Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (2004)

Originaltitel: The Notebook
USA/Färg/123 min

Regisserad av Nick Cassavetes
Skriven av Jeremy Leven, Jan Sardi och Nicholas Sparks
Medverkande: Tim Ivey, Starletta DuPois, James Garner, Gena Rowlands, Sam Shepard, Anthony-Michael Q. Thomas m.fl.

THE NOTEBOOK ÄR TROLIGTVIS mest känd som den där rullen alla tjejer älskar. I tron om att detta var en rätt beskrivning på Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta (ja, eller The Notebook som troligtvis de flesta av oss känner igen den som), slog jag på filmen och förväntade mig en ultimat chick flick, med bedårande kärlek, fjärilar i magen och allmänt hög cheesy-halt. Faktum är dock att inget riktigt blir höjt till skyarna om det inte är bra och även om The Notebook knappast är det bästa jag sett, så är det en väldigt fin kärlekshistoria, med ett framför allt välskrivet manus.

The Notebook är på ett sätt en ganska okonventionell kärleksberättelse, eftersom den är icke-linjär. Hela filmen bygger på återblickar till ett romantiserat 1940-tal ute på vischan. På så vis är det även en väldigt vacker film, eftersom den använder sig av miljöer och vyer som tagna ur de verkliga kärleksfilmerna från svunna tider, tänk Borta med vinden. Dock uppstår inte riktig filmromantik i miljöer, solljus och mörker, utan i kraftfullt skådespel, som skildras utmärkt av såväl Rachel McAdams, Ryan Gosling, James Garner och Gena Rowlands, som alla gör ett fenomenalt jobb. Faktum är även att jag stundtals finner de få scener med Garner och Rowlands snäppet mer starkare än den mellan McAdams och Gosling, men det talar inte för att de alla gör ett kanonjobb filmen igenom (och det tål som kompensation sägas att McAdams och Gosling håller upp hela filmen; utan dem, ingen The Notebook).

Jag kan däremot hålla med min käre vän Brian (som själv är ett uttalat fan av romantiska filmer), att The Notebook kan tyckas vara något överskattad, orealistisk och lite för cheesy. Att säga att The Notebook är den ultimata kärleksfilmen, det kan jag inte påstå, men jag kan däremot påstå att den faktiskt är ganska värd den hype som den fått, för den är bra. Däremot känner även jag bitvis att vissa bitar känns orealistiska, men det känns som att själva essensen i en romantisk berättelse inte är att följa verkligheten slaviskt; skulle vi göra det, skulle vi få se alltmer hjärtkrossade huvudroller, skilsmässor eller ensidiga kärleksberättelser. Vi ska få se historier där parterna faktiskt kan få varandra, inte kan skilja sig från varandra, där man gör allt för att hålla kvar vid varandra. Dock får det givetvis vara någon måtta; i vissa scener drar orkestern igång rejält och då får man känslan av att det blir lite väl mycket romantik, nästan snudd, snudd på löjligt, men i filmens helhet blir det dock aldrig en travesti.

Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta är en mycket bra romantisk film - den har i princip allt en sådan film ska ha. Vackra miljöer, vackert väder, vacker, livslång kärlek. Visst kanske det låter lite löjligt, men det är trots allt så löjlig, blottläggande och frigörande kärlek ska vara. 4/5

Rädda menige Ryan (1998)

Originaltitel: Saving Private Ryan
USA/Färg/169 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Robert Rodat
Medverkande: Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel m.fl.

1998 VAR ETT BRA FILMÅR. Jag minns det egentligen inte själv för jag var ju ganska liten då men filmerna som producerats under denna tid kommer för alltid att finnas i mitt och många andras hjärtan. Aldrig har så många filmer om andra världskriget varit så pass bra och olika i så många aspekter under ett och samma år. Här nedan kommer nu min recension av vad i mitt tycke är den mest lyckade kommersiella Hollywood-produktionen om andra världskriget som någonsin gjorts – Rädda menige Ryan.

Bakom kameran till denna episka krigsfilm har vi ingen mindre än den bäste Hollywood-regissören genom alla tider – Steven Spielberg. Han har en väldig talang att ligga perfekt på gränsen till att antingen göra pretentiöst skräp eller för enkla, "lättuggade" filmer. Det är en mästerlig balans att besitta. Mästerlig balans är en ganska god samanfattning av filmen om man bara vill ta den korta varianten och då har jag inte ens hunnit nämna handlingen.

Filmen i sig handlar om hur Capt. John H. Miller (Hanks) tillsammans med sina truppsoldater ska rädda menige Ryan (Damon), som är fast i Frankrike under invasionen av Europa. Det är inte mycket svårare än så utan historian är ganska lätt att följa och förstå även för den mest okunniga person man kan tänka sig. Det händer mycket hela tiden och man blir aldrig rastlös. Det tråkiga med denna film, liksom många andra som är tillägnade den större publiken, är att det ibland saknas djup. Jag blir inte lika rörd av alla stråkpartier och känslomässiga scener som ibland känns framtvingade. Samtidigt är det ju en konst i sig att engagera så pass mycket människor som denna film gör även om inte jag känner samma kontakt till den. Det är betydligt mindre folk som uppskattar min personliga favorit Den tunna röda linjen då den till skillnad från denna är vad jag kallar djup och tung. Men det är väl ändå tur att man gör film på olika sätt, tänka om allting hade sätt likadant ut.

Allt finns det dock filmgodis i massor. Det bästa med hela filmen är det otroliga kameraarbetet. Finns ingen annan krigsfilm som känts så levande som denna gör i de tillfällen vi får följa med i stridens hetta. Öppningsscenen är förmodligen den snyggast krigsscen som någonsin gjorts och bara den i sig är ett mästerverk, synd att det bara går utåt därifrån.

När man under 1998 ville se en krigsfilm på bio så hade man tre alternativ. Där fanns först Livet är underbart, ett drama med fokus på förintelsen, Terrence Malicks vackra Den tunna röda linjen, en något mer filosofisk film och slutligen den stora publikfavoriten Rädda menige Ryan. Att ställa dessa filmer mot varandra är egentligen orättvist då man mer eller mindre skulle kunna klassificera Spielbergs ansträngan för hjärndöd action. Ofta är det just det en stor Hollywood-film resulterar i om man inte vet vad man håller på med. I detta fall är det den totala motsatsen. Även om här inte finns Malicks vackra naturbilder och Roberto Benignis smått ironiska optimism, så bjuder Spielberg oss på någonting annat, något minst lika viktigt. Det är snudd på en perfekt balans med mästerligt foto och även om man kan finna det billigt, så är det oerhört väl gjort. 4/5

Letters from Iwo Jima (2006)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Clint Eastwood
Skriven av Iris Yamashita, Paul Haggis, Tadamichi Kuribayashi och Tsuyoko Yoshido
Medverkande: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya, Tsuyoshi Ihara, Ryo Kase, Shidô Nakamura, Hiroshi Watanabe m.fl.

Hur cool än Clintan var som skådespelare i sina glansdagar så uppskattar jag honom fortfarande mer som regissör. Han har gjort ett flertal grymma filmer där Million Dollar Baby (2004) förmodligen fått störst uppmärksamhet. År 2006 gjorde han två filmer som handlade om precis samma historiska händelse, slaget om ön Iwo Jima, en av de mest blodiga strider någonsin för den amerikanska marinkåren. Filmerna Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers handlar om japanernas respektive amerikanernas perspektiv av händelsen.

Letters from Iwo Jima handlar mer eller mindre om de japanska förberedelserna på ön Iwo Jima inför den amerikanska anstormningen under andra världskriget. Det är härligt som historieälskare att få bevittna en händelse ur flera perspektiv och visst skiljer sig den japanska mentaliteten och normerna sig ganska mycket från det vi är vana vid i västvärlden. Detta presenteras mycket bra och påhittigt med gott skådespel och ett finfint manus av Paul Haggis (Crash). Den riktiga tyngden ligger i spänningen att bevittna japanerna som de goda och amerikanerna som de onda, något inte vem som helst hade vågat göra då amerikaner i vanliga fall är så nedrans stolta av sig. Man brukar ju ofta föreställa att japanerna under andra världskriget var lika illa och hemska som nazisterna (och kanske var dem det, vad vet jag egentligen?) men för att komma till poängen så beskrivs och illustreras dem inte som monster här utan snarare som vilken människa som helst även om man trycker lite extra på de etniska och kulturella skillnaderna. Det är lätt att dra gränser och smutskasta folk när man inte känner till bakgrunden i problemet.

För min del blir denna film dock smått ytlig, det blir svårt att relatera till den, det klickar liksom aldrig riktigt. Faktum kvarstår dock fortfarande att det är en mycket bra film utan att riktigt räcka till skyarna. 4/5

Den tunna röda linjen (1998)

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av James Jones och Terrence Malick
Medverkande: Nick Nolte, Jim Caviezel, Sean Penn, Elias Koteas, Ben Chaplin, Dash Mihok m.fl.

FÖR UNGEFÄR ETT HALVÅR SEN började jag en sen lördag kväll att kolla på filmen Den tunna röda linjen. Efter halva tiden hade en av min polare dragit hem samtidigt som man i halvvaket tillstånd tvingade sig igenom resten av filmen som vid ett-tiden mitt på natten blivit en riktig mardröm. När sedan sluttexterna rullar förbi kan man inte hjälpa att fråga sig själv – vad var det egentligen som var så bra med detta bland många så kallade mästerverk av Terrence Malick?
Somliga filmer räcker att se en gång, andra bör ses om och om igen, medan man ibland önskar att fåtalet borde glömts bort i DVD-samlingen. Den här filmen hör inte till det första eller sistnämnda påståendena, utan låt mig säga så att alla som kastat skit på denna film bör ge den en andra chans.

Terrence Malick är en man med visionen att ständigt kunna hitta något vackert i alla livets hål och vrån. Även i denna film där krig härjar ligger fokus på livets skönhet, hopp och modet hos människan. Malick är en riktig filosof och poet som ständigt tänker på dessa frågor som vi andra aldrig riktigt orkar ta oss tiden att fundera över då det inte verkar finnas något universellt svar till alla de dilemman vi ställs inför. Det är ett psykologiskt krigsdrama som visar så pass många identiteter och mänskliga känslor att man har svårt att förstå vad som egentligen klassificeras som rätt och fel. Vi ställs lite inför frågan vad som är ondska. Är det något man föds med? Hur kommer det sig att vissa människor är onda och andra inte? Kanske är det något som finns i oss alla och är det möjligen situationen i sig som avgör vad som är godhet och ondska beroende på iakttagarens ögon? Dessa är bara några av de tankar som väcks hos mig tack vare denna film och visst är det otroligt hur sådana tankegångar kan sättas igång och engagera folk, allt från en enda samling rörliga foton.

Det är vackert, hemskt och naket men det går mycket, mycket långsamt. Filmen är lång, men definitivt värd tiden i slutändan. Om man inte räknar med Apocalypse Now Redux (som jag egentligen inte tycker hör hemma i genren) så är Den tunna röda linjen min favorit bland alla krigsfilmerna. Det är den absoluta bästa illustrationen av hur psyket påverkas av det hemska fenomenet vi alla känner till som krig. 4½/5

Sinnenas rus (1954)

Originaltitel: Senso
Italien/Färg/118 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Camillo Boito, Suso Cecchi d'Amico och Luchino Visconti
Medverkande: Alida Valli, Farley Granger, Rina Morelli, Massimo Girotti, Heinz Moog, Sergio Fantoni m.fl.

ORD JAG BEGRIPER. Åsikter jag uppfattar. Ett händelseförlopp som jag urskiljer in i minsta underliggande detalj. Nog är Sinnernas rus – mer känd under originaltiteln Senso – inget konstigt på pappret. Ändå förstår jag ingenting alls. På många sätt är den ypperligt berättad och full av dynamik och nyanser. Å andra sidan brister logiken, eller åtminstone relevansen, redan dessförinnan.

Filmen börjar och slutar redan i första scenen, som också blivit dess mest berömda. I den inledande bilden framträder scenen i operahuset La Fenice i Venedig där Il trovatore av Guiseppe Verdi framförs och snart glider kamerans fält ut också över orkester och publik. Vad som följer är en färgrik scen full av liv och händelse, där grevinnan Livia Serpieri (Alida Valli) för första gången träffar löjtnanten Franz Mahler (Farley Granger). De båda konstaterar att de har ett gemensamt intresse för opera och Livia uttrycker starkt missnöje emot att Franz ska till att duellera med hennes kusin, markisen Roberto, som har en olämpligt mycket högre social ställning – varpå Franz med bestämdhet svarar att det inte alls kommer att bli någon duell. Livia gör en förskräckt grimas.

Givetvis kan man inte tolka resten av filmen utifrån detta språkutbyte (även om Il trovatore säkerligen går att använda för att tolka merparten) – men efter denna, i ärlighet, tämligen övervärderade scen, flagnar det där som inte endast är svulstigt, utan också är dynamiskt, emotionellt och engagerande bort ifrån kartan. Fortsättningsvis följer en alldeles för lång och rent av tråkig film, med en ambition att trycka in så mycket som möjligt in i varenda minsta bildruta. Det helt fenomenala överspelet från de två huvudrollerna fyller inte alls sin funktion och försvinner bland resten av påläggen på den enorma Dagobertmacka Sinnenas rus med rättvisa kan jämföras med.

Kanske är det regissör Luchino Viscontis olidliga fascination av färgfilmen (det här är hans första) som ställer till det. Kanske såg han möjligheten av att utnyttja filmens ekonomiska tillgångar för att ta hans erfarenheter som teaterregissör till att få göra ”episk teater” på duk. Kanske ville han skilja den italienska aristokratin, som han hade egna erfarenheter av, så som den för honom verkligen begav sig. Oavsett vilket har han också omsorgsfullt låtit någon sorts ljudmontage ackompanjera bilderna och därav är det också en film full av buller. Det finns dock tydliga undantag, men dessa upplever jag som ganska menlösa och utdragna när de inte på något sätt för en för övrigt alldeles för simpel historia framåt. De påminner mycket om den melodramatiska film som Visconti under sina första år framförallt praktiserade.

Alla sådana blinkningar bakåt känns dock lustiga, för i det stora hela är det här förstås en film som nästan bara pekar framåt och är så tekniskt utvecklad att neorealismen känns långt avlägsen. Det teaterala ställer sig långt från all sorts realism och just det teaterala genomsyrar filmen fullständigt. Till och med utomhusmiljöerna ser ibland spöklikt mycket ut som kulisser. Framförallt blinkar den i dess tekniska fingerfärdighet - i synnerhet inledningssekvensen - fram mot Leoparden (1963), hans nästa färgfilm som först kom nio år senare.

Först i filmens klimax – en sekvens som faktiskt slår operascenen med hästlängder – tillåts skådespelarna ta sig ordentlig plats. Det är dock inte enbart en strålande uppvisning i överspelande skådespeleri utan scenen är också den andra hörnstenen i den delen av berättelsen som känns relevant. Filmen är en studie i den romantiska idyllen och kärlekens befintlighet respektive obefintlighet. Jag får ibland för mig att Visconti skapar kärlekshistorier för vita duken efter regelbok, det finns väldigt lite känslor som känns trovärdiga här. Jag väljer gärna att tolka honom välvilligt. Kärlek är lek. Vi väljer själv åt vilket hål vi vill styra våra känslor och det finns ingenting i dessa känslor som binder band i realiteten. Filmens klimax ringar in min sökta slutsats på ett utsökt sätt. Men hur mycket gubbstruttande och tråkmånseri ska man egentligen behöva tåla för, trots allt, ett så pass simpelt mål? 2/5

Helvetets utpost (1968)

Originaltitel: Journey to Shiloh
USA/Färg/101 min

Regisserad av William Hale
Skriven av Heck Allen och Gene L. Coon
Medverkande: James Caan, Michael Sarrazin, Brenda Scott, Don Stroud, Paul Petersen, Michael Burns m.fl.

VÄSTERNFILM ÄR HUR BRA SOM HELST, trots att det egentligen inte alltid är så bra. Fem red ut (1968) var ju till exempel ingen höjdare alls. Ändå finns det något med denna typ av film som ändå gör att man inte riktigt bryr sig. Det är ganska taffligt, men ändå ganska älskvärt.

Helvetes utpost är egentligen en ganska dålig film. Ingen av karaktärerna är särskilt bearbetade, dialogen är sådär, manuset har ingen direkt drivkraft och effekter existerar knappt. Filmen är ett praktexempel på en sådan där film som överlever just för att den är lite löjligt nostalgisk (från en tid då alldeles helmysiga serier som Familjen Macahan härjade) och det faktum att Harrison Ford här gör en av sina första roller. Filmen handlar om Buck och hans anhang, där de ska rida genom landet för att ta värvning i det amerikanska inbördeskriget. I sann odysséanda, stöter de på mindre äventyr längs vägen, små äventyr som får kompensera för bristen på en övergripande handling.

Skådespelet är faktiskt stundtals bedrövligt, men innehåller faktiskt vissa guldkorn. James Caan är exempelvis helt okej som huvudrollsinnehavare och gör ett sympatiskt porträtt av gruppens ledare. Det känns lite fel att hylla Harrison Ford för hans prestation (han har väldigt få stunder att skina), men att han faktiskt lyckas leverera sina repliker på ett ganska realistiskt sätt måste ses som ett stordåd om man jämför med många andra. Brenda Scott gör också ett gripande porträtt av den (förvisso lite för hastigt) förälskade kvinnan från bordellen. Scenerna mellan henne och Caan bidrar väl till en av filmens starkaste scener (tillsammans med de som behandlar dåtidens rasism), även om ordet ”stark” och Helvetes utpost helst inte ska nämnas i samma mening.

Dock ska nämnas att jag faktiskt gillade Helvetets utpost. Kanske är det för att jag gillar västernfilmer, kanske är det för jag gillar att må ganska bra efter en film, kanske är det för att jag och brorsan helt plötsligt fick syn på att alla cowboys stred i samma studio som vi fick chans att spela in varsin kortfilm i på NYFA i somras. Hursomhelst är inte Helvetets utpost överdrivet dålig. Mycket är under all kritik och många lär inte ens ge den här filmen är chans. Dock är jag den där typen som gillar sådana här filmer på något sätt; den här filmen var dessutom aldrig riktigt tråkig (vilket jag vill minnas att nämnda Fem red ut var). För den som vet med sig att denna typ av ”så dålig att den blir bra”-aktiga västernfilm faller en på läppen, kan detta bli just den nostalgisk, sköna film den egentligen inte uttalar sig för att vara (men som det mer eller mindre blivit nu på senare tid). För alla er andra: håll er borta. 2½/5

The Men Who Stare at Goats (2009)

Originaltitel: The Men Who Stare At Goats
Storbritannien och USA/Färg/94 min

Regisserad av Grant Heslov
Skriven av Peter Straughan och Jon Ronson
Medverkande: George Clooney, Ewan McGregor, Jeff Bridges, Kevin Spacey, Stephen Lang, Robert Patrick m.fl.

EN FILM MED SÅVÄL Jeff Bridges som George Clooney och Kevin Spacey kan ju inte bli annat en lysande. Även om filmen The Men Who Stare at Goats inte riktigt var så lysande som man skulle kunna tro, så är den (tydligen) verklighetsbaserade berättelsen om den grupp parapsykologiska soldater betydligt annorlunda och intressant.

Journalisten Bob Wilton (McGregor) får en dag i uppgift att intervjua en herre som säger sig ha parapsykologiska krafter. I hans berättelser om att han höll på att döda sin hamster med ren tankekraft, avfärdar ? honom som en dåre som lurar sig själv. Av ren händelse, efter att Bobs fru lämnat honom, bestämmer han sig för att ta värvning och åka ner till Irak. I samband med det stöter han på en viss Lyn Cassidy, en man tidigare nämnda parapsykolog pratade om under intervjun. Han talade varmt om att Cassidy var en av de bästa parapsykologerna som fanns. Genast känner sig Bob triggad att intervjua Cassidy. Detta blir bara starten för ett äventyr i öknen, med parapsykologiska krafter och vapenviftande brottslingar.

Filmen bjuder på en hel del fina skådespelarprestationer och miljöerna känns väldigt verklighetstrogna. Regissören Grant Heslov binder ihop historien väl. Jag kan till exempel inte direkt relatera till parapsykologi, men Heslov lyckas ändå att få det att kännas relevant och hisnande. Även om parapsykologi fortfarande bara är blaj för vissa, kan denna film förhoppningsvis visa upp lite mer begriplighet över psykologin.

Någon särskilt ”psykologisk” film är detta dock inte. Vi blir inte själva fundersamma och stundtals känns det som man driver lite med parapsykologin. Filmen blir dock ändå ganska underhållande om än ganska långt från min egen vardag. Nu menar jag inte att exempelvis Jakten på den försvunna skatten (1981) är en film jag direkt kan relatera till, men att leta skatter känns närmare än att försöka döda en get genom att titta på den.

Handlingen känns aningen slumpartad. Varför väljer man egentligen att göra en film om detta? Vem var det som brann för att berätta om parapsykologin och journalistens utveckling genom dess djungler? Det är en viktig berättelse (om den nu är sann), eftersom det visade på andra metoder att knäcka fienden än att skjuta ihjäl dem. På det sättet är det en viktig handling, eftersom den tog plats under den tid av modern historia då världen förändrades som mest (om man givetvis bortser från världskrigen). Att någon haft passionen för att berätta denna historia kan jag förstå, men den glöden känner jag inte direkt när jag ser filmen. Jag får en ganska underhållande film med fina skådespelarprestationer, med en ganska ovanlig handling. Om jag får ut så mycket mer vet jag dock inte. Det skulle jag inte bry mig om, om det inte vore för det faktum att det känns som att denna film vill berätta mer. Den känns aningen för lättsmält och man börjar undra om det var något man missade.

The Men Who Stare at Goats är en bra film, men aningen svårgreppad. Dock ska inte bortses från dess kvaliteter och att den inte bara är en enkel djupdykning i parapsykologi, men även en rent underhållande film. Något högre betyg blir det dock tyvärr ej på denna film, trots dess skådespelare, eftersom det hela tyvärr aldrig riktigt träffar i botten av mitt hjärta, trots att allt tar plats i ett av senare tids blodigaste krig. 2½/5

Full Metal Jacket (1987)

Originaltitel: Full Metal Jacket
STORBRITANNIEN OCH USA/FÄRG/116 min

Regisserad av Stanley Kubrick
Skriven av Gustav Hasford, Stanley Kubrick och Michael Herr
Medverkande: Matthew Modine, Adam Baldwin, Vincent D'Onofrio, R. Lee Ermey, Dorian Harewood, Kevyn Major Howard m.fl.

VISSA REGISSÖRER TRÄFFAR SÄLLAN FEL. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Stanley Kubrick aldrig träffar fel. Jag kanske inte är den rätta att säga det, då jag inte sett allt av Kubrick. Jag har inte sett hela Barry Lyndon (1975) och många av hans tidigare verk (såsom debutfilmen Fear and Desire (1953)) har undgått mig, men alla filmer jag hittills sett av honom (förutom möjligtvis Spartacus (1960), som Kubrick själv inte ansåg var "hans" film, då många lade sig i hans regi) har varit en ren fröjd att se. Nog för att Kubrick alltid har en talang för det visuella (just effektfulla kameravinklar och panoreringar), men självaste ådran, atmosfären, som Kubrick bär med sig i alla filmer är något som ingen, helt felfritt, lyckats efterapa och tur är väl det.

I Full Metal Jacket (1987) följer vi ett gäng rekryter, från den hårda tiden på träningslägret till det blodiga striderna i Hue, Vietnam, allt utifrån soldaten Jokers ögon. Vi erbjuds här ingen hederlig "åka-på-vietnamesisk-flod-och-snacka-skit"-krigsfilm, utan får snarare följa den dehumanisering som präglar soldatens utveckling, från en vanlig amerikansk medborgare, till något av en mördarmaskin. Det som är underbart med filmen är dock att det inte görs i typisk Hollywood-anda. Alltför ofta har vi sett krigsfilmer som ska försöka visa upp hjärntvättade människor som skjuter vilt åt ett håll där ingenting finns. Kubrick gör däremot en mer verklig variant. I likhet med Apocalypse (1979), finns där alltid en känsla av tomhet, en slags avgrundskänsla och poänglöshet. Dock blir det aldrig tråkigt, utan istället (som alltid, när det kommer till Kubrick) väldigt, väldigt intressant.

Full Metal Jacket är en kanonrulle och ett mycket djupare och mer närgående alternativ för dig som gillar krigsfilm. Jag föredrar dock inte att ranka Kubricks filmer. Alla Kubricks filmer är, sanna mina ord, mästerverk med egna utgångspunkter, filmer med egna liv, och att säga vilken som är bäst av dem alla känns helt enkelt fel. I Full Metal Jacket får vi inga plommonstoppbeklädda galningar, yxsvingande tokar eller maskbeklädda skummisar, men däremot får vi allt det där andra som gör att vi, helt enkelt, älskar Stanley Kubrick. Det där lilla extra, som gör att Kubrick blir som en alldeles egen genre av filmväsendet självt. 4½/5

Inglourious Basterds (2009)

Originaltitel: Inglourious Basterds
TYSKLAND OCH USA / FÄRG / 153 min

Regisserad av Quentin Tarantino
Skriven av Quentin Tarantino (skriven av)
Medverkande: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger m.fl.

OCH SÅ KOMMER FILMEN som man, nästan förbestämt, inte får fördöma eller tycka är dålig. Det är nämligen så, att det ofta blir så, att man inte ska kritisera något Tarantino gör, eftersom det är tufft, käckt och underbart. Det är nästan lite som att svära i en kyrka, som att säga att en film av Quentin Tarantino var dålig eller inte var något speciellt. Jag är en stor beundrare av Quentin Tarantinos filmer; jag har sett det mesta av honom, jag inspireras av honom och jag gillar hans stil. Dock kan jag även säga att jag gillade tiderna bättre, då han gjorde filmer som De hänsynslösa (1992) och Pulp Fiction (1994). Detta är givetvis ett ganska uttjatat påstående och många av hans beundrare säger att han nu kanske fått tillfälle att göra film som han själv vill och att hans tidigare filmer kanske var mer avsmalnade, på grund av budget. Dock tycker jag hans filmer blivit alltmer tunna. Det började med Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill: Vol. 2 (2004) (vilka jag, i och för sig, fann ganska underhållande) och ledde till Death Proof (2007). Den var också ganska underhållande, men jag kunde inte motstå att jämföra de senare filmerna, med de han gjort på senare tid och jag började undra om snubben helt enkelt tappat lite kvalitet? Det fick jag glömma, då jag satte mig i biografen för att se hans senaste film Inglourious Basterds. Nog kan han göra film fortfarande.

Filmen, vars manus Tarantino arbetat med i nästan 10 år, handlar om ett gäng amerikanske, judiska soldater, som bestämmer sig för att åka till Europa, för att sprida skräck hos nazisterna, genom att brutalt mörda och skalpera varenda nazist de ser. Deras vägar möts snart av fransk, judisk kvinna som äger en biograf och blir tillfångatagen av tyska soldater. I denna avsevärt tunna uppvigling av historien, lämnar Tarantino en massa plats och handling, karaktär och dialog, precis som det sig bör, när det är en film av Tarantino.

I filmen ser vi ett flertal fina rolltolkningar, men den som kanske briljerar allra mest är Christoph Waltz, i rollen som den något sociopatiska Hans Landa. Även om Laurent, Roth och Pitt, bland andra, visar upp fina prestationer, är det karaktären Landa jag, först och främst, fastnar för. Kanske är det hans kroppspråk, hans, till synes, vänliga flin eller den underliggande galenskapen, som triggar en. Icke vet jag, men Waltz prestation är enastående och en skådespelare jag, absolut, vill se i fler, större filmer.

Håller filmen måttet, då? Skådespelarna sköter ju sitt, men gör regissören samma fina arbete, som han gjort så många gånger förut? Absolut. Tarantino förvånar faktiskt, i denna följd av ganska tunna, men stilsäkra, filmer, att han kan göra film, som sträcker sig lite längre, än bara blod och tuff dialog. Dialogen finns där, även om den realiserats någorlunda, för att inte tala om alla karaktärerna. Karaktärsallegorin är underbar och här finns figurer från alla hörn, som alla förtjänar varsin egen uppföljare. Även handling och spänning ligger på max i denna rulle. Vad Tarantino dock, så klockrent, struntat fatalt i, är den verkligen världshistorien, vilket den allmänbildade kommer att spärra upp ögonen för, så fort ni får reda på det.

Även om denna recension, i sig, är en ganska slarvigt ihopslängd variant, av en film som kräver mycket mer ingående lovord (och jag ursäktar för den bifogade bilden, den verkar vara den enda som används i recensionssammanhang), så står mina ord kvar. Inglourious Basterds är en lysande film och för er som inte kände er fullt tillfredställda med Death Proof, räkna med en underbar, lysande, spännande och råbarkad krigsfilm, med alla de element en Tarantino-film behöver. "Say: "Auf Wiedersehen." to your Nazi balls!" 4/5

Försoning (2007)

Originaltitel: Atonement
STORBRITANNIEN / FRANKRIKE / FÄRG / 130 min

Regisserad av Joe Wright
Skriven av Christopher Hampton, Ian McEwan (roman)
Skådespelare: Saoirse Ronan, Brenda Blethyn, Julia West, James McAvoy, Keira Knightley, Harriet Walter m.fl.


REGISSÖREN Joe Wright har tidigare gjort en filmatisering av Jane Austens klassiska bok Stolthet och fördom, då med Keira Knightley i huvudrollen. Filmen Försoning är gjord av samma regissör, och återigen får vi se Keira Knightley i kvinnliga huvudrollen. För mig är det ganska uppenbart att filmerna påminner om varandra, inte bara för att de utspelar sig i idylliska landskap i ett lite gammaldags England, utan också för att Wrights regi känns ganska liknande i båda filmerna. Lyckligtvis nog är faktiskt Försoning snäppet bättre än Stolthet och fördom (2005).

Handlingen är placerad i 1940-talets England, vid ett litet slott. Den fantasifulle Briony (Saoirse Ronan), som hänger mycket av sin tid till att skriva pjäser, och tvinga sina små släktingar att medverka i dem. Hon får för sig att hennes storasysters (Keira Knightley) älskare (James McAvoy) är en sexgalning, och hon anklagar honom för ett grovt brott som han egentligen inte har begått. Brionys karaktär är verkligen någonting som väcker känslor hela tiden, eftersom man tycker lite synd om henne, samtidigt som man blir lite frustrerad och upprörd över att hon skickar iväg sin storasyster Ceciles älskade man till fängelse, och då borde man kunna säga att manuset har lyckats med att göra Briony till en ganska känsloväckande karaktär, som jag tycker är den mest intressanta personen i det här kärleksfyllda och smått sentimentala dramat. Keira Knightley, som man på sistone mest fått se som en kvinnlig pirat gör en mycket bra och trovärdig gestaltning av Cecile, och i stort sett känns alla skådespelarnas insatser stabila, även om det tyvärr inte ges utrymme till någonting extra som utmärker.

FILMEN HAR blivit hyllad av diverse filmjurys, däribland pris för "Bästa film" på Golden Globe-Galan, och en nominering till bland annat "Bästa film" på den fortfarande oskedda Oscars-galan, där den också har sex ytterligare nomineringar. Egentligen är manuset inte särskilt speciellt, om än inte dåligt, utan det är mer det vackra fotot och trovärdiga skådespelare som gör den här bitvis översentimentala filmen bra. Filmen handlar mestadels om Ceciles och Robbies odödliga kärlek, vilket kan kännas lite tröttsamt och inte särskilt nytt, men det bör inte avskräcka dig från att se det här, för den är faktiskt bra.

Försoning är baserad på Ian McEwans populära bok, och precis som boken så finns det en lite finurlig "twist" på slutet som jag givetvis inte ska avslöja, som ändå höjer helhetsintrycket, och gör att filmen ändå är någonting som passar in vid de flesta tillfällen, speciellt för de som gillade Wrights Stolthet och fördom, och kärlekshistorier i allmänhet, och då speciellt brittiska med en vacker Keira Knightley. Betyget blir lite vacklande, och kunda lika gärna bli ett snäpp högre eller ett snäpp lägre, men sammanfattningsvis så är det en mycket bra film som inte innehåller alltför många klichéer som är ganska lätt att få med tanke på historien. Sevärd är den tveklöst, men någon Oscar för "Bästa film" känns lite avlägset, och ärligt talat tror jag inte den kommer vinna det priset, även om den nog tar hem ett par andra stayetter.

···½

Infödd soldat (2006)

Originaltitel: Indigènes
ALGERIET / FRANKRIKE / MAROCKO / BELGIEN / FÄRG / 120 min

Regisserad av Rachid Bouchareb
Skriven av Rachid Bouchareb och Olivier Lorelle
Medverkande: Jamel Debbouze, Samy Naceri, Roschdy Zem, Sami Bouajila, Bernard Blancan, Mathieu Simonet m.fl.

SAVING PRIVATE RYAN (1998), Das Boot (1981), Schindler's List (1993). Alla är de krigsfilmer som fångar andra världskrigets anda och idag räknas som mästerverk. Ofta har vi fått följa både tyskar och amerikanare i skyttegravar, ubåtar och i flygplan. Men fransmän? Och nordafrikaner!? Ja, det har säkert gjorts filmer även ur deras synpunkt. Men för mig var det första gången jag fick se folk från Afrika delta i andra värlskriget. Självklart har man läst om det, men sett på film? Nja inte vad jag minns. Men jag måste säga nu i efterhand att det var en angenäm upplevelse jag stod inför när jag skulle se Rachid Boucharebs krigsskildring Infödd Soldat (2006). Filmen som blev Oscarsnominerad för bästa utländska film var betydligt bättre än jag trodde.

Man ska komma ihåg att jag endast några dagar innan sett Flags of Our Fathers (2006) och faktiskt inte alls blivit imponerad av Eastwoods film. Jag tyckte konstigt nog att den var långtråkig. Alltså var jag väl en gnutta pessimistisk när jag satte i ännu en film om andra världskriget. Filmen riktar in sig på fyra nordafrikanska män som tar värvning för Frankrike av den simpla anledningen att de behöver pengar. Diskriminering breder direkt ut sig och det märks snabbt att fransmännen får betydligt större förmåner än deras jämlikar från Afrika.
Jag ska direkt säga att detta inte är någon film för dem som hoppas på blod, pang-pang och död i var och varannan filmruta. Denna film är så mycket mer: Ett vänskapsband starkare än allt annat, en förbjuden kärleksrelation och orättvisor.

INFÖDD SOLDAT berör mer än de flesta filmer. Trots att kriget ofta känns ganska avlägsen i filmen. Detta skulle dock vara omöjligt om det inte var för skådespelarna. Hela ensemblen fick pris under Cannes filmfestival för bästa skådespelarprestation och det är fantastiskt välförtjänt. Filmen skulle inte vara någonting utan sina skådespelare. Mest intryck gör ändå Jamel Debbouze (Amelie Från Montmarte (2001)) som soldaten Saïd, en bräcklig och svag soldat som inte riktigt verkar höra hemma i kriget.

Filmen är alltså en ganska långsam film men när det väl blir strid tänder den verkligen till! Adrenalinet strömmar ur bilden och det är enligt mig bland det bästa som visats. Man känner verkligen med huvudpersonerna under filmen, något jag tyckte Saving Private Ryan misslyckades lite med, och en ren avrättningsscen i slutet av filmen gör att man nästan brister i gråt. Samtidigt som man lyckas göra fotot till något verkligt vackert och poetiskt trampar man aldrig över linjen och dramatiserar filmen. Det är cyniskt, uppskakande och fruktansvärt.
Arabisk musik spelas filmen igenom vilket gör att hela filmen känns än mer genuin och äkta.

Jag bestämmer mig för att kalla denna filmen en av de bästa krigsfilmer jag någonsin sett. Den har kanske inte det lilla extra för att få en 5: a men det är inte långt ifrån. Kanske är detta förra årets bästa film och en upplevelse du absolut inte får missa (så länge du inte har Pearl Harbor som favoritfilm). Se!

Den franske presidenten föll i gråt när han såg denna film och såg direkt till att förbättra underhållet för krigsveteranerna från Algeriet och Marocko. Det är hemskt att man inte ser problemen förrän en regissör gör en film om det. Trots det visar det i alla fall att filmen fortfarande är ett av världens mest inflytelserika medel och att sådana här filmer behövs. Inte minst för att framhäva den tragiska historien.

····½

300

Originaltitel: 300
USA 2006

Regisserad av Zack Snyder
Skriven av Zack Snyder, Kurt Johnstad, Michael Gordon, Frank Miller och Lynn Varley
Skådespelare: Gerard Butler, Lena Headey, Dominic West, David Wenham, Vincent Regan m.fl.

300 spartaner stred och så vidare. Det är historien, kanske en aning komprimerad, men inte långt ifrån fullfjädrat beskriven. Men nu är det så att just den här filmen ska man verkligen inte se för en djup intrig med massor av "tänka-efter"-upplevelser och komplicerade berättartekniker. Då ska du se, om du vill se något nytt, något av Quentin Tarantino eller Alejandro González Iñárritu. Däremot, om du vill se något riktigt visuellt pricksäkert, så ska du se den här filmen. För den bär med dig på konstverksscener precis överallt, utan att trampa fel en enda gång.

Jag väljer att gå rakt på sak, för att ni lättare ska förstå allt fusseri om den här filmen. Skådespelet är på många håll och kanter tveksamt. Andrew Tiernans Ephialtes är onekligen bra som den Quasimodo-liknande karaktären, men de andra prestationer är ändå lite av "tuffa krigare som skriker" och inget mer, men det håller ändå rätt bra för just en sådan här film. David Wenham och Vincent Regan är också bra i sina rollprestationer och eftersom Leonidas antagligen skulle speglas som en hård och manlig, så är den prestationen ändå bra, för att vara just den typen av filmen, även om vi sett sådana karaktäriseringar ett fåtal gånger tidigare.

Våld är väldigt påtagligt i denna film. Många våldscener är av typen "där-vill-jag-inte-få-ett-spjut" och ofta rätt grymma, men i helhet rätt overkliga, rent biologiskt. Ändå är dessa scener på högvarv hela tiden och oerhört snyggt koreograferade, såsom de är snygga i plötsliga växlanden mellan slow-motion och en snabb upptrappning. Flera av de starkare scenerna är med våld, mest för att det är en film om en strid, mestadels, och det är faktiskt så att starka scener kan förekomma i filmer med en rätt vag historia. Självklart är historian en viktig del, men även uppbyggandet av den, karaktärernas fördjupningar och visuellt som ett plus i kanten.

Generellt sätt är det här en film som visar sig som en "kioskvältare" just nu, men kommer antagligen om några år att vara en "sådan där krigsfilm", men den skiljer sig ändå rätt mycket från andra filmer, både för den enkla storyn som utspelar sig mestadels på samma plats med samma karaktärer och för att den såklart är gjord på sitt speciella sätt. Men det som är lite kul är att musiken i filmen skiljer sig lite från andra filmer av samma typ. Visserligen är det den klassiska typen då man hör en människa som sjunger "aaaaaaaa" mestadels, plus en hel del orkestermusik, men hör och häpna; under vissa strider är det faktiskt hårdrock och gitarriff! Kanske en detalj som intressesmurfarna antecknar på, men jag tyckte det var lite humoristiskt.

Bildspråket var något som verkligen tilltalade mig, såsom de starkare scenerna i filmen, vissa i strider och vissa under de sista minutrarna i filmen och för just det och det digitala uppbyggandet gillar jag den. Men sen gäller det att komma tillbaka lite och se på hur den i helhet är och ska jag personligen säga det, så är det här med att ranka en film rätt dumt. En film, ett media, det går enligt mig inte riktigt att sätta en siffra på. Film är så brett, så spritt, att det är svårt att utnämna vad just den filmen "får" och vad den filmen "får" och så vidare. Men för att få er förstå ungefär vart den här filmen ligger i kvalitetsskala och i underhållningsskala så måste jag ju ranka den.

Jag rankar den för vad jag tyckte om den personligen. Jag gillade bilderna, synerna, känslan av den blodiga marken under striderna och den ljusbruna himlen. Följ med du också och slå för Sparta!

···