Himlen är oskyldigt blå (2010)

Originaltitel: Himlen är oskyldigt blå
Sverige

Regisserad av Hannes Holm
Skriven av Hannes Holm
Medverkande: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman, Amanda Ooms, Björn Kjellman, Adam Pålsson m.fl.

JAG VILL ALLTMER SÄLLAN klanka ner på svensk film. Ofta hör man hur oerhört kass svensk film är och man nämner gärna de allra värsta exemplen. Man väljer att bortse från kritikerrosade filmer som Man säger sitt (2009) och filmerna i den så kallade Millennium-trilogin. Dock ska nämnas att jag inte har särskilt bra koll på svensk film nuförtiden (jag har inte sett ovanstående filmer); det känns som att det mesta rent utav suger. Jag menar inte "suger" i den benämningen att det rent kvalitetsmässigt är dåligt gällande kamera och liknande, men allt känns så oerhört medelmåttigt och urtypiskt svenskt "lagom"; aldrig känns det som jag blir hänförd efter att ha sett en ny svensk film. Varför? Jag kanske helt enkelt borde se mer av de bra svenska filmerna.

Jag måste medge att Hannes Holms Klassfesten (2002) faktiskt var ganska rogivande; man visade upp en härligt tragikomisk bild av återförenandet av en klass och hur rollerna bestod än idag, trots att de alla växt upp till medelålders figurer med krossade drömmar. Himlen är oskyldigt blå är Holms senaste film och handlar om Martin som tar sommarjobb vid Sandhamn. Han tror sig ha fått ett jobb på en liten restaurang, men det visar sig att restaurangens stora industri är narkotika. Martin får nära kontakt med knarkgubben Gösta efter en ölstöld och genast börjar en slags svensk narkotikahistoria, typ Super Fly (1972) möter räkor och midsommarkransar.

Vad som genast är intressant är givetvis nykomlingen Bill Skarsgård. Med ett av Sveriges tyngsta skådespelarefternamn är givetvis pressen hög. Kommer Bill vara lika bra (om inte bättre) än sina bröder och sin far eller kommer han att "fläcka ner" efternamnet Skarsgård då han inte fått pappas skådespelargener? Ingendera. Jag är själv inte ett överdrivet stort fan av Skarsgård-familjen (Stellan tycker jag är överskattad och levererar inte särskilt mycket nu på senare dagar i mitt tycke; Alexander vet jag faktiskt inte; Gustaf Skarsgård var faktiskt ganska duktig i TV-serien Bibliotekstjuven) och kommer således inte döma Bill efter någon förutsatt "ribba." Bill går här med egna ben och således även mitt "bedömande." Bill är okej. Efter att ha sett trailern till I rymden finns inga känslor (2010) blev jag närmast orolig; killen (eller regissören) verkade ha blandat ihop Aspergers syndrom med ren konkret autism. Bill gör dock rollen som den halvt bortkomne jönsen Martin helt okej; en osäker tonåring i sitt möte med kärlek, problematiska familjeförhållanden och knark blir ändå helt okej. Därför ska belysas att Bill knappast är den svaga länken i denna film. Det är liksom hela filmen som sätter fyr på sig själv.

Manuset är direkt ointressant. Istället för en sammanhängande handling (vilket kanske kan vara svårt, verkligheten är ju knappast uppbyggd efter standardramaturgi) får vi här bara en radda med omotiverade, oengagerande scener. Det är tydligt att Holm lagt fokus på att visa den vackra skärgården, men det är på tok för mycket fokus. Vi vet att det är vackert, men kan Holm nu säga vad det var han ville med sin film? Inget direkt mål verkar finnas. Man kan undra om verkligheten egentligen såg så annorlunda ut och om det här kanske i så fall är en jättebra skildring av händelsen, men i så fall kan man undra varför Holm valt en så direkt tråkig handling. Man kan tänka sig att knark och vapen måste bli kul på bioduken, men man verkar ha glömt den verkliga spänningen som enbart uppstår i interagerandet mellan personer.

Holm har här målat upp ett slags drömscenario av "ungdomen under det vilda 1970-talet"; alla ville gå runt nakna, alla var obscena och allt var jättespännande. Det känns som att Holm här vill visa den arketypiska tonåringens värld, den jag säkert tror att många vuxna ibland längtar tillbaka till, då allt var nytt och nyfikenheten yrde, men när man själv var ganska osäker. Holm vill uppenbarligen blanda in nån slags "Martins väg mot att finna sig själv i tonårens djungel"-historia, men det hela blir bara blasé och ganska så jättetråkigt.

Himlen är oskyldigt blå har en hel del fint skådespel, men med ypperligt krystade dialoger och dåligt manus, blir det en film som tror den kan överleva på fina bilder och 1970-tal. Det krävs mer, något som jag tycker Tillsammans (2000) fångade mycket bättre. Lite blunders har alla filmer, men här känns det som Holm gjorde en stor blunder redan i skrivandet av manus; i grund och botten behövs en bra handling. Varför har Romeo och Julia överlevt alla dessa år om det inte vore för just handlingen. Nej, Holm, gör om, gör rätt.

Två roliga anekdoter är för övrigt att jag själv är med på ett håll i filmen (i en väldigt liten roll som elev i början). Dessutom kom låten Himlen är oskyldigt blå (som titeln anspelar på och som spelas flitigt i filmen) ut på 1990-talet. Om detta var ett misstag eller att Holm struntade i det och tyckte att den ändå passade i hans 1970-talsscenario, det är en fråga vi kanske aldrig kommer få svar på. 1½/5