Stjärnornas krig (1977) (nyutgåva)

Originaltitel: Star Wars: Episode IV - A New Hope
USA/Färg/125 min

Regisserad av George Lucas
Skriven av George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Peter Cushing, Alec Guinness, Anthony Daniels m.fl.

STJÄRNORNAS KRIG, filmen som startade sci-fi-världens största filmserie, är ju givetvis någorlunda svår att recensera. Man vet inte om man ska utgå från cineastiskt värde, om man ska tänka på hur mycket den påverkat omvärlden eller hur, rent utsagt, skitball den är. Jag tycker det verkar roligast att berätta hur ball den är, så det är det jag gör.

Jag och brorsan hade oturen att sätta på nyutgåvan av Stjärnornas krig. Även om skillnaden inte är enorm, har George Lucas själv nämnt att de nya utgåvorna av hans filmer ligger närmare hans ursprungsbild av hur hela filmserien skulle se ut. I Stjärnornas krig kommer dock inte detta till sin rätt. Man valde att lägga till datoranimeringar i en gammal 1970-talsfilm, i en tid under 1990-talet då datoranimeringen fortfarande var under utveckling. Toy Story (1995) hade nyss kommit och tittar man på den filmen idag, så är det inte riktigt själva animeringen som imponerar. Därför kan jag dra en parallell mellan datoranimeringarna i nyutgåvan av Stjärnornas krig och de i Kung Pow: Enter the Fist (2002) och halvdassiga TV-spel. Det är inte särskilt snyggt och blir snarare distraherande än adderande till Lucas fantasivärld. Medan animationerna skulle vara roliga i Kung Pow: Enter the Fist och att TV-spel bygger på datoranimeringar, så ser de i Stjärnornas krig mest löjliga ut. Därför var det för mig ganska onödigt av Lucas att peta på ett redan vinnande koncept, men det är den utgåvan jag recenserar och den ni helst ska undvika (se originalet!). Med det sagt, ska jag även recensera filmen.

Stjärnornas krig är en storskalig rymdopera, där Lucas för första gången delade med sig av sin enorma fantasi till resten av världen. Alla de karaktärer vi lärt känna igen från diverse populärkultur introduceras i den första filmen i serien (rent tidsmässigt, de senare filmerna från 1990-2000-talet utspelar sig innan denna film) och är en ren fröjd att se, även om det inte är den bästa i serien. Stjärnornas krig är dock den typ av film som påminner oss om varför vi egentligen ser på film: för att det är kul! Med det avfärdar jag absolut inte Kubrick eller Fassbinders tyngre verk, men när jag var blott ett barn kan jag minnas hur kul det var att bara se ett rent äventyr i TV-rutan och föras in i en värld av enorm fantasi. Stjärnornas krig är en sådan film. Några samhällskritiska kommentarer med metaforer om kommunism och kapitalism existerar inte, ingen pekpinne om hur livet är existerar och ej heller ett riktigt budskap. För den ena kan detta vara dåliga nyheter, men Stjärnornas krig är den riktiga storfilmen: skratt, skräck, äventyr och romans, i ett landskap av hänförande bilder.

Stjärnornas krig är en spännande och mycket givande sci-fi-film, som inte överlever på de verkligt hjärtknipande scenarierna eller den osvikliga satiren - den är helt enkelt bara en väldigt spännande film. Den väcker barnet i oss, lite som Disney och Pixars filmer. Det är både enklare och svårare att vara odödlig som film, lite beroende på hur man ser det, om man blev gjord i rent underhållningssyfte, men i ett verk där Lucas fantasi inte känner några gränser, i en film som bjuder oss in i en annan värld med andra lyckor och andra problem, visst kan det inte ses som något annat än en bragd? 3/5

Blood Simple. (1984) (nyutgåva)

Originaltitel: Blood Simple.
USA/Färg/96 min

Regisserad av Joel Coen och Ethan Coen
Skriven av Joel Coen och Ethan Coen
Medverkande: John Getz, Frances McDormand, Dan Hedaya, M. Emmet Walsh, Samm-Art Williams, Deborah Neumann m.fl.

BRÖDERNA COEN är utan tvekan mästare, när det kommer till den genre som porträtterar ond, bråd död, hos den vanliga, simpla människan. Fargo (1996) var, med sin enkelhet och vardagsatmosfär, något av de mest närgångna och fängslande filmer om kidnappning jag någonsin sett, för att inte nämna No Country for Old Men (2007), som visade att bröderna fortfarande hade känsla för den kallhjärtade tragiken och våldet, i kontrast till de komedier de, på senare tid, roat sig med. Har man bra regissörer som Joel och Ethan Coen, är det alltid kul att gå tillbaka till rötterna, där det faktiskt började. Blood Simple. (1984) är bröderna Coens första långfilm och handlar likväl om just den vanliga människans mörka sidor, såsom girighet och svartsjuka, såväl som de ljusa: viljan att leva, envisheten.

Blood Simple. handlar om ett misslyckat par: Abby (McDormand) och Julian (Hedaya). Abby går bakom ryggen på den bittre Julian, något som Julian redan vet. Julian har låtit privatdetektiven Loren (Walsh) följa efter dem och Julian blir förtvivlad, när han upptäcker att det är hans egna anställda, Ray (Getz), som hans fru vänsterprasslar med. Julian blir förblindad av den bubblande svartsjuka som växer inom honom och ber privatdetektiven (som inte alls är den lagens man, man skulle kunna förvänta sig av en privatdetektiv) att ta livet av de båda två och se till att kropparna försvinner. Loren har dock inte rent mjöl i påsen, ej enbart för att han faktiskt överväger att gå efter paret, men även eftersom han vill lura Julian på hans pengar och ser till att knäppa honom först. Därefter följer en, i sann Coen-anda, komplicerad mordgåta, som bara blir värre och värre, ju längre ner i den avgrunden man kommer.

Skådespelarprestationerna är fantastiska. McDormand är givetvis fantastisk som vanligt, i hennes väldigt alldagliga uppträdande, men andra briljerar också, såsom Hedaya och Walsh. Något som höjer upp stämningen, är den neo-noir-atmosfär bröderna har använt sig av. Med smart belysning, skuggor och månljus, bjuds man alltmer in i den värld av fördärv och mord, som är den i Blood Simple..

Blood Simple. är en lysande film och visar tydligt prov på bröderna Coens talang (då främst för den kallare typen av filmer), men det går dock inte att frånta att det är ett förstlingsverk. Dock är det i sin en enkelhet och i sin fulla fokusering på den främsta handlingen, som filmen blir som allra mest gripande. Istället för att åka in på sidospår och annat, som får en hårdkokt historia att svalna av, så vill de göra en film som löper hela linan ut. Det är precis det vi får också. Blood Simple. är en mycket imponerande debutfilm och visar prov på talang (faktiskt i större grad, än flera andra debutfilmer från andra regissörer). Med en hånflinande privatdetektiven med cowboyhatt på spåret, bäddar vi för bröderna Coens tidiga och första fenomenala verk, som är Blood Simple.. 4/5

Natural Born Killers (1994) (nyutgåva)

Originaltitel: Natural Born Killers (Director's cut)
USA / SVART-VIT / FÄRG / 122 min

Regisserad av Oliver Stone
Skriven av Quentin Tarantino (handling), David Veloz, Richard Rutowski och Oliver Stone
Skådespelare: Woody Harrelson, Juliette Lewis, Tom Sizemore, Rodney Dangerfield, Everett Quinton, Jared Harris m.fl.

VÅLD PÅ FILM har tagit sin plats i flera olika syften och aspekter och anledningen varför människan låtit skador på den mänskliga kroppen återkomma i filmens värld ligger kanske inte i människans natur, men på visst sätt i människans nyfikenhet av det morbida. I Oliver Stones film Natural Born Killers (1994), kastar han om allt det där som vi trott varit anledningen till både våld i verkligheten och våld på film. Samtidigt som hans "mördarpar" till karaktärer refereras som "födda till mördare", riktar han sitt onda öga mot västvärldens mediala besatthet av de sjuka och blodiga ändamålen psykotiska mördare faller sig in i att göra. Filmens protagonister och antagonister växlas om och publiken börjar genast undra på vem man ska heja på; de våldsamma mördarna eller de våldsbesatta mediafolken.

QUENTIN TARANTINO skrev originalmanuset till Natural Born Killers, men fick det omredigerat till maximum av just Oliver Stone, men även Richard Rutowski och David Veloz. Även om flertalet dialoger från Tarantinos originalmanus bevarades, så ändrades hela manusets struktur och form. Oliver Stone har länge varit inne på ämnen som våld och media och den här gången fick han chansen att löpa den långa linan ut. Därför är det tydligt att Stone och hans två medarbetare på manusfronten var inne för någonting annat än en Tarantino-film. Stone ville ha en kallblodig och dräpande satir av en annan stil än Tarantino och det slutgiltigare arbetet på manuset gjorde Tarantino så besviken och berövad att han krävde att få sitt namn borttaget från all sorts kreditering. Eftersom det inte gick genom, fick Tarantino en "story by"-renommering, som ändå fick honom med i listan på de medverkande.

DEN HÄR VÅLDSAMMA OCH SJUKA (inom många olika aspekter) filmen handlar om Mickey och Mallory Knox, ett helvetiskt mördarpar på en djävulsk resa genom Amerika. De mejar ner så många människor de har tid med, för den underliga njutningen med den sjukligt besatta journalisten Wayne Gale (Robert Downey Jr.) och hans TV-team efter dem. Gale leder ett TV-program om galningar i USA och det aktuella mördarparet är precis vad Gale behöver för sitt program. Och fler är efter dem. Jack Scagnetti (Tom Sizemore), en psykotisk polis som inte väjer för att kliva över lagen för att få sin vilja genom. Genom Gales totala besatthet att sätta Mickey och Mallory i fokus, blir den dystra och hemska bilden av paret alltmer en glorifiering av dess handlingar. Genom filmens tid intervjuas ordinära medborgare om vad de tycker om paret och en långhårig ungdom fäller kommentaren: "If I was a mass murderer I'd be Mickey and Mallory." Bara det citatet, tillsammans med lite allmän fakta om filmen, talar om att Stone är ute för att chockera och banka in ett hemskt och pessimistiskt budskap och att få ta del av det är mer än bara en liten handling, det är en strapats.

Stone har successivt använt sig av olika filmformat, växlingar från färg till svart-vitt, snabba klipp och borttyningar som gör sig väldigt bra på film. Rent visuellt blir det en enorm explosion av färger, former och ljus som skiftar hiskligt och hyperaktivt. Det frenetiska klippandet och de plötsliga slow-motion-scenerna är möjligen alltför mycket för vissa, då det, som grädde på moset, oftast innehåller en enorm massa våld. Därför är det svårsmält för flera, om inte de flesta. Däremot är Oliver Stones glasklara visualitet en enorm klackspark för filmen, då en berättelse om två galningar som dödar kan bli rätt så uttorkat när filmen fortsätter efter en och en halv timme. Har man inte humöret på sin sida, kan du med all säkerhet framkalla huvudvärk. Ett tips vore att ställa en Ipren-låda bredvid chipsskålen, för säkerhets skull.

Skådespelet är, som nästan alltid, då det kommer till en film av Oliver Stone, dånande bra. Woody Harrelson är perfekt som maken Mickey och Juliette Lewis är även hon perfekt som hans andra hälft Mallory. Den grymma sinnesjukan paret bär med sig samtidigt som de visar upp sin smått orealistiska men fängslande kärlek för varandra är mycket väl framfört. Den stora bedriften i filmen är väl ändå den personliga favoriten Robert Downey Jr. Hans porträtt av en journalist som är gift med sitt jobb är så otroligt bra och att han verkligen lever sig in i rollen är kanske inte bra för han privat, men extremt bra för filmen. Sizemore spelar även han bra som ytlig och våldsam mallgroda till polis som nästan framställs som mer ödlelik än mördarna själv. Även andra, såsom Rodney Dangerfield och Russell Means, gör väl ifrån sig.

RENT SAMHÄLLSKRITISKT ter sig filmen väldigt väl, men jag har svårt för att riktigt ta till mig det som Oliver Stone vill ha sagt med sin LSD-trippande, 1960-talspsykedeliska Natural Born Killers. Visst har han ett och annat viktigt i det han vill ha sagt, men att media har glorifierat våldsbrottslingar, och så till den grad som filmen avbildar, är inte riktigt något som jag kan finna mig i. Kanske är det för att jag bor i Sverige och att Sverige inte glorifierar brottslingar, kanske för att vi inte har alltför mycket brottslingar att glorifiera. Inget i Mijajlo Mijajlovics handlingar mot Anna Lindh eller det ökända rykte Christer Pettersson fick efter sig blev någonsin glorifierat i svensk press. Möjligen är det så att detta har uppkommit i mindre kretsar, bland medborgare, men sett från massmedia har det aldrig uppviglat såhär. I USA är kanske läget annorlunda, men jag vill inte se att Charles Manson blev särskilt omtyckt då amerikanska medborgare fick höra om hans hjärntvätt av diverse sektmedlemmar som fick dessa att ta livet av flera stycken, däribland Roman Polanskis dåvarande, gravida fru. Natural Born Killers vill rätt, men den hittar inte riktigt in hos mig då filmen budskapligen blir för mycket. Rent satiriskt ska det just vara "för mycket" och smått överdrivet, men i den grad som Natural Born Killers bankar, kommer den inte alls till den kvalitetsgrad som en annan känd, bloddrypande satir, Clockwork Orange (1971), som Natural Born Killers ofta jämförts med. Nog för att den är radikal, våldsam och rent utsagt helt galen, men efter ett tag blir det för mycket radikalitet och det känns som om man förlorar greppet lite.

Natural Born Killers är slutligen en cineastisk höjdpunkt. Det är något av det mest underbara som landat inpräntat i en bildruta. Aftonbladet citerade passande nog "Det häftigaste som skådats på en bioduk!", och det stämmer. Till och med Kill Bill: Vol. 1 (2003) och Kill Bill Vol. 2 (2004) ligger i lä när det kommer till att framställa våld som något konstnärligt vackert på filmduk. Filmens enorma skådespelarensemble är även den en höjdpunkt, framför det exploderande ljudspåren i bakgrunden. Men förutom det kommer Natural Born Killers med något alltför svårsmält för att man ska kunna ta det till sig till 100%. Natural Born Killers blir lite som journalisten Wayne Gale i filmen; vill lite för mycket för sitt eget bästa.

Att betygsätta en sådan här film är väldigt svårt. Det blir ändå 3½, för förutom att Oliver Stones budskap är för uppblåst och orealistiskt, så är den, förutom det, smockfull med innovativa vinklar, bra skådespel, fin musik och bra dialog. Då kommer det till den punkt då dess budskap inte ska ta alltför mycket stryk på filmens andra fina kvaliteter.

···½

Amadeus: The Director's Cut (1984)

Originaltitel: Amadeus: The Director's Cut
USA / FÄRG / 180 min

Regisserad av Milos Forman
Skriven av Peter Shaffer
Skådespelare: F. Murray Abraham, Tom Hulce, Elizabeth Berridge, Roy Dotrice, Simon Callow, Christine Ebersole m.fl.

JAG HAR HITTILLS skrivit 6 recensioner och alla har jag tyckt varit överdrivet korta. Kolla bara på Donnie Darko (2001), är ju bara några meningar. Detta är ju deprimerande, men nu ska jag allt skriva en recension som är mycket, mycket längre och bättre. En recension jag varit stolt över var Elephant (2003) som icke uppmärksammades så mycket.

Nu sitter jag har och ska nu framkalla ett långt och väluttänkt inlägg av denna storslagna film av Milos Forman. Jag hoppas att fler kommer vilja se den här filmen efter min recension. Allt detta började med att jag och min bror kollade på TV, vi kollade på varje kanal då vi plötsligt såg att de visade Amadeus (1984) på SVT. Jag var rädd att den här filmen skulle bli en lång och tråkig film men ack vad jag hade fel, jag tänker ju sedan på att det faktist är Milos Forman, en favorit. Detta mästerverk är så svårt att berätta men jag ska försöka formulera det på bästa sätt. Och förresten, innan jag börjar skriva - skriv en kommentar, va? Det vore verkligen snällt av er. Jag hoppas ni kommer ha kul när ni läser denna recension.

FILMEN ÄR en biografi av Saileri som ständigt blev avundsjuk på Mozart. Mozart, som inget vet om att Saileri själv hatar Mozart mer än allt annat. Men Saileri dyrkar ändå hans vackra, ljuvliga musik. Mozart, en irriterande, fnittrande kompositör. Saileri, en italienare som tror han är bäst inom musik. Men innerst i hans hjärna vet han att Mozart är en begåvad mästare inom musik. Saileri är en man som på utsidan visar sina förmåner och sin vänlighet men på insidan visar han ondska. Karaktärsstudierna är mycket bra, du vet exakt vem de är.

Fotot är mästerligt, regin är också minst sagt mästerligt. Längden gör filmen bara bättre egentligen, du sitter där i över tre timmar och tröttnar aldrig. Scenografin och bakgrundsmusiken är otrolig. Den gamla och vackra musiken ger ett väldigt bra intryck. Den är lite icke-linjär, filmen är lite av en "flashback", men jag skulle nog inte kalla den för en icke-linjär film. Det mesta av filmen är linjärt. Den linjära berättartekniken är väldigt bra och ger en bättre bild av filmen.

När du väl har suttit och sett filmen till sitt slut, kan du inget mer än att älska den. Du tänker att Mozart förtjänade bättre, du tänker på Salieri, du tänker på alla karaktärer som en gång i tiden fanns. Sedan tänker du på hur bra gjord filmen var. Du kan inte göra mer än att ge den en 5:a. Den här filmen är en film du kan se om och om igen. Trots längden. Jag kände så i alla fall. Och det är jag stolt över.

·····