar, se bara på The Pianist (2002), men filmen i sig känns väldigt utdragen. Dock ska framhållas att det är en film värd att se, även om bristerna ibland är märkbart stora.

Hyresgästen är en psykologisk thriller. Vi vet alla hur de ter sig. Vissa lär älska denna typen av film. Polanskis vändningar och hans karaktär Trelkovsky passar som hand i handske i en film som denna. Därför bör man se den. Filmen i sig bär på många fördelar, men eftersom konceptet kanske känns lite svagt emellanåt, är det synd att filmens fördelar ska ta skada på en sådan löjlig sak som utdragenhet. 2½/5

Quarantine (2008)

Originaltitel: Quarantine
USA/Färg/89 min

Regisserad av John Erick Dowdle
Skriven av John Erick Dowdle, Drew Dowdle, Jaume Balagueró, Luis Berdejo & Paco Plaza
Medverkande: Jennifer Carpenter, Steve Harris, Jay Hernandez, Johnathon Schaech, Columbus Short, Andrew Fiscella m.fl.

INNAN JAG BÖRJAR RECENSERA John Erick Dowdles Quarantine, bör det nämnas att Quarantine är en nyinspelning av en spansk film vid namn [Rec] (2007). Den har jag tyvärr inte sett och kommer således inte bedöma denna film utefter den. Traditionen lyder att originalet alltid är bättre än den nya upplagan, men vad är då Quarantine?

Quarantine går i samma fotspår som många andra skräckfilmer på senaste: den något uttjatade och urmjölkade subgenren mockumentär. Att man nästan aldrig använder detta i annat syfte än komedi (Borat (2006)) eller skräck, det vet jag inte varför. Finns inte direkt den där potentialen i mer än nämnda genrer? Jag skjuvar den frågan lite åt sidan och nämner att hela konceptet med Quarantine, såväl som dess användning av just mockumentärstilen, faktiskt fungerar, även om det fungerat mycket bättre tidigare.

En reporter (Carpenter) och hennes kameraman (Harris) filmar ett reportage om en brandstation och dess brandmän någonstans i Los Angeles. I lugn takt, med diverse avväpnande roliga scener, antar vi att vi ser på det oklippta materialet från ett reportage. Vi glider allt längre bort från tanken att det här ens har med skräck att göra och får av en händelse följa med brandmännen på en utryckning. Ibland handlar det om folk som bara vill ha hjälp med småsaker, ibland är det verkliga bränder. Denna gång har dock nånting helt annat hänt. Vad? Se filmen.

Även om det kanske är fel att säga att det är originellt att göra filmen till en mockumentär, är det desto mer kraftfullt. Vissa scener är verkligt läskiga och med total avsaknad av musik, effektfulla vändningar och bitvis duktigt skådespel blir Quarantine faktiskt stundtals riktigt spännande och riktigt läskig. Om man valt att göra detta för att rikta kritik mot samhället på något sätt, det är svårt att veta då hela temat är ganska så långt bort från verkligheten, men filmen visar upp en väldigt dyster bild av relationen mellan regering, den vanliga människan och "vad som är bäst för folkets skull". Det hela skapar, minst sagt, intressanta vändningar, i en premiss som lät susen på pappret och minsann ger en gåshud även på film.

Man kan dock inte undvika att tänka på att filmen vinner mycket på att det stundtals är väldigt mörkt. Många av filmens verkliga skräckscenarier bygger på plötsligt oväsen, skrik, mörker och lite mer mörker. Det funkar, men givetvis ser man ju ganska tydligt på vilket sätt man valt att skrämmas. Dock består inte filmen enbart av "hoppa till"-scener, utan lyckas faktiskt bjuda in skräcken ganska duktigt. Människorna ställs inför fruktansvärda beslut som onekligen måste klassas som helvetiskt.

Dock ska inte Quarantine hyllas som det makabra under den inte är. Konceptet är ganska gammalt och har faktiskt fungerat bättre tidigare. Det hela blir lite väl otroligt. Tanken är ju ändå i grund och botten att man ska skrämmas, men vill jag se skräckfilm vill jag skrämmas rejält. Det är en enorm konst och få lyckas hålla det läskigt, utan att gå över till det enbart depraverade. Därför ser jag ändå Quarantine som en förvisso läskig film, men även bitvis medioker. Det beror lite på vad man jämför med och vad man vill se. Med Quarantine får man en film som nog är betydligt bättre än en stor majoritet av just skräck som görs, men för de som faktiskt vill se riktigt bra skräck, kan detta enbart ses som ännu en i raddan skräckmockumentärer. Med välkända knep och mörkläggning blir Quarantine ändå en ryslig upplevelse med ibland ganska otäcka scener vilket givetvis kan göra även den mest hårdhudade lite knäsvag. Ta skydd. 2½/5

Fredagen den 13:e (1980)

Originaltitel: Friday the 13th
USA/Färg/95 min

Regisserad av Sean S. Cunningham
Skriven av Victor Miller och Ron Kurz
Medverkande: Betsy Palmer, Adrienne King, Jeannine Taylor, Robbi Morgan, Kevin Bacon, Harry Crosby m.fl.

DET FINNS EGENTLIGEN INTE så mycket att säga om denna skräpfilm. Fredagen den 13:e är skräckfilmen som helt sinnessjukt fått elva uppföljare. Dels är det sinnessjukt många uppföljare, men sen är den första filmen även sinnessjukt dålig.

Eftersom manusförfattarna antagligen inte hade i avsikt att skriva Bergmans nya mästerverk, tänker jag inte gå in på handlingen och dess kvalitet, då det känns obefogat. En liten fotnot är i alla fall att handlingen knappt finns och premissen är att någon går runt och slaktar kåta ungdomar på löpande band eftersom att "legenden är så", alternativt, som Internet har kallat det, "for teh lulz".

Enda fördelarna med denna ganska oläskiga film är Tom Savinis effekter, som är överdrivet groteska, men tillika väldigt realistiska. Savini gjorde effekterna i skräckmästerverket Dawn of the Dead (1978) och att han sjunkit såhär lågt är tragiskt, men även det bästa med Fredagen den 13:e. Dessutom är Harry Manfredinis musik stundtals riktigt bra. Något bra skådespel är det dock inte tal om (inte ens Bacon levererar avsevärt mycket) och handlingen ger inte tittaren något att arbeta med överhuvudtaget (förutom möjligtvis en ganska frän twist), vilket utsökt leder mig in på nästa fråga: varför recensera sån här skräp? Allra största skräckfan finner nog någonting i detta, ni andra lär få ut mer av gå ut och njuta av vädret istället. 1/5

Shutter Island (2010)

Originaltitel: Shutter Island
USA/Färg/138 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Laeta Kalogridis och Dennis Lehane
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ben Kingsley, Mark Ruffalo, Ted Levine, Jackie Earle Haley, John Carroll Lynch m.fl.

MARTIN SCORSESE ÄR FÖRMODLIGEN en av världens idag bästa levande regissörer. Det räcker inte med adjektiv för att beskriva denna man utan hans meriter talar för sig själva. Med filmer som Maffiabröder (1990) och Taxi Driver (1976) i bagaget har Scorsese under närmare 40 år producerat succé efter succé utan att stanna. Många anser att Scorsese under 2000-talet gått ner sig en aning, om detta är fallet så syns det i alla fall inte i en av 2010:s, om inte 2000-talets bästa psykologiska thrillerdrama, Shutter Island.

Shutter Island är historien om kommissarien Teddy Daniels (DiCaprio). Allt börjar med att vi möter honom på en båt tillsammans med sin nye kollega Chuck (Ruffalo) på väg till den ökända fängelseön/behandlingshemmet Ashecliffe för de mentalt sjuka brottslingarna. En fånge har under misstänksamma förhållanden rymt och där det nu är upp till Teddy att utreda händelsen. I jakten på att hitta fången börjar underliga ting hända, både personal samt patienter beter sig konstigt samtidigt som Teddy hemsöks av hemska minnen från sitt förflutna. För att lösa fallet måste han konfrontera sig själv och se bortom det tänkbara för att hitta lösningen och konspirationen.

Shutter Island är i mitt tycke en riktigt bra film, kanske inte så nytänkande men i högsta grad ett riktig kvalitetsverk. Här har vi en blandning mellan häftiga foton och ett grymt manus för att inte nämna det fantastiska skådespelet och ljudmixningen. DiCaprio visar i denna film att han utan tvekan är en av världens bästa skådespelare och med resten av uppsättningen (som för all del gör ett ruggigt bra jobb) levereras passion och inlevelse i massor. Filmen är väldigt spännande och tack vare en drös av effektgivande flashbacks får man ständigt ny information att bearbeta. Vad som imponerar på mig som mest är den detaljrikedom Scorsese besitter och hur varje aktion har en baktanke där det allra minsta objekt kan avgöra hela utgången för resten av filmen.

Vad som sänker Shutter Island är inte de över två timmar långa spelminuterna, alla delar vägar tungt inför slutet och det är just finishen som sabbar ett fantastiskt betyg på denna film. Likt varje thrillerdrama är ofta själva tvisten höjdpunkten av filmen, ett moment Scorsese lite missat här. Man bygger upp en historia så pass bra att slutet bleknar bort lite. Det är inget dåligt slut men revolutionerar inte på samma sätt som till exempel filmer som Seven (1995) och Fight Club (1999) gjorde på sin tid, det känns som att man har sätt det förut.

Det hör inte till vanligheterna att jag brukar se en film flera gånger om, jag nöjer mig ofta efter en första titt. Det här är ett mycket vanligt fenomen inom dagens filmindustri, man glömmer ofta att bjuda in publiken att ta del av resan, att få sitt egna kreativa tänkande. En film behöver verkligen inte vara spikad, de allra bästa filmerna bör få varje individ engagerad på sitt eget personliga plan genom att antingen lämnas frågande efter ett tvistat slut eller kanske få sig en funderare kring budskapet och den långsökta sensmoralen. Shutter Island är en film som uppmanar oss att se bortom det normala och hitta våran egna förklaring till vad som händer. Det räcker inte att se denna film en gång, då blir man bara frustrerad, först andra gången börjar man inse genialiteten bakom idéen och man inser att allt inte varit som man trott.

Det här är en lysande film, den kräver tid och engagemang där man själv är nyckeln till slutet. 4/5

Moon (2009)

Originaltitel: Moon
Storbritannien/Färg/97 min

Regisserad av Duncan Jones
Skriven av Duncan Jones och Nathan Parker
Medverkande: Sam Rockwell, Kevin Spacey, Dominique McElligott, Rosie Shaw, Adrienne Shaw, Kaya Scodelario m.fl.

NUFÖRTIDEN är det sällan vi skådar filmer som År 2001 - ett rymdäventyr (1968). Rymden har, på ett sätt, blivit synonymt med rymdvarelser, laserpistoler och explosioner och lite av den verkliga mystiken och känslan av enslighet som omsluter vårt universum används. Jag påstår definitivt inte att Duncan Jones Moon (2009) är ens i närheten av det verkliga mästerverket År 2001 - ett rymdäventyr, men där finns väldiga likheter (inte minst i filmens tydliga influenser och referenser). Inte nog med att hela filmens utformning liknar ovanstående films dito, men för att den tydligt visar upp just rymdens dunkel, ensamhet och förtvivlan, möjligtvis mer än vad År 2001 - ett rymdäventyr gjorde.

Moon handlar om Sam Bell (Rockwell), en astronaut som övervakar skördare (som samlar in helium-3 för energi på Jorden) på månen. Han har skrivit på ett treårskontrakt och har bara två veckor kvar, innan han får återvända till Jorden. Han saknar sin fru och sin dotter något så oerhört och det enda sociala umgänget han har på sin rymdbas, är roboten GERTY (en robot som bär stora likheter med HAL 9000 från År 2001 - ett rymdäventyr). När det är så lite kvar av hans arbetstid på månen, börjar han hallucinera. Han börjar se gestalter, vilket leder till att han krockar i en skördare när han är ute och kör. Vad som följer efter det, är något ytterst komplicerat och tragiskt, men väldigt fängslande.

Sam Rockwell har imponerat tidigare, som i exempelvis Den gröna milen (1999). Här får han äntligen det utrymme han förtjänar och bjuder på en mycket fängslande prestation som den förlägna Sam Bell. Filmen bärs egentligen upp av enbart honom, eftersom Kevin Spaceys röst till roboten GERTY knappast kan räknas som en viktig biroll på det sättet. Med Moon, bevisar Rockwell att han är lysande och ytterst kapabel att bära en hel film på sina egna axlar. Det, givetvis, tillsammans med fin regi och vad som bara kan ses som ett fulländat visuellt arbete.

Med Moon, kommer ni definitivt få se något som skiljer sig anmärkningsvärt från alla andra sci-fi-filmer nuförtiden. Vi kommer tillbaka till den gåtfullhet Kubrick ville åt i År 2001 - ett rymdäventyr. Ni märker kanske att jag refererat en hel del till den film jag ibland brukar klassa som världens bästa film. Det är däremot inte för att visa den kontrast som finns filmerna emellan och visa hur mycket sämre Moon är, så är det inte. Det är snarare för att visa vilka kvaliteter Moon har. Moon är absolut inte en av världens bästa filmer, men medräknat att detta är Jones debutfilm och att jag dessutom väljer att jämföra det som faktiskt skulle kunna vara världens bästa film, talar ändå för att Moon besitter en hel del kvaliteter, som kräver all den fokus och uppmärksamhet den förtjänar. Filmens teman, såsom att den väljer att ej peka på att tekniken i sig är det känslokalla element som existerar, utan att det är människan, skaparen själv, som är den kallsinniga, är exempelvis väldigt anmärkningsvärt. Rockwells lysande skådespel, tillsammans med all den hemlighetsfullhet, hopplöshet, ensamhet, sorg och längtan att få komma hem, som filmen besitter, ger tittaren en debutfilm signerad Jones, som bara vore fel att rynka på näsan åt. Välkommen in till dunklet och rymdens hemligheter; se på Moon. 4/5

Inception (2010)

Originaltitel: Inception
Storbritannien och USA/Färg/148 min

Regisserad av Christopher Nolan
Skriven av Christopher Nolan
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ken Watanabe, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard, Ellen Page, Tom Hardy m.fl.

ÄNTLIGEN kommer den förhoppningsvis efterlängtade recensionen, på vad som nog mycket möjligt kan vara årets film: Inception (2010). Jag, som själv tyvärr inte är överdrivet duktig på att gå på bio, förlorade min Inception-oskuld igår. Efter att ha gått i nästan ett år, med lovande kritik i öronen och vetskapen om att filmen klättrat sig upp på placering 3 av IMDb:s lista över de 250 bästa filmerna, insåg jag att filmen i alla fall var hyfsat sevärd. Så nu har jag alltså sett den. Ja?

Inception har en väldigt komplex handling (som faktiskt inte är helt ovanligt för den här typen av storfilm), men även om filmens handling är på tok för komplicerad för att jag skulle kunna dra den här och nu, är den faktiskt förvånansvårt fångande och intressant. Ibland krävs det att man spolar tillbaka en snutt, för att få saker och ting förklarade igen, men det fungerar inte som ett irritationsmoment. Handlingen i sig är faktiskt intressant och behandlar ämnen som till viss del fungerar även i verkligheten och som minst sagt är ganska spektakulära. Filmen handlar nämligen till stor del om det mänskliga psyket, om drömmar och hur vår hjärna fungerar. På så sätt blir Inception en väldigt givande film för oss Henrik Fexeus-liknande människor som tycker psykologi är intressant, även om Inception inte alls ska ses som en fysiskt korrekt lärobok.

Vad filmen vinner på, beror på flera olika saker. Jag nämnde tidigare att storfilmer har en tendens att använda sig av komplexa handlingar. Detta tror jag ofta man gör, eftersom man, i handlingens komplexitet, egentligen gör den väldigt simpel. Man gör det så invecklat att ingen egentligen fattar, men där publiken i alla fall förstår vem man ska heja på och vem som är "den onda." I Inception, som bär på ett väldigt smart manus, har vi istället något som man (med lite ansträngning) faktiskt kan begripa. Med hjälp av Christopher Nolans superba regi och manus, kan det här samtidigt också bli en väldigt intressant storfilm, som ligger i det allra djupaste skiktet av komplexitet en storfilm kan komma, utan att just, ja, bli total nonsens. Hans Zimmers musik fungerar inte riktigt lika bra som den gjorde i The Dark Knight (2008), men ger definitivt ett episkt intryck. Med en ensemble av bra skådespelare, givetvis esset Leonardo DiCaprio, tillsammans med Joseph Gordon-Levitt (vars karriär bara stiger) och Ellen Page, som vi oftast bara sett i smalare filmer, som Hard Candy (2005) Juno (2007), får vi givetvis en väldigt välspelad film. Inception innehåller alltså det mesta för att vi ska få en storfilm, som dessutom på riktigt är bra och inte bara en som kostar massa pengar.

Givetvis kan man även överdriva. Att Inception skulle brotta ner filmer som Den gode, den onde, den fule (1966) och Pulp Fiction (1994) är ju givetvis bara skitsnack. Nolan har gjort en kanonfilm, men en femma blir det inte. Ovanstående exempel kanske inte heller är bra exempel till min nästa tes, men en riktigt bra film kanske man även ska lära sig något av? Något budskap finns inte i Inception, förutom möjligtvis det om att våga släppa det förgångna och gå vidare, men i en värld av drömsekvenser och specialeffekter, är det ganska svårt att greppa och ta till sig. Därför blir Inception istället en väldigt välgjord film (i många anseenden) och en definitivt underhållande film, eftersom den innehåller en såpass unik handling, tillsammans med fantastiska scener, rent visuellt. Med det, kan jag säga att Inception på många ställen träffar rätt, samtidigt som den till viss del följer receptet för framgångsrika filmer. Allt är väldigt pompöst och mäktigt, men det lilla stråk av realism och verkligt hjärtknipande scenerna som ibland avgör, det uteblis. Inception blir därför en originell och fängslande film, som pendlar mellan storfilm och invecklad logik. Om det är ett av årtiondets bästa filmer eller inte, det tål att tänkas på, men kombinationen i Inception är, om något, i alla fall en ganska stor bedrift. 4/5

Eyes Wide Shut (1999)

Originaltitel: Eyes Wide Shut
STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/159 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Arthur Schnitzler, Stanley Kubrick och Frederic Raphael
Medverkande: Tom Cruise, Nicole Kidman, Madison Eginton, Jackie Sawiris, Sydney Pollack, Leslie Lowe m.fl.

JAG BEHÖVER INTE SÄGA att Kubrick är bra, för det borde alla veta vid det här laget. Med Eyes Wide Shut, som förresten blev Kubricks sista film, går Kubrick samma väg som tidigare. De märkliga, men ack så mänskliga, teman som totalt överhänger hela filmens mystiska atmosfär, de förtrollande steady cam-scenerna och allt det andra som egentligen inte går att sätta fingret på, men som gör Kubrick till det han just är.

Eyes Wide Shut handlar om William Harfords (Tom Cruise) spännande och erotiska odyssé in i en värld av sex och lustar som inte är något utav denna värld. Mer behöver jag inte säga, det övriga lämnar jag till er. Vad som följer är nämligen av högsta Kubrick-faktor och inget som direkt går att säga i ord, utan att bilden blir fel eller alltför enkel. Dock tål att nämnas att Cruise briljerar filmen igenom, som den vänliga, men tomma, William Harford. Faktum är att jag tidigare tagit Cruise för en sämre skådespelare (Mission: Impossible III (2006)...) och Kidman för en bättre (som i exempelvis Bangkok Hilton (1989)), men i denna film vänds denna tes. Kidman är fångande och vissa filmer är rent utsagt fenomenalt spelade av henne, men vid flera tillfällen (exempelvis som då hon ska skratta) bjuder hon på en ytterst, förvånansvärt, svag prestation. Istället är det Cruise som fullkomligt levererar och gör att filmen flyter på.

Även om filmen kryllar av beundransvärda scener, finns det just en väldigt sjuk och märklig del i filmen (ni som sett den vet vad jag menar, jag säger bara: "Fidelio.") som faktiskt får stoltsera som den allra bästa. Även om det är fullkomligt sjukt, näst intill vidrigt, så är det så oerhört fångande. Lätt skulle en sådan del i en film sumpas av gemene regissör, kanske inte ens göras. Det är ju värt att nämna att just den scenen, tillsammans med ett flertal scener med just Kidman, är väldigt obscena. Dock fångar Kubrick en alltid och även om det handlar om så vitt skilda saker som en rekryt på ett militärläger eller en galen farsa med yxa i handen, så ligger just galenskap, dehumaniseringen, som grund för Kubricks filmer. Inte är det särskilt upplyftande teman och pessimismen är påtaglig, men det går aldrig ner till jobbig nivå på grund av en rejäl dos svart humor.

Det finns egentligen inga ord för Kubrick. Jag skulle kunna pladdra på i evigheter eller försöka komprimera allt i en mening, men det går bara inte. Som recensent strävar man alltid efter att kunna berätta om en film, dela med sig av sina egna erfarenheter och vad man uppskattade med filmen, men när man möter Kubricks filmer, möter man en alldeles ny dimension av film. Det blir överflödigt och svårt att greppa, just för att filmerna är ett handverk av ett riktigt geni. Det blir desto svårare för recensenten, men det är trots allt så det ska vara. Inga tal, inga böcker, inga recensioner, inga texter kommer någonsin kunna rå över Kubricks verk och aldrig kommer någon kunna förklara storheten i den grad att läsaren vet vad han har att möta, för det blir helt enkelt så mycket mer än just förväntningarna. 4/5

The Ninth Gate (1999)

Originaltitel: The Ninth Gate

FRANKRIKE, SPANIEN OCH USA/FÄRG/133 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Arturo Pérez-Reverte, John Brownjohn, Enrique Urbizu och Roman Polanski
Medverkande: Johnny Depp, Frank Langella, Lena Olin, Emmanuelle Seigner, Barbara Jefford, Jack Taylor m.fl.

DET FINNS ETT GAMMALT TALESÄTT som lyder: "Det kan aldrig gå fel med Johnny Depp." Nej, jag bara drev med dig, men det borde finnas ett, för det stämmer mycket bra. I nästan varje film jag ser med Depp, så gör han en bra rollprestation, vare sig det är som en galen hattmakare eller pårökt journalist. Depp leverar verkligen och hans prestation i The Ninth Gate är då sannerligen i samma anda som i hans andra filmer.

Filmen handlar om den påläst bokexperten Dean Corso (Depp), som får ett uppdrag av den rika boksamlaren Boris Balkan. Balkan har ett exemplar av en mycket sällsynt bok med satanistiska texter och ryktet går att tre varianter av boken existerar, men att enbart en är verklig. Corso får då uppdraget att sticka till Europa (där de två andra böckerna finns) och försöka ta reda på vilken av böckerna som är den riktiga. Detta visar sig dock vara mycket svårare än man först trodde (då demonboken, i princip, är ovärderlig) och Corso dras snart in i en märklig spiral av djävulsdyrkan, övernaturligheter och våldsdåd.

Polanski har tidigare imponerat och i jämförelse med exempelvis The Pianist (2002), kan The Ninth Gate verka någorlunda mager. Även om The Pianist var mycket mer "vanlig" i sin struktur och handling, var den mycket mer gripande. Vad denna film dock vinner på, är att handlingen är såpass absurd och ovanlig, att tittaren inte för en sekund kan veta vad som händer härnäst. Ibland tar sig handlingen vändningar som gör att det blir lite väl oförutsägbart, nästan totalt omotiverat, men håller definitivt tittaren på helspänn.

Förutom en fin prestation från Depp, ser vi även Emmanuelle Seigner, Frank Langella och Lena Olin i fina, unika roller. Allra mest kommer jag att tänka på Langella, som på ett autentiskt, obehagligt sätt visar oss en rik mans besatthet för ondska, Helvetet och Djävulen.

Förutom att The Ninth Gate kanske inte kan klassas som en topprulle, så är det givetvis en film av hög kvalitet. Att hålla tittaren så fokuserad i över två timmar är onekligen ett proffsjobb. Att såväl Roman Polanski som Johnny Depp lyckats tidigare vet vi. Vad mer kan man då egentligen begära, när man ser de två göra ett bra jobb i The Ninth Gate? Om inte för en rent spännande film, så för ett obehagligt porträtt av fascinationen för Hin Håle själv. 3½/5

Lupin the Third: The Castle of Cagliostro (1979)

Originaltitel: Rupan sansei: Kariosutoro no shiro
JAPAN / FÄRG / 110 min

Regisserad av Hayao Miyazaki
Skriven av Maurice Leblanc (karaktärer), Hayao Miyazaki (skribent), Monkey Punch (serier av grafiska romaner) och Tadashi Yamazaki (skribent)
Medverkande: Yasuo Yamada, Eiko Masuyama, Kiyoshi Kobayashi, Makio Inoue, Gorô Naya, Sumi Shimamoto m.fl.

SÅ FORT JAG TÄNKER PÅ HAYAO MIYAZAKI, så tänker iallafall jag på enorm fantasi. Vilken film det än är av Hayao, så ser den ut att spira av just fantasi. Givetvis är inte alla intresserade av varken tecknat eller utsvävande fantasier och vill hellre ha en mer jordnära typ av film, men hursomhelst är det svårt att inte på något sätt bli fångad av Hayaos vackra och närmast mästerliga sätt att berätta en historia. Även om själva grundbudskapet och handlingen ter sig ganska enkel, så bäddar Hayao in en massa konstiga, udda och häpnadsväckande varelser och platser som lätt skulle kunna klassas som konst och inte som vanlig animerad film.

Detta är andra filmen jag sett av Miyazaki. Jag har sett delar ur såväl Det levande slottet (2004) som Kikis expressbud (1989), men innan jag såg denna var den enda erfarenhet jag haft av Hayao Spirited Away (2001), en i sig mästerlig film, kanske något överrankad på denna hemsida. Hursomhelst var Spirited Away en oerhört färgstark och fängslande upplevelse. När jag då fick tipset att börja gotta mig mer i Hayaos verk av allas våran Straydog, så var det ganska givet: intrycket hittills var ju trots allt inget annat än kanon.

Rupan sansei: Kariosutoro no shiro (1979), eller The Castle of Cagliostro som den annars brukar kallas, handlar om skurken Arsène Lupin III, en tidigare känd karaktär i japanska serier. Lupin har nyss rånat kasinot i Monte Carlo, Monaco, bara för att efteråt upptäcka att sedlarna var förfalskade. Lupin minns då han råkat illa ut efter att försökt ha hittat de som förfalskar sedlarna, men känner att det är dags att börja leta upp dem igen, något som leder dem till prinsdömet i Cagliostro.

På vägen dit stöter de på en kvinna som blir jagad av ett par dårar och Hayao bjussar på en sanslös biljakt, innan de slutligen skakat av sig jagarna. Kvinnan blir dock tillfångatagen och det visar sig att hon är Clarisse, prinsessa av Cagliostro, som snart ska tvingas gifta sig med en fjant som bara vill åt hennes ring så han kan få ta över den antika skatt som Cagliostro ruvar på.

Även om handlingen i sig är spännande bara den, är det karaktärerna, miljöerna och framför allt animationerna som gör filmen. Saker som vore fullt omöjligt på riktigt att spela in, ens med en proffsig stuntman, är enbart en dans på rosor i denna film. Miyazaki bjuder in oss i miljöer som bara gör filmen mer och mer intressant och gör tittaren intresserad av att se mer, på riktigt.

Det negativa med filmen är inte överflödigt, då detta i helhet är en bra film. Hursomhelst är det inte Hayaos verk till fullo. Karaktärerna är inte av Hayao och hela konceptet bygger på något som egentligen är förbestämt. Därför får Hayao väldigt många tyglar och får inte chansen att släppa lös till fullo. Därför är det långt ifrån en Spirited Away, exempelvis. Hursomhelst är det här Hayaos första långfilm och att det finns tecken på ofantlig talang vi kommer se mer av, det syns tydligt.

Hayao Miyazaki var kanske inte så stor när just denna filmen kom och, trots att filmen är bra, kanske den inte stack ut lika mycket som hans senare filmer gjorde. Hursomhelst är det här som Hayao börjar gro sitt träd och utveckla det som idag kan klassas lika omtumlande och spännande som det nog med all säkerhet var när Walt Disney visade världens första animerade långfilm Snövit och de sju dvärgarna (1937). Som film är det här en fartfylld och härlig rulle som absolut ska ses, om inte för spänningen, så för de vackra bilderna. 3/5

American Psycho (2000)

Originaltitel: American Psycho
USA / KANADA / FÄRG / 101 min

Regisserad av Mary Harron
Skriven av Breat Easton Ellis, Mary Harron
Skådespelare: Christian Bale, Justin Theroux, Josh Lucas, Bill Sage, Chloë Sevigny, Reese Witherspoon, Jared Leto, Willem Dafoe m.fl.

CHRISTIAN BALE är en otroligt bra skådespelare. Jag har tidigare tyckt att han är en bra, klart godkänd skådespelare som medverkat i intressanta och sevärda filmer, men efter American Psycho måste jag ändra min åsikt radikalt. Christian Bale är en fullständigt fenomenal skådespelare, och huvudrollsgestaltningen utav Patrick Bateman i just den här filmen hör till det mest imponerande jag sett bland filmer som kommit de senaste årtiondena.

Men jag börjar med att gå tillbaka till själva filmen, vem är Patricke Bateman? Själv beskriver han sig med orden: I have all the characteristics of a human being: blood, flesh, skin, hair; but not a single, clear, identifiable emotion, except for greed and disgust. Something horrible is happening inside of me and I don't know why. My nightly bloodlust has overflown into my days. I feel lethal, on the verge of frenzy. I think my mask of sanity is about to slip. Ja, själva titeln avslöjar väl egentligen vad det är för typ av människa vi har att göra med i filmen. Patrick Bateman är på ytan en tämligen ordinär yuppie, ung och framgångsrik med ett jobb på Wall Street, med tillhörande exklusiv mat- och klädsmak. Han innehar dock en aning mer mordisk sida, som uppenbarar sig flertalet gånger i filmen.

FÖR DET FÖRSTA måste jag påpeka att det är ett väldigt intressant tema som filmen visar, angående den mänskliga moral som Bateman har (eller inte har). Hela filmen genomsyras av den ytliga konsumtionen och de negativa påföljderna av kapitalism, och författaren har gjort Bateman till en symbol för den ”mörka sidan” av de unga män med ekonomiutbildningar som nästintill skapade en hel kultur under 80-talet. Visserligen dras det till en viss överdrift, men var annars skulle filmens underhållningsvärde vara?

En sak som ni bör notera när ni ser filmen är att man aldrig får se Patrick Bateman, eller någon av hans kollegor för den saken, utföra någon form av arbete. Flera gånger i filmen sitter han på sitt rymliga och välinredda kontor, men arbetar aldrig, utan lyssnar på musik eller tittar lite på tv. Är det också någon form av symbolism som författaren har försökt pressa in?

Jag ska försöka att återkomma till Christian Bale, som enligt mig är oumbärlig i den här filmen. Utan hans insats hade filmen med lätthet kunnat halka in som någon B-thriller utan att lyckas leverera den lite subtila kritiken och sensmoralen. Enligt rykten var Leonardo DiCaprio först tänkt i rollen (hemska tanke) men lyckligtvis föll valet på Bale, som tveklöst gör sitt livs insats i filmväg. Men Bale är inte, trots att jag kanske har gett sken av det, det enda sevärda i filmen. American Psycho har överlag fina skådespelarprestationer, och såväl manus som regi är berömvärt, och jag måste även passa på att lovorda musiken i filmen, som har lite av en central roll i och med Batemans musikaliska intresse, vilket ni knappast kommer att missa…

AMERICAN PSYCHO må inte vara en av de bästa och mest välgjorda filmerna någonsin, men för mig är det något av en personlig favorit, och något betyg under det jag ger vore nästan skamligt. Att inte se den här filmen vore att missa någonting alldeles extra, och definitivt annorlunda, och den tillhör toppskiktet bland filmer från 2000-talet. Egentligen enbart ros från mitt håll.

····

Blue Velvet (1986)

Originaltitel: Blue Velvet
USA / FÄRG / 120 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Skådespelare: Isabella Rossellini, Kyle MacLachlan, Laura Dern, Dennis Hopper, Hope Lange, Dean Stockwell m.fl.

DET SOM JAG främst associerar David Lynchs filmer med är den unika och surrealistiska tonen som genomgående genomsyrar hans filmiska verk. Blue Velvet är på det planet inte något undantag. Redan från filmens första scen avslöjar Lynch sin fäbless för det konstiga, och aningen overkliga. Samma stil existerar i både, bland annat, Mulholland Drive (2001) och den relativt nya Inland Empire (2006).

Kyle MacLachlan är uppenbarligen lite av en favorit hos regissören Lynch, och innehade rollen som Agent Cooper i Lynch- och Frost-serien Twin Peaks. I Blue Velvet fortsätter han sitt samarbete med Lynch, genom att återigen ta på sig i huvudrollen, i ett fantasifullt och fascinerande drama, signerat David Lynch. Han spelar Jeffrey Beaumont, vars far nyss har åkt in till sjukhuset. Under en till synes ganska ordinär promenad finner en ett öra, tillhörande en människa. Den här horribla upptäckten drar honom, både villigt och motvilligt, in i en otäck och inte särskilt legitim härva.

Blue Velvet är en ytterst fascinerande film, i, till stor del, positivt bemärkelse. Jag är lite av ett fan av Lynchs mer surrealistiska och uppseendeväckande verk, och kan inte låta bli att fängslas av det karaktäristiska ljudet, musiken och fotot. Själva storyn är väldigt underlig, men samtidigt är det svårt att inte bli förtrollad av filmens svårfattliga ton. Under filmens gång inleder Jeffrey två väldigt komplexa och gåtfulla förhållanden med två olika kvinnor, och det är bitvis fascinerande att se hur Lynch manus hanterar hans förhållanden. De tre främsta huvudkaraktärerna, Jeff och de två kvinnorna, är alla tre oerhört intressanta karaktärer, och där måste jag även inflika visst beröm till skådespelarna. Laura Dern och Isabella Rossellini spelar kvinnorna, med MacLachlan som sagt spelar Jeff. Kyle MacLachlan har visserligen gjort mer minnesvärda roller, exempelvis i Twin Peaks, men hans aning introverta beteende och tolkning av sin karaktär är ändå värd en del beröm.

Blue Velvet balanserar ganska mycket på en tunn tråd mellan att vara en komplett surrealistisk och konstnärlig film, och att vara en ganska ordinär kriminalare. Jag gillar balansgången, även om det inte är en helt fulländad film. För mig kan det bli en aning för konstigt ibland, och helst hade storyn gärna kunnat bjuda på någonting mer… tja, extraordinärt, paradoxalt nog. Trots den annorlunda stilen och det konstiga, så känns ändå storyn ganska tunn för att bli ett riktigt mästerverk. Men det är ändå en alldeles utmärkt film, även om den säkerligen inte kommer att falla alla i smaken. Men för mig, som gillar Lynch stil, så var den en väldigt bra film. Om ni gillar David Lynchs andra verk, så kommer Blue Velvet knappast att göra er besviken. En magnifik filmupplevelse

····

The Dark Knight (2008)

Originaltitel: The Dark Knight
USA / FÄRG / 152 min

Regisserad av Christopher Nolan
Skriven av Christopher Nolan, Jonathan Nolan, David S. Goyer och Bob Kane
Skådespelare: Christian Bale, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Michael Caine, Maggie Gyllenhaal, Gary Oldman m.fl.

EN AV SOMMARENS MEST EFTERLÄNGTADE FILMER är utan tvekan The Dark Knight, som kanske inte helt oväntat blivit ännu mer efterlängtad på grund av att det är den numera medlidne Heath Ledgers sista film, tillsammans med Terry Gilliams The Imaginarium of Doctor Parnassus (som för tillfället inte ens är klarlagd om den ska göras klar). Att filmen är Ledgers första film efter hans död och kanske hans absolut sista, plus att det är den nya Batman-filmen, har medfört att filmen slagit rekord på antalet pengar den kammat in den första helgen. Hela 155 miljoner dollar skrapade filmen in första helgen i USA, vilket klår både Pirates of the Carribean: Död mans kista (2007) samt Spider-man 3 (2007). Men är filmen värd denna uppmärksamhet? Är den ens så bra? Ja, gott folk. Filmen är en enastående odyssé i ondska och skräck, i en stad vid namn Gotham.

Gotham har fått sig en ny politisk hjälte. Han heter Harvey Dent och har inspirerat precis alla i staden. Han har lyckats fånga de flesta av maffians medlemmar och fortsätter att så göra, för att få Gotham till en fridfull stad utan brott och våldsdåd, som staden tidigare präglats av. Detta betyder även att vigilanten Batman måste gripas, vilket även får Bruce Wayne, utmärkt spelad av Christian Bale, att tänka om. Är hjälten Gotham söker efter fortfarande Batman eller behöver staden en som Dent - ett hjälte som vågar visa sitt ansikte?

Bara den delen ger filmen en mer karaktär. Att den går djupare in i vad både Dent och Wayne tycker om Gothams framtid och att den vågar gå mer än bara att bli en spännande film. Det slutar däremot inte där. Den absolut mest fullkomligt lysande delen i filmen är utan tvekan det som vi alla väntat på denna sommaren - den psykotiska Jokern och filmens faktiska utveckling av karaktären.

Heath Ledgers roll som Jokern är briljant och att se en sån som Ledger få tampas med andra underbara och välrenommerade skådisar som Christian Bale, Aaron Eckhart, Michael Caine, Morgan Freeman och Gary Oldman är en glädjestrålande vy för såväl filmfantasten som actionsökaren.

Även om det är en film om Batman (och med någon som faktiskt gör rollen som Batman väldigt bra) så är det helt och hållet Jokerns film. De mest intressanta parterna är inte alla actionsekvenser, utan delarna med Jokern. Hans vansinne, hans sätt att göra sprida ondska och våld och att samtidigt skratta åt det är en fröjd för ögat. För första gången kan jag säga att Jokern är skrämmande. Den perfekt lagda sminkningen är nu utsmetad, hans lagda hår är nu tillrufsat och hans vita tänder är nu skitiga. Jag vet att det gör ont att säga det ibland, men Heath Ledger gör rollen som Jokern så stark att till och med Jack Nicholsons tidigare Joker får passa sig.

Nu är filmen inte helt Ledgers förtjänst, alla är faktiskt genomgående bra. Visuellt sätt är den även strålande. Därför kan filmen liknas vid en människa. Medan visualiteten (effekterna) får utgöra skinnet och kroppen, så utgör allt det andra, utvecklingen av karaktärernas känslor, själen på människan. På så sätt blir filmen en väldigt levande upplevelse och långt ifrån en banal historia om en man i fladdermusdräkt.

När Heath Ledger tillsammans med resten i den underbara skådespelarensemblen får göra den nya Batman-filmen, så blir resultatet en storfilm som inte bara klår ut de andra storfilmer från biorepertoarens mest efterlängtade filmer - den håller fast dem och karvar ut ett flin i mungiporna på dem också.

····½