Movie Burger

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

2011-12-11T01:06:00.005+01:00

Originaltitel: The Adventures of Tintin
Nya Zeeland & USA/Färg/107 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Steven Moffat, Edgar Wright, Joe Cornish och Hergé
Medverkande: Daniel Craig, Jamie Bell, Simon Pegg, Andy Serkis, Cary Elwes, Toby Jones m.fl.

ÄVEN FAST JAG KÄNNER, åtminstone i mitt fall, att serier mer och mer håller på att dö ut (vilket är en hemsk tanke), är det få som inte har en varm relation till Tintin. Trots att Tintin aldrig fanns i dagstidningar eller som egna månatliga serietidningar på ICA, har Tintin funnit sin plats i mången barns hjärtan med sina inbundna utgåvor av remarkabla äventyr från alla världens hörn. Det är få serier som kunde vara så spännande som Tintin, men i och med att skaparen Hergé varit död sedan länge och att serier mer och mer byts ut mot film, spel och TV ju högre man kommer i åldrarna, finns det tyvärr något som gör att även Tintin hamnar mer och mer i skymundan. Dock är det något otroligt barnsligt och fullkomligt underbart som väcks i mig när jag läser om Tintin. Man glömmer bort alla tunga ämnen i vardagen, alla mörka dramer som "verkligt bra filmer" måste vara nuförtiden, för att helt och hållet drunkna i en värld som förvisso inte existerar, men som tar en med på ett otroligt äventyr där du är kapabel till vadsomhelst. En fruktansvärd eskapist eller bara flitig dagdrömmare - jag gillar i alla fall att flaxa iväg ibland och jag tror vi behöver det.

Spielberg är inte särskilt okänd i sådana här sammanhang; killen är en av mästarna när det kommer till äventyr. Man kan säga mycket om att det är väldigt mainstream och så vidare, men det talar väl om inget annat för att han verkligen hittar in i folks hjärtan? Få saker är nämligen så tilltagande, trots att det kan kännas lite banalt för den enormt komplicerade och djupa cineasten, som just den simpla verklighetsflykten. Alla kan ta till sig det - du, jag, denne enormt komplicerade cineast eller småbarnsfamiljen. Därför är Spielberg den perfekta mannen att ta tag i filmatiseringen av Tintins äventyr. Tillsammans med en annan äventyrare - Peter Jackson - skakar de nytt liv i ett förvisso gammalt, men desto mer fartfyllt koncept.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet är i mångt och mycket den ultimata äventyrsfilmen. Dess enastående animering (där de på något sätt får karikatyrer till människor att faktiskt se mänskliga ut) tillsammans med 3D-aspekten (något i alla fall jag utnyttjade), gör detta till en rent teknisk fröjd. Allt är väldigt häftigt och väldigt kul. I vissa scener känns det som jag är på någon av Universal Studios attraktioner, eftersom man lagt ner så mycket utstuderad planering på jaktscener att man inget annat kan göra än le av hänförelse över hur kul det är med spänning, när den är så välregisserad som i detta fall. Skådespelarna ger dessutom alla älskvärda karaktärer ytterligare glans, framför allt Andy Serkis i rollen som kapten Haddock, vilket i sig är en enorm fröjd för ögat.

Med filmer som denna finns det egentligen inte så mycket mer att säga. Det är förvisso - och det kan man aldrig riktigt komma ifrån - "hjärndöd action", men då måste vi å andra sidan även spekulera i vad som egentligen är hjärndött. Spielberg och gänget har nämligen lagt så oerhört mycket hjärna och kraft på att göra så fruktansvärt hisnande scener, att det om något måste hyllas som ren filmmagi. Känslan jag får av denna film är just denna storfilmskänsla, där filmen egentligen är täckt med "wow"-upplevelser mellan högt och lågt, utan motstycke. Berättelsen väver samman flera av Hergés olika Tintin-berättelser och följer originalet vördnadsfullt, vilket även det är en enorm prestation. Jag känner mig faktiskt, trots alla effekter som i sig är ganska olika serierna, nöjd när jag ser denna och inte besviken, som är fallet med en del andra serieadaptioner.

Dock bör man ju framhäva att det faktiskt är svårt att sätta full pott på en film som denna. Just denna film är faktiskt inte i närheten av så bra, men det är en väldigt bra underhållningsfilm. Tänker vi att filmens enda egentliga syfte är att underhålla, så gör den ett väldigt bra jobb. Däremot finns det just ett dilemma med äventyrsfilmer; även om de är väldigt bra, blir det väldigt svårt att klättra upp på mästerverkspiedestalen. Många äventyrsfilmer kopplar till någonting betydligt djupare för att nå den statusen, exempelvis Apocalypse, men just för ren och skär underhållning finns en liten problematik, åtminstone för mig som recensent. Jag kan liksom inte säga att det är överdrivet bra, trots att detta är en film jag lätt skulle rekommendera.

Det är inte Spielbergs bästa, långt ifrån. Karlen har gjort så oerhört mycket bra film och denna är i jämförelse ganska futtig. Dock är Spielberg en sann underhållare och för tillbaka filmtraditionen till vad den faktiskt var ursprungligen - att få oss hänföras och underhållas. Oavsett om detta aldrig kommer bli min absoluta favoritfilm, kommer det ändå vara den där typen av film man kan och kommer se flera gånger om igen. Det är helt enkelt till stor del underhållning när den är som bäst och jag kan då helt enkelt bara täppa igen truten på den komplicerade cineasten inom mig och bara tacka och buga. Det börjar kännas lite kliché och jag trodde jag höll på att förlora dig efter Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men, ja, tack igen, Spielberg. 3/5

50/50 (2011)

2011-12-09T23:27:00.006+01:00

Originaltitel: 50/50
USA/Färg/100 min

Regisserad av Jonathan Levine
Skriven av Will Reiser
Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard, Anjelica Huston, Serge Houde m.fl.

CANCER. Finns det något kul att utvinna ur denna fruktansvärda sjukdom? Väldigt många har släktingar som gått bort i cancer och jämt och ständigt grubblas det i medicinens värld om botemedlet till det stora C:et - den förbannade sjukdom som aldrig vill ge med sig, som aldrig vill sluta plocka fler och fler liv och sätta sig på människor som absolut inte gjort något för att få det. Vissa lyckas vinna kampen, vissa stöter på cancer ännu en gång, många, många går bort. Finns det något komiskt värde i något så väldigt laddat, som saknar tidsangivelser för någon eventuell "too soon?"-gräns, då den i princip hela tiden skördar liv på vår jord?

Om man ska fråga komediförfattaren Will Reiser, så finns det det. 50/50 är inte en sanslös komedi på det sättet, trots filmens Seth Rogen; jag vet inte hur det skulle se ut att försöka göra en slags skrattspäckad fars av cancer. Jag tror inte riktigt det är det Reiser är ute efter i sitt manus. Reiser överlevde nämligen själv cancer och jag tror - oavsett hur fullkomligt störtskön och rolig man är som person - att det är väldigt svårt, snudd på omöjligt, att helt skratta åt sin situation som cancerdrabbad. Det värsta kanske inte är cancern i sig, utan tanken om att man faktiskt kommer lämna sin familj och sina vänner, hela sin värld, helt ensam.

Reisers berättelse, regisserad av Jonathan Levine, handlar om Adam. Adam är en ganska vanlig ung man. Han är ihop med en fin tjej, han har en god vän och ett bra jobb. På helgen tar han en och annan öl med sin polare, ibland stannar han hemma med tjejen och ser på TV. Det finns egentligen inget som pekar på att Adam, en icke-rökare och rent hälsosam person, skulle råka på cancer, såsom det ofta är i det verkliga livet. Plötsligt, ryckt ur sin alldagliga frånvaro, byts tankar om att hinna i tid till jobbet ut med tankar om att hinna med allt han borde ha upplevt i sitt liv, innan hans tid är kommen. Medan cancern sprider sig i hans ryggrad, gör han och hans vän Kyle (Rogen) försök att ha kul och "leva livet" (gå ut på klubben, ragga brudar och dricka bärs), medan Adam mer och mer börjar grubbla över vad han ska göra med tiden och sin situation i livet. 50/50 är kort och gott en studie av en man som mötts av världens mest fruktade sjukdom.

Det som är underbart med en film som 50/50 är dess avskalade process av en man som genomgår cancer. Det är ingen överdriven nihilism, men ej heller någon överdriven låtsasoptimism. Medan folk i hans närhet oroar sig, ställer frågor och nästan på förhand dömer honom som död, vill Adam bara finna ett slags lugn i tillvaron, något slags ankare i en vild storm. Eftersom uppvisandet av Adams reaktion på hans cancer är så pass avskalat, känns det desto mer realistiskt, något som givetvis lysande Joseph Gordon-Levitt också ska tackas för. Medan Rogen återigen kör sin "rostskrattande drägg"-karaktär, finner vi även en del andra fina prestationer, men Gordon Levitt är helt klart i en klass för sig; inte av den anledningen att han blivit känd och är med i filmer som Inception, utan för han har enorm talang.

Cancer är på ett sätt ett "tacksamt" ämne att behandla i en film, om man vill väcka publikens känslor. Det är få saker som är så känsloladdat. Däremot görs det på ett sätt som är så pass fängslande och fokuserat på en man i cancer, att man faktiskt verkligen känner hans smärta. Vanligtvis flikar man bara in cancer i filmer. Sidokaraktärer får det och dör. Här är snarare cancern huvudrollen och leder oss in i det ganska utnötta budskapet att ta vara på den tid du har. Att det är utnött betyder dock inte att det inte stämmer; det är snarare så att det just då faktiskt stämmer mer än någonsin. Lev ditt liv.

50/50 var faktiskt en positiv överraskning. När jag hörde talas om den först visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Jag visste att den troligtvis skulle vara ganska bra och att temat var unikt och fängslande, men i filmens alldaglighet blir det faktiskt en väldigt bra karaktärsstudie och inblick i det helvete cancer innebär. Man blir alltid ställd och lite fundersam när cancer omnämns. Man vet aldrig riktigt hur man ska reagera, eftersom man helt enkelt inte har en enda aning om hur det är att ha cancer. Det är hemskt, men vi vet verkligen inte hur hemskt det är. Det är det 50/50 säger på ett så bra sätt, men tack och lov utan ljudande fioler eller överdriven storslagenhet. Att bara se att en man kan le och fortsätta vara stark när cancern biter honom i köttet; det är otroligt, bara det. 4/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

2011-12-09T16:54:00.007+01:00

Originaltitel: Crazy, Stupid, Love.
USA/Färg/118 min

Regisserad av Glenn Ficarra och John Requa
Skriven av Dan Fogelman
Medverkande: Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore, Emma Stone, Analeigh Tipton, Jonah Bobo m.fl.

JA, YTTERLIGARE EN RECENSION på en film med Ryan Gosling. It's just the way I work, jag tjatar ut någonting bra tills det inte är bra längre (eller om det faktiskt är så bra att det alltid håller, se Stanley Kubrick). Nu är det väl inte någon direkt likhet mellan Gosling och Kubrick, allra minst för att de är två män av helt olika yrken, men Crazy, Stupid, Love. visade sig inte vara en särskilt bra film, vilket inte var helt till min förvåning.

Steve Carell gör rollen som Cal Weaver, en trött man som befinner sig i ett tröttsamt förhållande med sin fru Emily (Moore). Efter att Cal fått reda på att Emily gått och gökat med en kollega, sätter Cal punkt för ett förhållande som egentligen slutade långt tidigare. Cal flyttar in på motell och fördriver tiden med att gå runt i bekväma, men fula, kläder och sorgesupa i en bar i närheten. Ju fler glas han dricker, desto högre börjar han snacka om sitt patetiska liv och den fru som var otrogen mot honom. Det är då Ryan Gosling kliver in i bilden.

Gosling gör rollen som Jacob Palmer, en casanova som fördriver tiden med att haffa brudar och se stilig ut. Jacob är själv en stammis på samma bar som Cal sitter och gnäller i och efter att ha sett Cal hojta om hans ex-frus otrohet för fyrtioelfte gången, blir Jacob fast besluten att ta ett snack med Cal. Inte bara ett snack för att berätta att Cals depressiva monologer är irriterande, utan även att Jacob vill hjälpa Cal. Detta är bara starten på en passage från alldaglig och småledsen man i sin medelålders tråkighet, till en välklädd, talför kvinnotjusare som lever det glada livet. Eller ja, det Jacob Palmer uppfattar som "det goda livet".

Denna första del i filmen tycker jag själv är riktigt underhållande. Eftersom det enda jag sökte efter i Crazy, Stupid, Love. var ett gott skratt och lite skön "buddy"-atmosfär, funkade denna del skitbra för mig. Moore gjorde ett ganska icke-roligt uppträdande som Emily (vilket kanske inte är helt att föredra i en komedi), även om hon givetvis var duktig. Den som däremot är duktig i sammanhanget är favoriten Emma Stone, som med sin bitterljuva ärlighet faktiskt aldrig blir trist att se på. Flera komiker kommer emellanåt ut med filmer där de faktiskt inte alls är roliga. I Stones fall kan det nån gång dyka upp filmer som inte är särskilt bra (den i och för sig ganska underhållande Zombieland), men hon är alltid bra. Hon får inte riktigt ta ut svängarna helt i denna film vilket är synd, en hel del plats ges åt mycket annat, men det lilla hon får är åtminstone väldigt underhållande.

Efter denna Don Juan-odyssé i filmen, går filmen över i den del jag hatar i denna typ av vanliga komedier, som egentligen bara görs för cheap laughs, deg och en skön känsla i magen - den obligatoriska sentimentalitet. Det där "jätteviktiga" budskapet, det som är sådär överdrivet lyckligt, formas här till en slags tråkig kärlekshistoria som inte alls är särskilt underhållande att se på, även om budskapet givetvis är bra. Jag har absolut inga problem med goda slut, men när det känns som att filmer får dessa på grund av att mallen säger att det ska vara så, då känns det bara konstlat och ytligt. Då kan man fråga sig hur mycket man egentligen tar åt sig av budskapet.

Som sagt, inte särskilt förvånande så är Crazy, Stupid, Love. inget mästerverk. Tyvärr kommer den troligen glömmas om några år, vilket gör den till en hyvens lättsmält rulle någon fredagkväll, men känslan av att filmen verkligen är utformad efter Hollywoods komedimallar gör att det blir ganska platt. Det blir bitvis väldigt underhållande, det får man absolut ge till filmens Gosling, Carell och Stone, men blir tyvärr ingen komedi jag direkt ska komma att tänka på när man ska snacka bra komedier. Det är en film som gjorts för ren och skär underhållning, men det är ändå lite beklagligt när man egentligen inte finner något tecken av nån vidare drivkraft, passion, hos filmskaparna, än just pengar. 2/5

Drive (2011)

2011-11-26T00:14:00.009+01:00

Originaltitel: Drive
USA/Färg/100 min

Regisserad av Nicolas Winding Refn
Skriven av Hossein Amini och James Sallis
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Albert Brooks, Oscar Isaac, Christina Hendricks m.fl.

EFTER ATT HA SETT HALF NELSON var jag smått såld på Ryan Gosling. Killen kunde skådespela och då allra främst den där hämningslöst övertuffa antihjälten, utan att egentligen göra väldigt mycket. Dock krävs ju vanligtvis mycket mer än så för att man ska kunna (i alla fall i mina ögon) ses som en bra skådespelare, men med en viss charm lyckas Gosling ändå hålla sin tuffhet på en väldigt högkvalitativ nivå, om vi tänker i banorna Steve McQueen.

I Drive får Gosling visa ännu mer av denna sida hos sig själv. I Half Nelson hade vi ändå en karaktär som kunde skoja till det och bjuda på sig själv, något som inte direkt är fallet med Goslings namnlösa karaktär i Drive. Drive handlar kort och gott om en stuntman i Hollywood som blir inblandad i ett rån som går helt fel, vilket får ödesdigra konsekvenser på honom och människor runt omkring honom. Handlingen är ganska tunn trots att den är baserad på en bok, men i en actionberättelse som denna är det givetvis inte handlingen i sig som är viktig, utan snarare händelseförloppet, de hinder som dyker upp på vägen mot målet. Berättelsen i Drive är bitvis väldigt spännande; jag blir som allra mest imponerad under de scenerna då spänningen egentligen inte består av så mycket mer än en person som jagar en annan. Det är väldigt nedbruten och enkelt uppbyggd action, men det är också den bästa; den typen av action jag minns från Steven Spielbergs Duellen och som jag trodde dog ut nånstans vid slutet av 1970-talet.

Det felfria actionmanuset och Ryan Gosling är dock inte enda anledningen till varför Drive, i all sin enkelhet, ändå blir en lysande film. Regin är genomgående lysande. Dansken Nicolas Winding Refn är ansvarig för regin och är för mig ett okänt namn, som antagligen är mest känd för sina Pusher-filmer och Valhalla Rising. Winding Refn använder sig av väldigt fina bildutsnitt och en estetik som gör Drive till en väldigt vacker film; utan dess bildspråk tror jag inte filmen skulle driva på såsom den gör. Winding Refn bevisar här återigen att det inte alltid handlar om manus, vad man berättar (som många ofta vill syfta på), utan snarare hur du berättar det. Winding Refn berättar ett redan väldigt bra manus väldigt, väldigt bra.

Dock kan även jag känna att konceptet är lite utdött. Den hade sina glansdagar under just 1970-talet och dog väl ut av en anledning. Dock finns det en hel del fräscha tilltag i filmen som gör att det ändå inte känns alltför daterat (även om man känner ett ihärdigt referensflöde i filmens allmänt B-filmsaktiga stil) och man kan inte låta bli att älska att filmen är lite utformad som ett Grand Theft Auto-spel. Med fint soundtrack som ligger och puttrar i bakgrunden håller filmen ett tempo hela tiden som är essentiellt i en actionfilm som denna; det gäller att flera faktorer klaffar för att filmen inte ska kännas som att den går på tomgång eller drunknar i explosioner.

Det finns dock en sak som bekymrar mig lite med filmen. I början fick jag ett väldigt fint intryck av en film som verkligen fann grundkomponenterna för en bra actionhistoria. Alltjämt som filmen rullar på, kan jag dock se den här genuint välgjorda filmen drunkna i lite enkla sätt att tillföra chock eller spänning. Drive använder sig av en del ganska onödigt våldsamma scener och för avtrubbade lilla jag lämnar det inga direkt spår i själen, men däremot i själva filmen. De kändes smått omotiverade och hade inte behövts, eftersom Winding Refn väcker nog med spänning i sitt berättande. I vissa scener funkar allt gore, men i vissa känns det som sagt överflödigt.

Drive är, som jag tidigare nämnde, en genuint bra actionfilm. Även om jag inte skulle vilja kalla det ett mästerverk, finns det väldigt mycket bra med den här filmen som definitivt gör detta till en film jag skulle rekommendera till de flesta. Det är den typ av thriller som ger ekon av just den bästa typen av thriller; stråken av bröderna Coen och ond, bråd död bubblar mellan bensingaser och blodstänk, men där själva drivkraften aldrig blir just blod, svett och vapen - essensen ligger i jakten, rädslan för att dö och viljan att leva - med vetskapen om att i rummet bredvid finns en man med hagelgevär och han är ute efter just dig. 4/5

Half Nelson (2006)

2011-11-14T16:55:00.006+01:00

Originaltitel: Half Nelson
USA/Färg/106 min

Regisserad av Ryan Fleck
Skriven av Ryan Fleck och Anna Boden
Medverkande: Ryan Gosling, Jeff Lima, Shareeka Epps, Nathan Corbett, Tyra Kwao-Vovo, Rosemary Ledee m.fl.

RYAN GOSLING var tidigare, för mig, ännu en pretty boy långt bort i Hollywood, vilket givetvis är en väldigt beklaglig bemärkelse. Det är som att ta ut all tänkbar potential på förhand av den enkla anledningen att personen ifråga uppmärksammats för sina "good looks". När jag och mina vänner började diskutera Goslings senaste Drive på tåget hem, insåg jag helt plötsligt att det faktiskt var Gosling som spelade huvudrollen i Half Nelson, en indie-rulle jag velat se sen den kom 2006. Givetvis skrotade jag mina fördomar och såg filmen och givetvis visade den ju enbart att Gosling är en väldigt bra skådespelare.

Half Nelson handlar om Dan, som pendlar mellan sitt jobb som lärare och sitt liv som tung drogmissbrukare. På en skola i New York undervisar han historia för ett gäng ungar, som alla ser Dan som deras häftiga och störtsköna idol, men det är enbart en i klassen - Drey - som verkligen vet vad som är på gång. Berättelsen om hur Dan försöker matcha sina motpoler till sysslor, samtidigt som han gör tafatta försök att finna kärleken och gå vidare i livet, vävs samman med Dreys liv som ung flicka i mitten av drogförhandlingar och spruckna familjeförhållanden. Dan och Dreys kemi blir på ett sätt drivkraften i filmen, även om filmen inte centrerar sig på deras relation, utan även väldigt mycket på dem som individer.

Med grovkornig film och oskarpa inzoomningar och närbilder skapar Ryan Fleck en skitig och närgående film, även om det konstnärliga draget till viss mån kan vara lite klyschigt, då även storfilmer som Crash använder sig av det medvetet halvskakiga fotot. Flecks fäbless för att filma så pass närgånget att vi ibland inte ens ser vad karaktärerna gör, skapar dock en viss originalitet i filmandet, samtidigt som hela berättelsen och både Gosling och Epps prestationer är fenomenala i sin enkelhet. Tillsammans med lämplig musik har vi en väldigt indie film, men det är samtidigt inget som talar om något negativt (då jag oftast känner att det är just de filmerna som vågar tänka utanför ramarna).

Fleck har gjort en film som i sitt avskalade sätt klart och tydligt berättar berättelsen om en man med ett självdestruktivt och väldigt annorlunda liv. I sin självdestruktivitet finner han ändå den konstruktivitet som är Drey och de andra barnen han lär ut, något som troligtvis får honom att fortfarande kunna stå på benen. Dock kan jag stundtals känna att Half Nelson följer ett visst recept för hur man ska göra en alternativ, mästerlig film som hyllas på filmfestivaler; det känns lite utnött. Dock är berättelsen i sig fin och fokus ligger inte direkt på narkotikan (där man vanligtvis kan sjabbla bort X antal minuter på lite häftiga drogsekvenser), utan handlar mer om Dans sätt att klara av ett hyfsat anständigt liv utan att ge upp drogen. Den ger en bild av stillheten och tristessen, tomheten, i en narkomans liv och inte så mycket om själva trippen; på så vis är det en film som håller en kopplad i just brottningsgreppet halvnelson. I allt raseri, spänst och frustration, är det enda Dan vill egentligen att hålla kvar den lilla tillvaro han faktiskt har. 4/5

Videodrome (1983)

2011-11-03T01:38:00.008+01:00

Originaltitel: Videodrome
Kanada/Färg/87 min

Regisserad av David Cronenberg
Skriven av David Cronenberg
Medverkande: James Woods , Sonja Smits , Deborah Harry , Peter Dvorsky, Leslie Carlson, Jack Creley m.fl.

NÄR VI TRASKAR IN I SKRÄCKFILMSTRÄSKET är det nästan oundvikligt att snubbla över något verk av David Cronenberg. Cronenbergs främsta fascination ligger i muterande, transformerande, eller på något annat sätt, förändrande av den mänskliga kroppen - i en egen subgenre inom skräcken som kallas för "body horror" - och han kan snudd på ses som en mästare. I nästan allt han gör refererar han till "köttet", kroppen och biologiska förändringar, för att på ett eller annat sätt föra fram sin berättelse. Om det faller en i smaken (kanske fel val av formulering, inget av det han gör är nämligen vidare aptitligt), det är nog väldigt olika, men jag hör faktiskt till en av de som gillar just subgenren body horror. Jag är själv ett stort fan av skräckfilm, även om det svalnat något, och body horror är nog så pass långt jag vill gå rent övernaturligt för att fortfarande bli rädd; när vi snackar rymdvarelser är dessvärre själva skräcken borta sen länge.

Videodrome brukar ses som en av Cronenbergs främsta filmer och handlar om Max Renn, en man som äger en TV-station vars främsta innehåll består av mjukporr och övervåld. Max menar att man måste våga visa sånt som inte de andra kanalerna vågar visa om man har dåligt med pengar, för att ens ha en publik. Efter att ha blivit trött på utbudet, börjar Max intressera sig i en skum show sänd från Malaysia. Den heter Videodrome och består av unga kvinnor som torteras av klädda män (jag får anta att det är män, fördomsfulla jag) i ett upplyst, orangefärgat rum. Max anar att detta skulle kunna väcka framgång för hans TV-kanal och bestämmer sig för att piratkopiera "underhållningen" via de signaler han får in. Videodrome är dock så mycket mer än bara en bisarr S&M-show och snart befinner sig Max i dunkelt landskap av mutationer av hans egen kropp, hallucinationer och TV-apparater, i en allmänt "köttig" blandning enbart Cronenberg kan koka ihop.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på Videodrome, eftersom jag tror den vill göra mycket mer än att bara skrämma oss. Videodrome kom i en tid då VHS var nytt och film kunde sprida sig på ett helt nytt sätt. Rent tekniskt kan just då filmen kännas väldigt daterad, men man bör ha i åtanke att diskussionen om just VHS:ens spridning var ganska aktuell då filmen kom 1983. Skandaler om "video nasties" i Storbritannien florerade och Motorsågsmassakern bannlystes. Det var helt enkelt väldigt mycket snack om spridningen av just våldsamma filmer, där Videodrome platsade väldigt bra i tiden, då den just även är så mycket mer än bara en film om en man som tittar på filmer med mycket sex och våld, oftast med dessa båda teman tillsammans. Cronenberg har här gjort en satir om media och om vårt intag av just underhållningsvåld och pornografi. Även om det vid ytan just är en väldigt morbid skräckfilm där Max lyckas utveckla en vagina i magen, är själva poängen i sig att sätta frågetecken i våra huvuden om hur media påverkar oss, oavsett hur mycket vi var och en egentligen tar del av sex och våld i film. Var finns njutningen? Vad är det som får oss att rysa till och blunda, bara för att några sekunder senare sakta öppna ögonen igen och fortsätta kolla?

Dock kan man ju givetvis också se det som att ovanstående bara är spekulationer från min sida. Cronenbergs Videodrome kan givetvis också bara vara en äcklig rulle som förtjänar epitetet "mindfuck". Dock är det för mig tydligt att Cronenberg vill skrämma oss på ett betydligt djupare plan än att bara få oss att hoppa till. Stundtals kan jag till och med känna att David Lynch tagit över rodret och rört om lite, för att skapa detta mörka hål av mystik och gåtor som vi inte vet om det är värt att falla ner i. Videodrome tar dock stora smällar av att, trots sin korta speltid, bli ganska seg. Utvecklingen och problematiken är lite för luddig och överskådlig för att jag på riktigt ska börja bli rädd för detta Videodrome. Det händer massa groteska saker och atmosfären i sig är väldigt obehaglig, men jag finner helt enkelt inte någon lockande intrig eller spänning. Trots en del äckliga och, rent specialeffektsmässigt, ganska häpnadsväckande scenarier, finns det luckor i själva handlingen som, ja, som sagt ibland gör filmen ganska tråkig. Även om Woods briljerar i rollen som halvsliskige Max, är det lite för mycket gore och lite för lite tanke bakom Videodrome, vilket är synd då det känns som att Cronenberg hade en riktigt bra tanke med det här. 2/5

Rädda menige Ryan (1998)

2011-10-19T13:37:00.006+02:00

Originaltitel: Saving Private Ryan
USA/Färg/169 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Robert Rodat
Medverkande: Tom Hanks , Tom Sizemore , Edward Burns , Barry Pepper , Adam Goldberg, Vin Diesel m.fl.

1998 VAR ETT BRA FILMÅR. Jag minns det egentligen inte själv för jag var ju ganska liten då men filmerna som producerats under denna tid kommer för alltid att finnas i mitt och många andras hjärtan. Aldrig har så många filmer om andra världskriget varit så pass bra och olika i så många aspekter under ett och samma år. Här nedan kommer nu min recension av vad i mitt tycke är den mest lyckade kommersiella Hollywood-produktionen om andra världskriget som någonsin gjorts – Rädda menige Ryan.

Bakom kameran till denna episka krigsfilm har vi ingen mindre än den bäste Hollywood-regissören genom alla tider – Steven Spielberg. Han har en väldig talang att ligga perfekt på gränsen till att antingen göra pretentiöst skräp eller för enkla, "lättuggade" filmer. Det är en mästerlig balans att besitta. Mästerlig balans är en ganska god samanfattning av filmen om man bara vill ta den korta varianten och då har jag inte ens hunnit nämna handlingen.

Filmen i sig handlar om hur Capt. John H. Miller (Hanks) tillsammans med sina truppsoldater ska rädda menige Ryan (Damon), som är fast i Frankrike under invasionen av Europa. Det är inte mycket svårare än så utan historian är ganska lätt att följa och förstå även för den mest okunniga person man kan tänka sig. Det händer mycket hela tiden och man blir aldrig rastlös. Det tråkiga med denna film, liksom många andra som är tillägnade den större publiken, är att det ibland saknas djup. Jag blir inte lika rörd av alla stråkpartier och känslomässiga scener som ibland känns framtvingade. Samtidigt är det ju en konst i sig att engagera så pass mycket människor som denna film gör även om inte jag känner samma kontakt till den. Det är betydligt mindre folk som uppskattar min personliga favorit Den tunna röda linjen då den till skillnad från denna är vad jag kallar djup och tung. Men det är väl ändå tur att man gör film på olika sätt, tänka om allting hade sätt likadant ut.

Allt finns det dock filmgodis i massor. Det bästa med hela filmen är det otroliga kameraarbetet. Finns ingen annan krigsfilm som känts så levande som denna gör i de tillfällen vi får följa med i stridens hetta. Öppningsscenen är förmodligen den snyggast krigsscen som någonsin gjorts och bara den i sig är ett mästerverk, synd att det bara går utåt därifrån.

När man under 1998 ville se en krigsfilm på bio så hade man tre alternativ. Där fanns först Livet är underbart, ett drama med fokus på förintelsen, Terrence Malicks vackra Den tunna röda linjen, en något mer filosofisk film och slutligen den stora publikfavoriten Rädda menige Ryan. Att ställa dessa filmer mot varandra är egentligen orättvist då man mer eller mindre skulle kunna klassificera Spielbergs ansträngan för hjärndöd action. Ofta är det just det en stor Hollywood-film resulterar i om man inte vet vad man håller på med. I detta fall är det den totala motsatsen. Även om här inte finns Malicks vackra naturbilder och Roberto Benignis smått ironiska optimism, så bjuder Spielberg oss på någonting annat, något minst lika viktigt. Det är snudd på en perfekt balans med mästerligt foto och även om man kan finna det billigt, så är det oerhört väl gjort. 4/5

Nya tider stundar...

2011-10-18T20:52:00.002+02:00

PÅ SENARE TID har det varit lite lågtryck på Movie Burger, något som faktiskt är av annan anledning än att vi skribenter inte orkat eller haft för mycket annat att göra. Faktum är att ett flertal förändringar på Movie Burger kommer äga rum; förhoppningsvis har ni redan lagt märke till den nya loggan. Flera, betydligt större förändringar är dock på ingång och vi bjuder er på två recensioner av två krigsfilmer som en liten aptitretare för att stilla er recensionshunger, men vi hoppas att ni har tålamodet för de verkliga förändringarna som väntar för Movie Burger. Håll i och fortsätt läs, era rackare.

Letters from Iwo Jima (2006)

2011-10-18T19:03:00.006+02:00

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Clint Eastwood
Skriven av Iris Yamashita, Paul Haggis, Tadamichi Kuribayashi och Tsuyoko Yoshido
Medverkande: Ken Watanabe, Kazunari Ninomiya , Tsuyoshi Ihara , Ryo Kase , Shidô Nakamura, Hiroshi Watanabe m.fl.

Hur cool än Clintan var som skådespelare i sina glansdagar så uppskattar jag honom fortfarande mer som regissör. Han har gjort ett flertal grymma filmer där Million Dollar Baby (2004) förmodligen fått störst uppmärksamhet. År 2006 gjorde han två filmer som handlade om precis samma historiska händelse, slaget om ön Iwo Jima, en av de mest blodiga strider någonsin för den amerikanska marinkåren. Filmerna Letters from Iwo Jima och Flags of Our Fathers handlar om japanernas respektive amerikanernas perspektiv av händelsen.

Letters from Iwo Jima handlar mer eller mindre om de japanska förberedelserna på ön Iwo Jima inför den amerikanska anstormningen under andra världskriget. Det är härligt som historieälskare att få bevittna en händelse ur flera perspektiv och visst skiljer sig den japanska mentaliteten och normerna sig ganska mycket från det vi är vana vid i västvärlden. Detta presenteras mycket bra och påhittigt med gott skådespel och ett finfint manus av Paul Haggis (Crash). Den riktiga tyngden ligger i spänningen att bevittna japanerna som de goda och amerikanerna som de onda, något inte vem som helst hade vågat göra då amerikaner i vanliga fall är så nedrans stolta av sig. Man brukar ju ofta föreställa att japanerna under andra världskriget var lika illa och hemska som nazisterna (och kanske var dem det, vad vet jag egentligen?) men för att komma till poängen så beskrivs och illustreras dem inte som monster här utan snarare som vilken människa som helst även om man trycker lite extra på de etniska och kulturella skillnaderna. Det är lätt att dra gränser och smutskasta folk när man inte känner till bakgrunden i problemet.

För min del blir denna film dock smått ytlig, det blir svårt att relatera till den, det klickar liksom aldrig riktigt. Faktum kvarstår dock fortfarande att det är en mycket bra film utan att riktigt räcka till skyarna. 4/5

Den tunna röda linjen (1998)

2011-10-18T18:45:00.006+02:00

Originaltitel: The Thin Red Line
USA/Färg/170 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av James Jones och Terrence Malick
Medverkande: Nick Nolte , Jim Caviezel , Sean Penn , Elias Koteas, Ben Chaplin , Dash Mihok m.fl.

FÖR UNGEFÄR ETT HALVÅR SEN började jag en sen lördag kväll att kolla på filmen Den tunna röda linjen. Efter halva tiden hade en av min polare dragit hem samtidigt som man i halvvaket tillstånd tvingade sig igenom resten av filmen som vid ett-tiden mitt på natten blivit en riktig mardröm. När sedan sluttexterna rullar förbi kan man inte hjälpa att fråga sig själv – vad var det egentligen som var så bra med detta bland många så kallade mästerverk av Terrence Malick?
Somliga filmer räcker att se en gång, andra bör ses om och om igen, medan man ibland önskar att fåtalet borde glömts bort i DVD-samlingen. Den här filmen hör inte till det första eller sistnämnda påståendena, utan låt mig säga så att alla som kastat skit på denna film bör ge den en andra chans.

Terrence Malick är en man med visionen att ständigt kunna hitta något vackert i alla livets hål och vrån. Även i denna film där krig härjar ligger fokus på livets skönhet, hopp och modet hos människan. Malick är en riktig filosof och poet som ständigt tänker på dessa frågor som vi andra aldrig riktigt orkar ta oss tiden att fundera över då det inte verkar finnas något universellt svar till alla de dilemman vi ställs inför. Det är ett psykologiskt krigsdrama som visar så pass många identiteter och mänskliga känslor att man har svårt att förstå vad som egentligen klassificeras som rätt och fel. Vi ställs lite inför frågan vad som är ondska. Är det något man föds med? Hur kommer det sig att vissa människor är onda och andra inte? Kanske är det något som finns i oss alla och är det möjligen situationen i sig som avgör vad som är godhet och ondska beroende på iakttagarens ögon? Dessa är bara några av de tankar som väcks hos mig tack vare denna film och visst är det otroligt hur sådana tankegångar kan sättas igång och engagera folk, allt från en enda samling rörliga foton.

Det är vackert, hemskt och naket men det går mycket, mycket långsamt. Filmen är lång, men definitivt värd tiden i slutändan. Om man inte räknar med Apocalypse Now Redux (som jag egentligen inte tycker hör hemma i genren) så är Den tunna röda linjen min favorit bland alla krigsfilmerna. Det är den absoluta bästa illustrationen av hur psyket påverkas av det hemska fenomenet vi alla känner till som krig. 4½/5

Shooting Dogs (2005)

2011-08-15T12:33:00.011+02:00

Originaltitel: Shooting Dogs
Storbritannien och Tyskland/Färg/115 min

Regisserad av Michael Caton-Jones
Skriven av David Wolstencroft, Richard Alwyn och David Belton
Medverkande: John Hurt, Hugh Dancy, Dominique Horwitz, Louis Mahoney, Nicola Walker, Steve Toussaint m.fl.

MIN HOMIE HEDVIG tipsade mig en gång om filmen Shooting Dogs. Jag hade hört talas om filmen tidigare och att det faktiskt var en väldigt bra film. Trots det kunde mitt moraliskt inkorrekta undermedvetna inte hejda sig från att bitvis tycka att detta antagligen skulle vara ytterligare en film om problem i Afrika. Det ligger ju givetvis någonting i att det nästan alltid blir en slags distansering mellan en person som lever i ett gott ställt land och en person som inte gör det; som kanske rent utav lever under fruktansvärda förhållanden. Även om man alltid talar om att man måste hjälpa till och älska sin nästa, är det inte alla som faktiskt aktivt försöker göra någonting åt en situation, istället för att för en kort tid sörja över hur tragiskt det är, innan vi vänder sida i dagstidningen och börjar undra vilken film som går på TV ikväll. “Mord i Afrika” blir bara en företeelse långt bort i en plats vi inte känner till och som vi kanske inte tar oss tid att känna till. Även om detta givetvis är en effekt som faktiskt sker, är det fullkomligt fel sätt att tänka på och det är bland annat det som en film som Shooting Dogs handlar om.

Filmen tar plats under 1994 i hutu-tutsi-indelningens Rwanda. Ett flygplan, vars besättning bestod av bland annat Rwandas president (som var hutu), har skjutits ner, vilket har orsakat att milis bestående av hutuer gått ut för att slakta minoriteten tutsier. På Ecole Technique Officelle bor prästen Christopher och läraren Joe och de bestämmer sig för att låta över 2000 av rwandiska flyktingar bo över hos dem, under skydd av belgiska FN-styrkor. FN-styrkornas strikta order att inte angripa med eld om inte annat än i självförsvar, tillsammans med den växande mängden milis utanför grindarna, ökar dock dag för dag trycket i det lilla lägret och snart inser vi att den underbara tillflyktsorten mer och mer börjar likna ett väldigt litet hörn.

Med en inledning full av vänskap och kärlek, med varma personligheter i det vackra Rwanda, med Orlando Bloom-aktiga sötnosen Hugh Dancy ihop med en lite överdrivet god John Hurt (till och med jag blir lite illa till mods att säga illa om Hurt), trodde jag nästan att detta skulle kunna bli en slags förfinad Hotel Rwanda. Detta var nog snarare ett fall av kanske aningen förhastad introduktion eller något annat, för vad som följer är definitivt inte ytligt, pretentiöst eller förenklat. Det är en film om terror, om att somna till skottlossning, om att inte veta om du faktiskt kommer att leva om ett par dagar. Det är absolut fruktansvärt. Att det även är en pik till FN är just här bara bra, eftersom filmen faktiskt visar var det brister, som ett slags odödligt dokument (tillsammans med alla de familjer i Rwanda som drabbades) att vi alla måste lära oss att agera; såväl FN, som de i filmen, som du och jag. Ska vi agera rationellt eller emotionellt eller någonstans däremellan?

Detta var en mycket bra film. Jag vet inte om jag ska kalla det ett mästerverk, men det är en viktig film, eftersom det är en film om en viktig händelse, där det hände, till viss del av folk som var med när det hände (något vi får reda på under eftertexterna). Som ett ganska ärligt porträtt av hur världen lite upprepar sig om och om igen, är Shooting Dogs kanske en viktigare film mer än vad det är en bra film (misstolka inte, för givetvis är det en bra film). Med stundtals riktigt bra rollprestationer, med fakta och trovärdighet på sin sida, är Shooting Dogs en liten erinran om, samtidigt som någon grämer sig över att sätta på “ytterligare en film om problem i Afrika”, att det faktiskt brunnit helveten på jorden. Denna gång i Afrika, i Rwanda. 4/5

Och gud skapade kvinnan... (1956)

2011-08-02T16:45:00.001+02:00

Originaltitel: Et Dieu... créa la femme
Frankrike & Italien/Färg/95 min

Regisserad av Roger Vadim
Skriven av Roger Vadim & Raoul Lévy
Medverkande: Brigitte Bardot, Curd Jürgens, Jean-Louis Trintignant, Jane Marken, Jean Tissier, Isabelle Corey m.fl.

ROGER VADIM, tillika journalist, som författare, skådespelare och producent, kom 1956 med sitt förstlingsverk (som regissör) Och gud skapade kvinnan..., den vågade berättelsen som katapulterade Brigitte Bardot till berömmelse. Filmen startade ett enormt rabalder då den kom och National Legion of Decency (den organisation som hade i uppgift att finna anstötligt innehåll i filmer; åtminstone vad katolska kyrkan ansåg anstötligt) fördömde den. Som det vanligtvis brukar vara, så är Och gud skapade kvinnan... knappast överdrivet vågad i vår tid, men att det för tiden var vågat är tydligt; ännu mer med det faktumet att det denna gång kom en film som handlade om en kvinnas sexualitet, inte nödvändigtvis ihopkopplat med troget förhållande.

Undersköna Brigitte Bardot spelar Juliete, en ung kvinna som finner sig omringad av män som i mer eller mindre mängd dreglar efter henne. Några vill vinna hennes hjärta, några vill bara få henne direkt i säng. Vad de alla ändå förväntar sig i olika grad är hennes tillgivenhet. Vad denna film dock fokuserar på, är att visa en kvinna som inte är intresserad i just det. Juliete är vacker, lockande och ute efter att ha kul, något som för henne inte direkt har att göra med att “bli ihop”, något som krockar med förväntningarna från männen runt omkring henne. Karaktären Juliete balanserar, utan att hamna för mycket på någon av dessa sidor, mellan en kvinnlig “player” och en kvinna som inte vill vara ägd av någon man. Anledningen till att jag skriver att det inte blir för mycket av något av dessa är för att Juliete inte fungerar som någon överdriven feministisk propaganda, där männen istället hamnar i underkuvande. Istället blir det en ganska realistisk krock mellan filmens mäns förväntningar på Juliete och Julietes verkliga vilja.

När jag analyserar filmens teman, så måste jag ändå erkänna att jag överdriver. Och gud skapade kvinnan... är inte en jättebra film. Det är en ganska överskådlig bild av könsförhållanden och den utforskar inte riktigt sammandrabbningen mellan monogami och ren lust på intellektuell nivå. Därför känns filmen aningen tom och ytlig och rent emotionellt rycks jag inte riktigt med förrän i de sista tio minuterna, i en laddad, men ganska rogivande mambosekvens. Med Saint-Tropez som miljö (generellt anses detta vara filmen som gjorde platsen till ett fashionabelt resmål) och med färgstarkt och utforskande foto av den kvinnliga kroppen (givetvis i mångt och mycket tack vare en spektakulär Bardot) är detta en ganska bra flukt på den klassiska franska filmen som vi känner igen den, innan den franska nya vågen tog fart — det är smuttigt, elegant och färgerna är fylligare än någonsin. 2½/5

Aguirre - Guds vrede (1972)

2011-07-04T19:25:00.001+02:00

Originaltitel: Melancholia
Tyskland/Färg/93 min

Regisserad av Werner Herzog
Skriven av Werner Herzog
Medverkande: Klaus Kinski, Helena Rojo, Del Negro, Ruy Guerra, Peter Berling, Cecilia Rivera m.fl.

WERNER HERZOGS speciella äventyrsfilm är en ren fröjd för ögat. Delvis för dess vackra miljö i ett gröntonat och regnigt Peru, men även för dess märkbara spontanitet; lite av ett Dogme 95-aktigt verk signerat två blådårar, med ett arbetslag på drygt åtta personer. Även om varken dårskap eller spontanitet kopplas samman med just en ren fröjd för ögat, är det väldigt underhållande att se en film som denna. Man kan nästan märka av, bara genom att ta en titt på en scen som dröjer kvar lite för länge (om du hade varit Hollywood-regissör) på en flod vars våldsamma strömmar bara fortsätter och fortsätter, att filmen är gjorda av en udda, men tillika även väldigt intressant person.

Werner Herzog är en av männen jag kanske något ojust refererar till som blådårar även om det ligger lite sanning i det, om man ska ta en titt på den relation Herzog hade med den andre blådåren — en man vid namn Klaus Kinski, mannen i rollen som titelns Aguirre. Denna film kom att bli starten på en 15 år lång och stormig relation mellan de två, stundtals kantat av våldsamheter. Några kära minnen de två har från just denna film, är exempelvis (enligt ryktena) hur Herzog hotat med att döda Kinski och sedan han själv om Kinski skulle hoppa av filmen, något Kinski tydligen skulle ha hotat med att göra. Ytterligare rykten om att Herzog vid stunden viftat med en pistol för att förtydliga allvaret i hotet förekom också, såväl som det faktum att Kinski sköt mot ett bebott tält efter en bråkig kväll. En av kulorna tog bort toppen av en av statisternas finger. Vad ska man säga?

Spontaniteten består av det faktum att många av scenerna var orepeterade eller inte var menade att vara med i filmen. Vid en scen dyker exempelvis Herzogs hand upp för att hjälpa skådespelarna, efter att karaktären Flores bärstol brakat sönder. Dessutom skrevs manuset tydligen på två och en halv dagar, samtidigt som man inte gjorde något storyboard för en enda scen i hela filmen — allt filmades och utformades spontant. Dessutom gjordes filmen med en kamera Herzog stulit från hans filmskola, men det kanske inte hör till saken.

Hursomhelst är dessa grejer i detta sammanhang inte dåligt — filmen Aguirre - Guds vrede är en film om galenskap och att utföra något utan planering, därav lysande att göra filmen på samma sätt. Herzog har för mig varit en ganska ojämn regissör, något som kanske beror på att jag mest sett hans senare verk, men jag kan nu säga att Herzog numera ligger mer på den positiva sidan och jag tror jag är villig att förlåta honom för Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans. 4/5

El Topo (1970)

2011-07-04T00:53:00.000+02:00

Originaltitel: El topo
Mexiko/Färg/125 min

Regisserad av Alejandro Jodorowsky
Skriven av Alejandro Jodorowsky
Medverkande: Alejandro Jodorowsky, Brontis Jodorowsky, José Legarreta, Alfonso Arau, José Luis Fernández, Alf Junco m.fl.

ALEJANDRO JODOROWSKYS EL TOPO hör till den typen av film som blomstrade under 1970-talet. Jag vill inte på något sätt påstå att det finns något ens i likhet med El Topo (förutom möjligtvis något annat av Jodorowsky), men undergroundfilmerna florerade och fick sina diskreta visningar på diverse drive-in-biografer. Många var väldigt olika. Medan John Waters Pink Flamingos (1972) var som ett slags gladlynt knytnävsslag från skaparna (i all sin toaletthumor och annat äckel), var El Topo något för de extrema tänkarna (eller möjligtvis de ihärdiga användarna av LSD); Jodorowsky skiftar mellan referenser till såväl österländsk filosofi, som mysticism och religion. Symboliken var påtaglig och filmens djup hyllades av såväl John Lennon, som David Lynch (båda mer eller mindre “djupa själar”).

El Topo är definitivt en film som är intressant att recensera. Vissa avfärdar den som total dynga, vissa älskar den för dess djupa tematik, vissa kanske älskar den, men mest för dess uppenbara kultstatus. Det finns många märkliga faktorer som skulle kunna sänka betyget på en sådan här film för många människor; något som inte nödvändigtvis har att göra med filmen i sig. Rykten om att Jodorowsky skulle begått riktig våldtäkt på en kvinna i filmen florerar, samtidigt som man kan tycka olika om det höga antal djur som fått sätta livet till för filmen El Topo. Jag är inte helt säker på under vilka förhållanden detta har skett, så jag kan tyvärr inte uttala mig. Däremot har jag läst att våldtäktssekvensen ska ha gjorts med tjejens tillåtelse (då är det ju ganska felaktigt att rubricera det som “våldtäkt”), men efter att ha läst vissa delar ur en intervju (om såväl våldtäktsscenen, som en scen med hundratals döda kaniner) kan man väl ändå konstatera att killen möjligtvis skulle kunna ses som ett geni av en mindre grupp i samhället, men att nog den stora massan skulle kunna referera till honom som lite, lite, lite av en s.k. “knasboll”. Det vore dock ojust att döma honom och hans film efter en intervju, det är därför vi går vidare.

El Topo handlar om en svartklädd revolverman som rider omkring i ett ökenlandskap med sin sexårige son. Efter att ha räddat ett litet samhälle från några galna skurkar, överger han sin son till samhällets munkar och rider iväg med den kvinna som varit en av skurkarnas slav. Där startar en slags spirituell resa genom surrealism och metaforik, där vår hjälte ska bekämpa ett antal mästare av handeldvapen med sin evigt engagerade kvinna vid sin sida. Detta mynnar dock inte ut i ett sant äventyrsfilmsslut, utan ett flertal vändningar tar plats med mer eller mindre konstig avsmak.

Jodorowskys intentioner är tydliga: han vill referera och dra paralleller. Han vill säga mer än det han visar upp. Dock är detta givetvis inte alltför lätt för en publik som inte är lika inne de filosofier som Jodorowsky intresserar sig för. I ett ganska sekulariserat Sverige kan de bibliska kopplingarna också te sig ganska svårtydda, eftersom det knappast är en övertydlig allegori om Jesu liv. Dock vill El Topo knappast vara lätt. Det är verkligen inte en film som vill vara enkel att förstå och meningen är att man ska nästla sig in i den, fundera och spekulera. Vissa intresserar sig inte alls i detta och om man då ändå mot förmodan vill se El Topo, så blir det nog mest för en slags drogtripp utan att ta droger. Jag själv kan tycka att symbolik kan vara mycket intressant, men stundtals känns det som att Jodorowskys intention är stuva in så mycket symbolik som möjligt. Det går ju ändå till viss del ganska väl ihop med hans väldigt udda berättelse, men den har ju onekligen blivit så udda på grund av att den måste fungera ihop med de hundratals metaforer Jodorowsky använder sig av. Detta är intressant och öppnar möjligtvis upp för diskussion, men det kan kännas något mättande och då känns det som att symboliken inte riktigt får samma slagfärdighet. Jodorowsky själv är dock (vad jag förstått det som) en man med mycket funderingar och i sig blir det givetvis väldigt intressant att försöka nysta upp de gåtor som ligger utspridda i filmen, även om de kan tyckas totalt poänglösa i den stunden man ser filmen.

El Topo är dock en film med fler intressanta element än just gåtfullhet — filmen är likväl en mycket pittoresk resa. I foto som jag tycker är unikt både för dess tid och vår tid, tycker jag att Jodorowsky verkligen gett ett knippe ögongodis i hans Dalíaktiga ökenlandskap. För oss som gillar surrealism (också för dess iögonfallande skönhet) är det ju givetvis också väldigt vackert att se på. Filmens våldsamma och sadistiska karaktär bryts av med exotiska djur, kaktusar, klara färger och fint foto, som passar filmens mexikanska ådra perfekt. Just för dess utseende, som faktiskt lockade mig allra först, tror jag att många hittar en ny favorit. De psykedeliska scenarierna kanske inte är av större intresse rent filosofiskt, men desto mer för att det just är så udda och vackert på samma gång.

Slutsatsen av El Topo är lite varierad. Jodorowsky har bjudit på en väldigt egen film. Dess upplägg och form är i sig fenomenalt. Gåtorna är också intressanta och på många sätt är det en film att se om, för den som intresserar sig av filmens symboler. Dock känns det (som jag nämnde tidigare) lite för mastigt och stundtals känns det som vari ens ganska meningslösa frågeställningar om filmen man själv faktiskt vinner något. Den har ett ganska gott budskap, även om det är berättat med väldig barskhet och våld, men stundtals känner jag att filmen balanserar på linjen mellan verkligt tänkvärt och allmänna konstigheter (som i sig bara är ett kännetecken av undergroundfilm från 1970-talet). För mig är det en intressant film att undersöka och grubbla över, en väldigt vacker film och en film som lyckas påverka en såväl emotionellt som fysiskt (vissa scener är ganska vidriga). Många anser kanske detta som en underskattning av ett mästerverk, vissa tycker jag borde gå av min piedestal och inse att detta bara är underhållning som inte förtjänar analys. Tyvärr tror jag att det mest troliga intrycket de flesta i vår tid kommer få av en film som El Topo, är en slags påminnelse över hur ofantligt mycket droger man egentligen tog på 1970-talet. 3/5

Superbabies: Baby Geniuses 2 (2004)

2011-07-03T02:14:00.006+02:00

Originaltitel: Superbabies: Baby Geniuses 2
Storbritannien, Tyskland & USA/Färg/88 min

Regisserad av Bob Clark
Skriven av Gregory Poppen och Steven Paul
Medverkande: Jon Voight, Scott Baio, Vanessa Angel, Skyler Shaye, Justin Chatwin, Peter Wingfield m.fl.

VAD SÄGER TITELN? Japp, bebisgenier. Ett gäng bebisar hamnar i centrum av en ondskefull plan skapad av mediamogulen Bill Biscane (Voight). Knoddsen får då hjälp av det legendariska barnet Kahuna. Denna unge är inte den vardagliga blöjbärande gnällpellen, åh nej. Han är en spion och superhjälte. Med hemliga vapen och en trehjuling utrustad med en jetmotor vet man vem som regerar i sandlådan. Bebisarna Archie, Finkleman, Rosita och Alex tillsammans med Kahuna hamnar nu i en kamp mot klockan för att kunna stoppa Biscanes plan att hjärntvätta hela världen innan det är för sent.

Uppföljaren till Små genier (1999) har ett par välkända ansikten, så som Jon Voight och Scott Baio. Stackars dem. Regissören Bob Clark började på 70-talet att experimentera med skräck och komedi, och han sägs vara den som öppnade kranen för slasher-genren med filmen Stilla natt, blodiga natt (1974). Efter en tid gick han tillbaka till lågbudgetprojekt och började regissera billiga komedier.

Jag kan meddela att betyget 1,5/10 på IMDb är välförtjänt. Har ni 88 minuter över, gör något nyttigt (eller onyttigt, spelar ingen roll), men lägg inte dem på denna film. En och en halvtimme har aldrig känts så länge. Den var inte ens dåligt-bra, den var bara dåligt-dålig. Själva dramaturgin är densamma som i alla barnactionrullar, så det behöver jag inte gå mer in på. Till filmens försvar tillhör jag inte riktigt deras tänkta målgrupp, men jag är övertygad att även barn i de lägre åldrarna inte roas av superhjältebebisar. Men jag kan garantera er att någonstans där ute, i ett parallellt universum, anses denna film vara ett mästerverk. Må den stanna där. 1/5

För en handfull dollar (1964)

2011-06-13T13:42:00.013+02:00

Originaltitel: Per un pugno di dollari
Italien, Spanien & Tyskland/Färg/99 min

Regisserad av Sergio Leone & Monte Hellman
Skriven av Ryûzô Kikushima, Akira Kurosawa, A. Bonzzoni, Víctor Andrés Catena, Sergio Leone, Jaime Comas Gil, Mark Lowell, Fernando Di Leo, Clint Eastwood, Duccio Tessari & Tonino Valerii
Medverkande: Clint Eastwood, Marianne Koch, Gian Maria Volonté, Wolfgang Lukschy, Sieghardt Rupp, Joseph Egger m.fl.

FÖR EN HANDFULL DOLLAR brukar klassas som den spaghettivästernfilm som startade allt. Även om ett flertal västernfilmer i Italien innan, var För en handfull dollar den första som lyckades få en internationell framgång. Vad var det då som gjorde det? Det stilbildande fotot? Den unge amerikanen i huvudrollen? Leones Regi eller Morricones vaggviseliknande serenad i det vidsträckta italienska ökenlandskapet? Det var allt.

Det finns inga ord som kan uttrycka hur inspirerande Leones spaghettivästernfilmer varit. Det känns nästan klyschigt att berätta hur mycket såväl Quentin Tarantino som Robert Rodriguez tagit från den italienska mästaren. Vad som dock kan sägas är att ingenting i filmvärlden såg ut som Leones spaghettivästernfilmer, varken innan eller efteråt, där Leones Den gode, den onde, den fule kanske fått stoltsera som hans allra bästa.

I denna film får vi följa “mannen utan namn”, som kallas “Joe” filmen igenom. Han rider in i en stad och hamnar mitt emellan en konflikt mellan stadens två stora familjer, något som får blodig utgång i en berättelse om girighet och hämnd. Själva handlingen (ett manus Charles Bronson själv kallade för det “sämsta manuset han någonsin sett”) är kanske inte det allra viktigaste, men ger mycket rum åt tuffhet och häftiga scener. Tro mig, även om dessa grejer ofta brukar falla pladask i vanliga actionfilmer, är själva tjusningen just dessa i spaghettivästernfilmer — och det beskyller jag ej heller. De galopperande rytmerna ihop med den kisande Eastwood är i princip underhållning i ett av sina finaste skeenden. Även om produktionen (och därav den tekniska kvaliteten) brister på flera håll (vi ser dålig dubbning, lite för hastiga klipp, andra blunders), så är det absolut inte det som är av allra störst tyngd i en film vi alla minns för dess grovhuggenhet, häftighet och sitt flimmer.

För en handfull dollar är inte Leones bästa film, men det är starten på en av filmhistoriens största filmserier. Det har nästan blivit ett brott att inte tycka om Leones spaghettivästernfilmer. Med en klackspark och inte alltför skyhög glorifiering, uppmanar jag dig åtminstone att se filmen som startade allt och som definitivt öppnade upp portarna för en man som, likt sin karaktär, inte ännu hade fått sig ett riktigt namn. 3½/5

Melancholia (2011)

2011-06-12T22:47:00.059+02:00

Originaltitel: Melancholia
Danmark & Sverige/Färg/130 min

Regisserad av Lars von Trier
Skriven av Lars von Trier
Medverkande: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Charlotte Rampling, John Hurt, Alexander Skarsgård m.fl.

AKT 1, "OM YTTERSTA DOMEN": ”Gräset är alltid grönare på andra sidan” brukar det låta. Ett ironiskt uttryck som i all sin trivialitet lyckas sammanfatta hela den moderna människofilosofin. Ångesten, som ju har fått så fasanfullt många skrifter tillägnad sig, uppkommer i att vi känner oss otillräckliga; men också för att livet upplevs lika otillräckligt det. Vad människan söker – åtminstone nu, i det postmoderna samhället – är de stora berättelserna. Men de stora berättelserna är döda. Berättelser om riddare som räddar jungfrur från drakar är ur tiden. Detsamma kan sägas om romantikens svällande kärlekshistorier och bröderna Grimms allegoriska folksagor. Ja, sedan en tid tillbaka blev det till och med ok att misströsta gud. Ja, nu är det verkligen synd om människorna.

De två systrarna i Melancholia, Justine och Claire, önskar också att gräset var grönare på andra sidan. Att de stora berättelserna verkligen fanns där någonstans. Justine (Dunst) vet att det inte är så och därför har hon gett upp i sitt letande. Claire (Gainsbourg), å andra sidan, fortsätter trotsigt leta. Genom de små berättelserna tror sig Claire också kunna uppnå de stora. Denna envishet blir i realiteten inte mer än en låtsaslek (samma lek alla människor leker) som i slutändan gör att hon skulle missa de stora berättelserna även om de dök upp mitt framför ögonen på henne. I en fiktiv verklighet – nämligen filmens – finns nämligen miraklet, den underbara sagan och alltså de största av berättelser, alldeles runt nästa hörn.

Upphovsmannen, den ofrivilliga provokatören Lars von Trier, vet detta mycket väl. Faktum är att det är hans enorma vetande som gjort honom till ”geniet” på allas läppar. När von Trier gör en film så väljer han ett koncept (såpopera eller porr eller vad tusan som helst), sönderfiltrerar dess grundprinciper och väljer därefter ut genrens finaste kvaliteter för att sedan göra en egen, fulländad, variant av temat. Kanske är det geni? Kanske bekvämlighet? Hursomhelst är Melancholia hans bidrag till undergångsfilmen. Och undergången – ja, det är väl den största berättelsen som bara tänkas kan?

von Trier vill inte längre vara ödmjuk. Amerika-trilogin verkställdes aldrig på grund av att han var trött på sitt eget kompromissande. Det gäller inte förlikningen med publiken – i hans regi har de alltid fått lida – utan med hans egna inneboende krafter. Han vet ju att han är bäst; så varför skulle han då inte visa det? Antichrist (2009) blev första steget in i den nya riktningen. Det var en skräckfilm med extra allt av det som är hårt, vackert och avskyvärt. Ändå är det mest för dess allegoriska visioner – där varje bild betyder mer än vad den föreställer – som den tar mest avstamp från tidigare alster. Det är också detta som framförallt knyter den samman med von Triers nya film, vars stil är snarlik.

AKT 2, "OM FILMENS FANTOMER": I Melancholia är dock allegorierna mycket mer överflödande. Blixtar reser sig i slow-motion upp från jorden, mytologiska vålnader gör sig påminda, Richard Wagners Tristan och Isolde dånar ur skyn och – framförallt – den blå planeten med samma namn som filmen kommer närmare och närmare Jorden. En säker undergång är att vänta. Att innebörderna är många vittnar om den nya von Trier: den intellektuella. Han som inte har setts till sedan före de internationella framgångarna började gro.

På återbesök dyker likväl då och då den banala von Trier upp ur sin grop och lägger ett plumpt skämt tillägnat kritikerna. Även en nykomling, den räddhågsna von Trier vacklar över gräset. För första gången tycks han agera efter vinden och låtit sig påverkas av kritik. Jag hänsyftar på de omöjliga mothuggen som kom i samband med Antichrist, då det i vid sidan av von Triers egna klantiga utlåtanden, spreds ut att karln var kvinnohatare. Men om någonting sådant någonsin misstänkts kan Melancholia alltså fungera som ett motinlägg.

Här är kvinnorna uppenbart de enda som verkar ha själsliv att tala om, och som inte bara okritiskt agerar reflexivt utefter samhällets sociala lagar. Det är uppenbart att de olika manliga karaktärerna har inkluderats just för att ytterligare poängtera kvinnornas själsliga mod och framåtanda (vilket förstås i detta sammanhang inte tvunget är goda egenskaper). Här finns dussinmänniskan Michael (Skarsgård), den otillräkneliga tölpen Dexter (Hurt) och den falska girigburken Jack (Stellan Skarsgård).

Slutligen den till synes oförarglige, men i själva verket allra värsta: den intellektuella John (Sutherland) som fullständigt uppslukats av ett förledande modernt samhälle – det som filmens kvinnor (och där ingår för övrigt också Charlotte Ramplings karaktär Gaby) så inbilskt hatar för dess brist på grönt gräs. John är därmed den största av fegisar och han gömmer sig bakom skenbar makt. Som en frisk fläkt finns också ett barn, Leo (Cameron Spurr), vars symboliska och tematiska roll möjligtvis är filmens allra viktigaste. Genom honom framhävs hur filmens problematik en av vuxen sort och att ångesten är en konstruktion, men han markerar också barnets absoluta tilltro till de vuxna och hur barnslighetens optimism aldrig kommer vinna i kampen mot svårmodets pessimism.

SISTA AKTEN, "OM FÖRSTÅND OCH VANVETT": Någonstans i raderna ovan förstår man vad som är felet med von Trier – även om mitt hejdlösa engagemang för att tolka hans filmer gör det tydligt varför detta fel inte är något fel – han är en simpel människa. Eller, okej då: ett simpelt geni. Han är simpel för i någon mening är hans filmer, hur sjukt det än låter, förutsägbara. Förutsägbara inte i den betydelsen att man vet vad som kommer härnäst; men i betydelsen att han vägrar vägra jippo. Spektakelidealet har varit till von Triers fördel som kändis, men nackdel som konstnär. Även om hans fruktkorg är så kolossalt stor att man aldrig vet om han ska plocka fram äpplen eller kaktusfikon, så blir reaktionen oavsett ”åh, typiskt honom!”

Man kan tolka en film som Melancholia (och det är väl det jag nu gjort – snarare än att jag har recenserat den) men tolkningen kommer då tvunget inbegripa det stora egot hos upphovsmannen. Det är auteurteori för skvallerpressen. Och det låter kanske hårt, men även om det må vara hänt att von Trier är en egocentrisk toffelhjälte så är det också kanske just det som gör att han vågar ta så mycket i anspråk, film efter film. Säger man att han är modig för att han vågar töja på gränserna har man hundraåttio grader fel. Han gör mästerverk för att han inte vågar annat. Med andra ord: han är inget geni för att han behärskar filmmediet – vilket han förvisso gör (men det gör också många andra) – utan för att han är en räddhare.

Och vad gäller Melancholia, för övrigt hans bästa sedan Breaking the Waves (1996), går det som vanligt inte att värja sig. Och det spelar egentligen inte ett dugg roll – för den eskapistiska upplevelsen – vad det hela egentligen handlar om. Människorna lider. De käftar i mun på varandra. De orkar inte anpassa sig. De väntar på någonting stort. Kanske undergången? Och vem kan då klandra de för någonting sådant? Och ännu viktigare: vem orkar egentligen bry sig? Antagligen skulle von Trier hålla med om det sistnämnda. För det är bara en film och det är fint så.

Jag tror att von Trier hör till de få förmågor som har förstått att en film inte är på liv och död, utan utav slagen konst eller underhållning. ”Ars gratia artis.” Anledningen till mina misstankar är att Melancholia kan uppfattas som båda sublim konst och drabbande underhållning. Åtminstone för den som tillhör filmens målgrupp. Den skara propra människor på jakt efter både fägring och hjärngympa. Och de andra får hålla tyst. Geniet talar. 4/5

Chinatown (1974)

2011-06-09T17:09:00.014+02:00

Originaltitel: Chinatown
USA/Färg/130 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Robert Towne & Roman Polanski
Medverkande: Jack Nicholson, Faye Dunaway, John Huston, Perry Lopez, John Hillerman, Darrell Zwerling m.fl.

KLAGANDE TRUMPETER, MYSTIK OCH FRANK SINATRA-KLÄDER är det som präglar denna gammalmodiga film, som bara kan ses som en hyllning till film noir. Med Chinatown bidrar dock även Roman Polanski med en hel del skillnader i genren, något vi sällan ser i dåtidens barska, mörka och evigt tuffa karaktärer.

Chinatown handlar om privatdeckaren J.J. Gittes (givetvis utsökt spelad av Nicholson), som ursprungligen ska undersöka ett fall om otrohet, som senare visar sig ha en alltmer ondskefull och makaber grund. Polanski och Robert Towne har här, med ett oerhört träffsäkert manus (manuset var ursprungligen hela 300 sidor), lyckats frambringa ett praktexemplar på bra manusförfattarskap. Spänningen ligger alltid i, trots att filmen går i över två timmar, och anknyter till såpass "tråkiga" saker som vattenverk, fast med sådan spänning och nyfikenhet du aldrig trodde du skulle känna för just vattenverk.

Den här typen av film älskar jag och jag vet att många med mig älskar film noir och 1930-talets gangsterstuk. När det i nuläget råder sådan oerhörd brist på denna typ av film, är det ett rent nöje att sätta på Chinatown. Det är allt det där du älskade med den typen av filmen och lite till. Dessutom kommer Polanski med en hel del vändningar i filmen, som du absolut inte kan ha förväntat dig om du inte besitter en deckarhjärna av guld. Att Polanski själv dyker upp i filmen och låter vår hjälte gå med bandage på näsan för nästan hela resten av filmen, sånt är ju bara väldigt kul.

Jag skulle däremot inte sätta ett högt betyg på en film som enbart ter sig vara spännande. Spänning är en dygd; det är nästan obligatoriskt att tittaren åtminstone måste intressera sig för vad som komma skall i nästa scen. Detta klarar givetvis Chinatown felfritt, men tilläggsvis är Chinatown något definitivt djupare än så. Efter nästan två timmar av Polanskis otvivelaktiga spänning, vänder Polanski på hela scenariot och det förefaller ganska tydligt att tanken då inte bara var att skapa spänning. Slutet, som härrör från Polanskis egna dunkla minnen från mordet på hans fru Sharon Tate 1969, ger en oerhörd kontrast i Chinatown, vars titel och teman vidrör allt från total spänning, otur och känslan av att vara ute på djupt vatten i något man inte helt förstår.

Chinatown kom att bli den sista filmen Polanski gjorde i USA. Därefter tog rabaldren om det sexuella utnyttjande Polanski gjorde sig ansvarig för verkligen fart. Chinatown är dock en lysande film och kunde inte göra sig bättre i Los Angeles. I en stad där drömmar, stjärnor, tragedi och märkligheter går hand i hand, sätter filmens fina foto tillsammans med musiken, skådespelarna och framför allt regin en slags hypnotiserande, skräckinjagande och väldigt spännande bild av deckarhistoria; en typ av deckarhistoria ingen gjort innan och som ingen kommer göra efter just Chinatown. 5/5

Lila nätter och gula dagar

2011-06-07T18:45:00.004+02:00

LITE HALVT OMOTIVERAT översätter vi en vers från Mark Kozeleks låt Cruiser, en låt som allra först kom att spelas in på plattan Old Ramon med hans dåvarande band Red House Painters. Då kan man undra varför Internets stora filmhamburgare Movie Burger skulle välja att komma med ett sådant musikaliskt inflikande? Ja, det är en väldigt bra låt, men mer specifikt är detta även en hälsning från oss på Movie Burger till alla er som läser att njuta av sommaren. Se till att grilla, vara med de ni älskar och njuta av värmen. Den kommer inte ofta, men när den kommer är den så underbart efterlängtad.

Detta kan även ses som lite av en paus för Movie Burgers del med. Vi som är inblandade i Movie Burgers skribentpanel hoppas på en fantastisk sommar. Många av oss har nyss fyllt 18. En annan tar studenten. Detta är dock inte synonymt med att bränna bort hjärnceller på billig sprit i sprängfulla festlokaler eller leva ohälsosamt, men förhoppningsvis njuta lite mer av våra nära och kära, i en sommar som bara måste kantas av skratt och böljande vågor.

Att Movie Burger tar en paus behöver däremot inte innebära ett svek av oss filmtipsare till er. Rätt som det är finner du en lista på de bästa zombiefilmerna, stora nyheter eller ännu en recension. Därför vill vi ge en liten blinkning till Movie Burgers sida på Facebook. Ta användning av den. Vi vill ha dig där. Det är ju bara absurt att tro att vi filmälskare på Movie Burger kommer kunna hålla oss borta från att se film i sommar.

Med det säger vi en riktigt, riktigt underbar sommar. Med denna paus kommer vi leda in Movie Burger i nya tider. Tills dess, njut av ert lov såsom ni vill, vare sig det är att bunkra upp med filmer i en källare eller ta ett dopp i sjön. Vad du än gör, så gör det bra. Glad sommar på er.

Mulholland Drive (2001)

2011-06-04T01:03:00.008+02:00

Originaltitel: Mulholland Dr.
Frankrike & USA/Färg/147 min

Regisserad av David Lynch
Skriven av David Lynch
Medverkande: Naomi Watts, Laura Harring, Ann Miller, Dan Hedaya, Justin Theroux, Brent Briscoe m.fl.

LYNCH ÄR EN MÄSTARE som blivit berömd för att göra rent utsagt märkliga filmer. Givetvis är det något märkligt med hans filmer, i det avseendet att de är väldigt annorlunda. Med i princip vilken handling som helst, kan Lynch ändå skruva till det med en karaktär vi aldrig sett tidigare eller en händelse som aldrig tidigare skådats och göra det till den typ av film vi kommit att älska Lynch för. Visst kanske det är märkligt, men i en värld som inte kan ses som annat än just märklig, vad nu själva betydelsen av det ordet skulle vara, når ändå Lynch ut med sina filmer, oavsett hur udda, hur sjukt eller skruvat det än är.

Mulholland Drive är till stor del inte särskilt olik någon annan Lynch-film. Lynch älskar att låta saker ske i hans filmer som är öppna för tolkningar och nästan aldrig berättar Lynch vad han vill säga med en film. Detta koncept tar Lynch till helt nya dimensioner i och med Mulholland Drive, en film jag definitivt borde ha läst lite mer om innan jag såg den. I tron om att det ändå skulle vara en linjär och ändå tämligen lättförstådd rulle, var jag inte alls förberedd för det trassel av händelser, karaktärer och galenskap Lynch kokat ihop i Mulholland Drive.

Jag tänker inte rabbla upp hela handlingen i filmen, eftersom det inte riktigt är min uppgift. För övrigt går det nästan inte att berätta helt, eftersom jag själv fortfarande fungerar. Det är nämligen så att Lynch börjar med den ganska "vanliga" händelsen bilkrock. Mitt i natten på en enslig väg råkar två bilar ut för en frontalkrock och en kvinna lyckas rymma — därifrån är det helt upp till er.

Vad Lynch nämligen har gjort är att lägga ut ledtrådar hela filmen igenom. Detta är nämligen inte alls en vanlig berättelse. Den tar vändningar du inte alls kommer vara beredd på. För många kommer det vara helt oförståeligt, men med tanken att du måste koncentrera och snappa upp detaljer från första bildruta, är du kanske ett steg närmare att pussla ihop det verkliga hav av pusselbitar Lynch har lagt ut. Aldrig har jag sett en film såsom denna.

Man kan fråga sig om detta är bra eller dåligt. Jag tycker konceptet är oerhört intressant och låter tittaren på riktigt försöka tänka och koppla ihop ledtrådarna. Eftersom det däremot inte finns något "facit" av Lynch, är det dock svårt att veta om ens egen teori om handlingen verkligen stämmer. Dessutom kan jag tänka mig (vilket det även var för mig, åtminstone i början) att man blir väldigt enerverad, allra främst om man inte är förberedd. Plötsligt var det som hade sådan fullkomlig poäng fullkomligt utsuddat och man måste börja tänka om, pussla ihop, kasta bort, göra om, funkar det? Fel, gör om, koppla ihop och tänka. Om detta ska ses som något bra beror helt på vilken typ av person du är. Vissa hatar att tänka när de ser film. Vissa vill få intressanta frågeställningar som har betydligt mer djup. Mulholland Drive vill dock mer handgripligt få dig att börja tänka ihop handlingen och du blir som en slags egen deckare, i detta fullkomligt kaotiska och psykologiska drama som nog enbart Lynch besitter det rätta svaret på.

Det är irriterande när man inte riktigt kommer fram till poängen. Just det är även drivkraften för att försöka förstå Mulholland Drive, men i Lynchs hjärna kan liksom allt hända. Därför blir det ganska svårt att verkligen hitta det rätta svaret i ganska onödiga tankegångar. Filmen är öppen för att bli sedd om och om igen, för att man ska förstå. Frågan är om någon orkar se om en film på 147 minuter flera gånger. Där sviktar Lynchs film något, men för att vara nästan den enda i sitt slag, är Mulholland Drive definitivt en välgjord film. Med Hollywood och filmskapande i centrum, välkomnas vi i ett virrvarr som egentligen bara kan tolkas som rejäl spänning och ihärdig hjärngympa. 3½/5

Hyresgästen (1976)

2011-06-02T17:37:00.008+02:00

Originaltitel: Le locataire
Frankrike/Färg/126 min

Regisserad av Roman Polanski
Skriven av Gérard Brach, Roman Polanski och Roland Topor
Medverkande: Roman Polanski, Isabelle Adjani, Melvyn Douglas, Jo Van Fleet, Bernard Fresson, Lila Kedrova m.fl.

ROMAN POLANSKIS HYRESGÄSTEN är en väldigt egen slags thriller om en ung, ganska reserverad man, Trelkovsky (Polanski), som flyttar in i en lägenhet där den tidigare hyresgästen hoppat och tagit sitt liv. Han besöker sjukhuset där hyresgästen fortfarande ligger och lider mot döden. Där träffar han hyresgästens flickvän, som han börjar bekanta sig med. Där blossar därefter ett ganska skumt förhållande upp, alltjämt som Trelkovsky börjar ana att hans hyresvärd och dennes fru vill driva han själv till självmord.

Filmen börjar som en ganska lugn film, där vi följer Trelkovsky där han försöker förstå vad som egentligen hänt, samtidigt som han möter en massa skumt folk och lider av klagomål från grannar på grund av "allt oväsen": faktum är att Trelkovsky knappt gör någonting på sitt rum. Detta skruvas dock till fullständigt efter mer än hälften av filmen och tar en kolossal vändning utan dess like, där man definitivt bör ha hängt med för att försöka pussla ihop bitarna Polanski kastat ut för oss. Det är en psykologisk thriller, helt enkelt.

Beroende på vilken sinnesstämning man själv befinner sig i, så är denna film väldigt intressant eller ganska udda. Min personliga åsikt är att Polanski har gjort en psykologisk thriller som verkligen är intressant i mina ögon, men som är på tok för seg. Vanligtvis bryr jag mig inte om längd, men det måste finnas någon måtta på det. När längden mest brukar bestå av att huvudkaraktären irrar omkring, utan att ge något till tittaren som verkligen intresserar, börjar man snart vrida och vända på sig. Man kan nästan säga att 75 % av filmen består av Trelkovskys möten med märkliga figurer i trapphuset och väldiga skuggor. Dessa 75 % är ju dock viktiga för att den sista knorren ska ha någon poäng, men vad jag tror Polanski gör här är att han låter lite för mycket dödtid gå, vilket givetvis påverkar tittarna.

Jag är faktiskt inte ett överdrivet stort fan av psykologiska thrillers, eftersom merparten faktiskt bara är av "mindfuck"-karaktär, där allt skylls på att "allt var bara i karaktärens huvud" och så vidare. Man kan inte undgå att tänka att, jaha, här hade regissören kanske inga direkta idéer på ett riktigt lyckat slut, så vi skruvar till det och skyller på karaktärens hjärna. Hyresgästen är bättre än så, det är ju trots allt Polanski, men rullar på alltför länge utan att komma till någon poäng stundtals, vilket gör mig lite kluven till hur mycket av ett mästerverk det egentligen är. Sådana här filmer kräver ju ibland att man måste se om dem, kanske är det så i detta fallet. Man måste lägga märke till allt, för att koppla ihop allting i slutet. Vad jag vet är att denna film sågades av kritiker när den kom, men att den på senare tid fått status som mästerverk. Jag är inte helt säker på om jag ska klassa detta som mästerverk. Det är gjort av en mästare, jag menar, se bara på The Pianist (2002), men filmen i sig känns väldigt utdragen. Dock ska framhållas att det är en film värd att se, även om bristerna ibland är märkbart stora.

Hyresgästen är en psykologisk thriller. Vi vet alla hur de ter sig. Vissa lär älska denna typen av film. Polanskis vändningar och hans karaktär Trelkovsky passar som hand i handske i en film som denna. Därför bör man se den. Filmen i sig bär på många fördelar, men eftersom konceptet kanske känns lite svagt emellanåt, är det synd att filmens fördelar ska ta skada på en sådan löjlig sak som utdragenhet. 2½/5

Meet the Parents: Little Fockers (2010)

2011-05-31T16:36:00.010+02:00

Originaltitel: Little Fockers
USA/Färg/98 min

Regisserad av Paul Weitz
Skriven av John Hamburg, Larry Stuckey, Greg Glienna och Mary Ruth Clarke
Medverkande: Robert De Niro, Ben Stiller, Owen Wilson, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner m.fl.

I ANDRA UPPFÖLJAREN till Släkten är värst (2000) får vi bekanta oss med familjen Fockers småttingar, tvillingarna Henry och Samantha. De är små och rara och Greg och hans fru Pam njuter av barnalyckan, medan Gregs svärfar, den pensionerade och evigt bittre spionen Jack, granskar i princip allt i Gregs liv - alla rörelser, alla handlingar, allt han säger. Han är trots allt svärfadern som lät Greg gå igenom ett lögndetektortest i första filmen. Sån är helt enkelt Jack Byrnes.

Meet the Parents: Little Fockers är den typiska Ben Stiller-filmen. Stiller gör här om sin roll som Gaylord Focker, eller Greg som han helst kallar sig, en ganska vanlig kille som har sina brister och vet om det. Han kantas dock alltid med människor runt omkring honom som framstår som fullkomligt felfria och det leder ofta till att han måste hävda sig själv inför hans cyniska svärfar.

Inte särskilt förvånande, så är Meet the Parents: Little Fockers inte den starkaste i filmserien, om man någonsin ska kalla någon för stark. Efter två filmer där man på olika sätt försökt krydda filmen med pinsamma, dumma situationer, känns det lite som man börjar få slut på idéer, åtminstone bra sådana. I Meet the Parents: Little Fockers återvänder en jobbigt perfekt och väldigt spirituell vän till Greg, Kevin, som spelas av Owen Wilson som här gör samma roll han alltid gör: stökig och frisläppt snubbe som har hjärtat på rätt ställe men ändå typ sabbar precis allt. Jack samtalar dessutom med Greg och bestämmer sig för att överlåta ansvaret att vara herden av familjen: "The Godfocker". Detta ökar givetvis oroligheterna och spionaget. Därtill har man även blandat i en otrohetshistoria, med en roll som Jessica Alba tyvärr nog mest fick för att hon ser bra ut.

Meet the Parents: Little Fockers har dock givetvis sina stunder. Jag skrattade definitivt och den är på så sätt en ganska lyckad trea i en komediserie. Oftast brukar det bli alltför uttjatat, men inte här. Det funkar fortfarande. Nu tror jag ändå att man kommer vilja fläska på med en fyra och då tror jag att konceptet lär vara ganska så duktigt död. Man känner redan av att det nog är dags att stänga kiosken och gå runt hörnet. Det räcker nog ganska bra så. 2½/5

Tillbaka till framtiden-trilogin

2011-05-30T23:23:00.011+02:00

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-FILMERNA hör definitivt till en av de mest folkkära filmtrilogierna någonsin. Dess lätt matinéaktiga sätt har fångat hjärtat hos mången familj och kanske allra främst barn. Jag minns själv hur jag älskade Marty McFlys eskapader, fram och tillbaka i tiden, tillsammans med den galne och likväl väldigt intelligente Doc.

Ska man recensera en trilogi som denna, bör man dock finna sig i att man inte recenserar Bergman eller Hitchcock. Ej heller är det dumt, löjligt och oviktigt, för det är en fin form av underhållning som leder en in i olika världar (eller i alla fall i olika tiderum) och låter oss leka lite med tanken av att vara någon annanstans, där vadsomhelst kan hända och det alltid finns hopp. Ungefär så är väl ändå det djupaste jag vill gå med Tillbaka till framtiden-filmerna. Det är underbart och väcker minnen, men det är gjort för att det är kul. Det är som sagt väldigt fin underhållning.

I trilogin får vi följa Marty McFly och Doc där de reser genom tiderna. Ofta är det inte tillsammans och många hinder möter dem, liksom de åker fram och tillbaka och bildar väldigt komplicerade tidslinjer som ändå kräver en ansenlig mängd hjärnkapacitet för att man ska hänga med. Vad som är briljant är hur filmerna även hänger ihop. Vad du sett i en tidigare film kommer återknytas i nästa. Vad som startar trilogin kan nog ändå ses som den bästa. Handlingen är ganska enkel, men allt är väldigt nytt och ytterst spännande, då Marty åker tillbaka till dåtiden och måste se till att hans mamma (fast då som ung flicka på 1950-talet) inte blir förälskad i han själv, då det hejdar hela hans egna existens. Rent matinémässigt är då den första filmen faktiskt den bättre.

Den andra filmen är minst lika lysande den, fast på ett annat sätt. Här behandlar man mycket större problem: det är problem om i princip hela USA:s tillstånd, som den osviklige antagonisten Biff Tannen ansvarar för. Här erbjuds vi också väldigt fin action och spänning och det är betydligt mer storskaligt i andra filmen. Om detta bör ses som bättre än ettan är tveksamt, men de båda filmerna är väldigt lika ändå, även om jag kan finna att det ändå finns en gnutta mer action i just tvåan. Mer din smak eller inte, det vet jag inte. Smaken är som baken. Båda är lysande underhållning oavsett.

Trean är något sämre, men erbjuder även den mycket fin action. Vi kommer då in i vilda västern, med allt från indianer till dueller och snaror. Det är dock en väldigt intressant anknytning till en viktig period i USA:s historia, något som absolut inte kunnat ignoreras. Medan de tidigare filmernas framtidsvisioner framstår som löjliga när vi faktiskt nu befinner oss i tiden den porträtterar som framtid, så är det gamla 1800-talet något som faktiskt funnits och ett intressant miljöbyte.

Ska man se rent generellt, är det svårt att recensera sådana här filmer. Det är kanske inga filmiska mästerverk som analyseras och diskuteras i decennier, men det är tre väldigt bra filmer. De är bra i den bemärkelsen att de faktiskt underhåller, roar, får oss att skratta, gråta och bli hänförda. Skådespelet, utspelen, allting, det påminner om filmen, teatern, såsom den var först. Den ville underhålla. Det vill den alltid. Till och med Hamlet blev till för att underhålla. Det är världens fina form av uttryck och den håller i vått och torrt. Vi orkar inte alltid mer av att få något predikat, att "lära oss en viktig läxa" eller bli alltför djupa, men något orkar vi alltid med. Vi orkar alltid med en god historia, oavsett hur högtflygande den är. 3½/5

The Tree of Life (2011)

2011-05-28T18:10:00.011+02:00

Originaltitel: The Tree of Life
USA/Färg/138 min

Regisserad av Terrence Malick
Skriven av Terrence Malick
Medverkande: Brad Pitt, Sean Penn, Jessica Chastain, Hunter McCracken, Laramie Eppler, Tye Sheridan m.fl.

NÄR TERRENCE MALICK återvänder till biosalongerna med sin nya film, är det givet att filmen kommer ses av många, såväl som att den kommer hyllas av många. Med tidigare oerhört vackra filmer (jag vill fortfarande titulera Himmelska dagar (1978) som hans allra vackraste), förväntar sig folket givetvis även en stor måltid av häpnadsväckande bilder, euforiska, men stillsamma, utspel och lugn - ett väldans lugn.

The Tree of Life innehåller bitar från det manus Malick skrev på under 1970-talet; ett manus han kallade Q. Tiden gick, kassakon Den tunna röda linjen (1998) kom, men sen försvann Malick återigen in i den tystnad hans filmer präglats av ända sedan han började göra film i början av 1970-talet med Det grymma landet (1973), en eskapad med två ungdomar flyendes från lagen, där den ena fått porträttera en slags Starkweather-lik mördare. Man kan samla alla slags sinnesintryck man fått från Malick genom hans tidigare filmer (jag snackar solnedgångar, åkrar, vind, lugn musik, berättarröster, att krypa i gräset) och ändå finns det ingenting som rent visuellt toppar The Tree of Life. Naturromantiken finns fortfarande där, men därtill bakar Malick in skeenden från jordens uppkomst och livets uppståndelse, tillsammans med rymdscener som tagna ur År 2001 - Ett rymdäventyr (1968), som gör det hela till ögongodis från första minuten till de sista surren från filmrullen, drygt två timmar senare.

The Tree of Life är en film som innefattar så oerhört många bottnar, att det är omöjligt att direkt komma fram med en premiss när man ska säga vad filmen handlar om. Rent konkret kan vi säga att filmen följer en familj under 1950-talet. Detta är dock fullkomligt otillräckligt och för er som sett just År 2001 - Ett rymdäventyr, så kan ni förstå att filmer av den typen inte är den som har en alltför omfattande beskrivning på baksidan till DVD-omslaget, för det går inte. Vad Malick däremot väver in är temat om döden, men allra främst livet och dess skönhet; hur det tar sig uttryck i varje trädtopp, varje gren och löv, och i varje människa. Det är däremot inte någon överdådig smörja med scener vars allvar helt styrs av en orkesters fioler. Med de urtypiskt viskande berättarrösterna berättar Malick en historia som sträcker sig mycket, mycket djupare i tänkandets avgrund och sträcker sig till livsfilosofi i sin finaste form, med allra främst hänvisning till religion. Det är dock inte i närkanten av propaganda för kristendom, utan tvärtemot ifrågasätter Malick även varför denne Gud inte skulle vilja ingripa i en värld där vänner dör och människor skadas; dock aldrig, aldrig så till den grad att han ska ta till ton. Allt är väldigt gråskaligt, väldigt lugnt och väldigt vackert, utan att fastna i gräl och provokation. Motsatsen vore inte Malick.

Brad Pitt gör här möjligtvis sin livs roll. Nog för att Fight Club (1999) och Seven (1995) i sig är lysande filmer, men Pitt är faktiskt som klippt och skuren i sin biroll som pappa O'Brien, en man som vill sina avkommor så väl att han inte tillåter dem att göra de fel han gjorde - så till det priset att han hämmar den del av utvecklingen som består av trial and error - att våga testa sig fram, kanske misslyckas, för att få lärdom. Det är dock svårt att sätta en specifik huvudroll i denna film, men det lilla som skymtas av Sean Penn är i sig felfritt. Den stora elogen ska dock till barnen i filmen för deras nakna, totalt icketillgjorda, porträtt av de tre sönerna. Malicks rollbesättning kan bara ses som en helhet. Alla gör bra ifrån sig och de bidrar till allt det som gör filmen till Terrence Malicks The Tree of Life. Det är så oerhört grandiost, så oerhört utsvävande, men aldrig på något sätt pretentiös. Det är en oerhört spretig film på det sättet att den träffar så olika. Den kan träffa på flera olika ställen, på flera olika personer. Sprickor i familjelivet, livets eviga skönhet eller en tanke om Gud. Aldrig, aldrig blir det särskilt förvirrande, utan snarare behagligt, kontemplativt och moget.

The Tree of Life är definitivt den bästa filmen jag sett hittills från 2011 och jag tvivlar på att det kan bli bättre på enbart ett år. Om jag ska fylla i lite mer tror jag att detta mycket väl kan vara Malicks kanske bästa film han någonsin gjort. På så många sätt kan man tycka att han överträffat sig själv. Kanske tycker du samma eller så avfärdar du det som ett dravel till konstverk. Folk gick ut från biografen. Många gnällde över hur scener bara matades på, utan slut, utan fokusering. Själv var jag trollbunden. Jag hade sett The Tree of Life och i min tanke grämer jag mig över hur lång, lång tid det kommer ta innan jag ser en film som den här igen. Inte enbart för att det är från långsamma Malick, utan för att det faktiskt bara är så väldigt, väldigt bra. 4½/5

Quarantine (2008)

2011-05-28T00:21:00.004+02:00

Originaltitel: Quarantine
USA/Färg/89 min

Regisserad av John Erick Dowdle
Skriven av John Erick Dowdle, Drew Dowdle, Jaume Balagueró, Luis Berdejo & Paco Plaza
Medverkande: Jennifer Carpenter, Steve Harris, Jay Hernandez, Johnathon Schaech, Columbus Short, Andrew Fiscella m.fl.

INNAN JAG BÖRJAR RECENSERA John Erick Dowdles Quarantine, bör det nämnas att Quarantine är en nyinspelning av en spansk film vid namn [Rec] (2007). Den har jag tyvärr inte sett och kommer således inte bedöma denna film utefter den. Traditionen lyder att originalet alltid är bättre än den nya upplagan, men vad är då Quarantine?

Quarantine går i samma fotspår som många andra skräckfilmer på senaste: den något uttjatade och urmjölkade subgenren mockumentär. Att man nästan aldrig använder detta i annat syfte än komedi (Borat (2006)) eller skräck, det vet jag inte varför. Finns inte direkt den där potentialen i mer än nämnda genrer? Jag skjuvar den frågan lite åt sidan och nämner att hela konceptet med Quarantine, såväl som dess användning av just mockumentärstilen, faktiskt fungerar, även om det fungerat mycket bättre tidigare.

En reporter (Carpenter) och hennes kameraman (Harris) filmar ett reportage om en brandstation och dess brandmän någonstans i Los Angeles. I lugn takt, med diverse avväpnande roliga scener, antar vi att vi ser på det oklippta materialet från ett reportage. Vi glider allt längre bort från tanken att det här ens har med skräck att göra och får av en händelse följa med brandmännen på en utryckning. Ibland handlar det om folk som bara vill ha hjälp med småsaker, ibland är det verkliga bränder. Denna gång har dock nånting helt annat hänt. Vad? Se filmen.

Även om det kanske är fel att säga att det är originellt att göra filmen till en mockumentär, är det desto mer kraftfullt. Vissa scener är verkligt läskiga och med total avsaknad av musik, effektfulla vändningar och bitvis duktigt skådespel blir Quarantine faktiskt stundtals riktigt spännande och riktigt läskig. Om man valt att göra detta för att rikta kritik mot samhället på något sätt, det är svårt att veta då hela temat är ganska så långt bort från verkligheten, men filmen visar upp en väldigt dyster bild av relationen mellan regering, den vanliga människan och "vad som är bäst för folkets skull". Det hela skapar, minst sagt, intressanta vändningar, i en premiss som lät susen på pappret och minsann ger en gåshud även på film.

Man kan dock inte undvika att tänka på att filmen vinner mycket på att det stundtals är väldigt mörkt. Många av filmens verkliga skräckscenarier bygger på plötsligt oväsen, skrik, mörker och lite mer mörker. Det funkar, men givetvis ser man ju ganska tydligt på vilket sätt man valt att skrämmas. Dock består inte filmen enbart av "hoppa till"-scener, utan lyckas faktiskt bjuda in skräcken ganska duktigt. Människorna ställs inför fruktansvärda beslut som onekligen måste klassas som helvetiskt.

Dock ska inte Quarantine hyllas som det makabra under den inte är. Konceptet är ganska gammalt och har faktiskt fungerat bättre tidigare. Det hela blir lite väl otroligt. Tanken är ju ändå i grund och botten att man ska skrämmas, men vill jag se skräckfilm vill jag skrämmas rejält. Det är en enorm konst och få lyckas hålla det läskigt, utan att gå över till det enbart depraverade. Därför ser jag ändå Quarantine som en förvisso läskig film, men även bitvis medioker. Det beror lite på vad man jämför med och vad man vill se. Med Quarantine får man en film som nog är betydligt bättre än en stor majoritet av just skräck som görs, men för de som faktiskt vill se riktigt bra skräck, kan detta enbart ses som ännu en i raddan skräckmockumentärer. Med välkända knep och mörkläggning blir Quarantine ändå en ryslig upplevelse med ibland ganska otäcka scener vilket givetvis kan göra även den mest hårdhudade lite knäsvag. Ta skydd. 2½/5

Djuren gör revolt (1954)

2011-05-15T16:15:00.006+02:00

Originaltitel: Animal Farm
Storbritannien/Färg/72 min

Regisserad av Joy Batchelor och John Halas
Skriven av George Orwell, Lothar Wolff, Borden Mace, Philip Stapp, John Halas och Joy Batchelor
Medverkande: Gordon Heath och Maurice Denham m.fl.

GEORGE ORWELLS hyllade bok Djurfarmen blev en tecknad film för vuxna (och även Storbritanniens första tecknade film för underhållning). Även om "oanständigheterna" som gör att den lämpar sig mest till vuxna inte beror på sex eller droger (som i exempelvis Katten Fritz (1972)), så märks klart och tydligt att folk började ångra sig ganska rejält när de tagit barnen till denna film, i tron om att se något i stil med Disney. Istället målas en väldigt dunkel atmosfär upp, i en berättelse om en gård och dess boskap. De har blivit behandlade orättvist och ska nu ge igen - för gott.

Det går inte att undvika att jämföra filmen med boken. Jag säger som man alltid säger: boken är bättre än filmen. Med det överstökat kan vi nu göra det klart för oss att filmen också är väldigt bra. Det är förvisso ingen film för alla. De ljuvliga sångerna, roliga skämt och harmoni som vi sett i alla andra tecknade filmer finns inte med. Det är inga sånger (förutom en ytterst bisarr politisk "kampsång" framförd av djuren), något snack om skämt är det inte och harmoni är det absolut inte. Filmen handlar mer eller mindre enbart om bristen på harmoni. Dessutom är det ju även en film där djur dödar andra djur och använder blodet som målarfärg.

Filmen gestaltar väldigt kraftfullt scenerna och det är inte sällan man själv nästan löper amok i raseri över djuren och deras kamp. Man behöver inte vara särskilt politisk för att känna för alla i filmen (även om filmen i sig indirekt men ganska uppenbart handlar om kommunism, mer specifikt Stalins). Att man använt sig av Orwells briljanta historia, att använda djur och förenkla hela temat, är givetvis perfekt, vilket gör såväl boken som filmen till två riktigt bra verk. Som en film som är lite kort, men å andra sidan oerhört sammanfattande och väldigt enligt boken, är Djuren gör revolt en lysande film, som idag kanske passar bäst för de politiska, Orwell-fantasterna eller just cineasterna. 4/5

Fredagen den 13:e (1980)

2011-05-15T16:09:00.005+02:00

Originaltitel: Friday the 13th
USA/Färg/95 min

Regisserad av Sean S. Cunningham
Skriven av Victor Miller och Ron Kurz
Medverkande: Betsy Palmer, Adrienne King, Jeannine Taylor, Robbi Morgan, Kevin Bacon, Harry Crosby m.fl.

DET FINNS EGENTLIGEN INTE så mycket att säga om denna skräpfilm. Fredagen den 13:e är skräckfilmen som helt sinnessjukt fått elva uppföljare. Dels är det sinnessjukt många uppföljare, men sen är den första filmen även sinnessjukt dålig.

Eftersom manusförfattarna antagligen inte hade i avsikt att skriva Bergmans nya mästerverk, tänker jag inte gå in på handlingen och dess kvalitet, då det känns obefogat. En liten fotnot är i alla fall att handlingen knappt finns och premissen är att någon går runt och slaktar kåta ungdomar på löpande band eftersom att "legenden är så", alternativt, som Internet har kallat det, "for teh lulz".

Enda fördelarna med denna ganska oläskiga film är Tom Savinis effekter, som är överdrivet groteska, men tillika väldigt realistiska. Savini gjorde effekterna i skräckmästerverket Dawn of the Dead (1978) och att han sjunkit såhär lågt är tragiskt, men även det bästa med Fredagen den 13:e. Dessutom är Harry Manfredinis musik stundtals riktigt bra. Något bra skådespel är det dock inte tal om (inte ens Bacon levererar avsevärt mycket) och handlingen ger inte tittaren något att arbeta med överhuvudtaget (förutom möjligtvis en ganska frän twist), vilket utsökt leder mig in på nästa fråga: varför recensera sån här skräp? Allra största skräckfan finner nog någonting i detta, ni andra lär få ut mer av gå ut och njuta av vädret istället. 1/5

Bruce den allsmäktige (2003)

2011-05-14T12:47:00.010+02:00

Originaltitel: Bruce Almighty
USA/Färg/101 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Steve Koren, Mark O'Keefe och Steve Oedekerk
Medverkande: Jim Carrey, Morgan Freeman, Jennifer Aniston, Philip Baker Hall , Catherine Bell, Lisa Ann Walter m.fl.

VI LOVAR ATT DETTA NOG BLIR SISTA Jim Carrey-filmen på ett tag i alla fall, men denna kavalkad av recenserade Jim Carrey-filmer är givetvis inte fulländad utan Bruce den allsmäktige.

Bruce den allsmäktige handlar om Bruce Nolan, en nyhetsreporter som känner sig misslyckad. Hans karriär verkar aldrig ta fart, folk kliver på honom och livet verkar helt enkelt arbeta emot Bruce. Bruce skyller allting på Gud och rasar över alla de gånger Gud aldrig hjälpt och låtit honom bli såhär misslyckad. En dag förändras dock allt, då han helt plötsligt träffar Herren själv och får alla Hans krafter - en möjlighet som ter sig underbart till en början, men som visar sig bli allt svårare att använda ansvarsfullt.

Jim Carrey är givetvis perfekt i rollen och många scener blir sanslösa tack vare honom, men även en samling andra bra, såsom Steve Carell. Morgan Freeman är perfekt i rollen som Skaparen och Shadyac har här överträffat sig själv med en film som både är verkligt rolig, men också vill berätta något. Det är en fin balansgång, eftersom komedi ofta handlar om att glömma bort livets allvar och kliva in i en värld av komik och upplyftande känslor, men Bruce den allsmäktige lyckas perfekt utan att bli varken ytlig eller högtravande. Man behöver inte vara religiös för att förstå Shadyacs film; många ämnen är mycket relevanta även för ateisten, men Shadyacs smarta sätt att använda religionen som ett berättarmedel i en komedi är både uppfriskande och mycket givande.

Jag brukar kreditera Bruce den allsmäktige som en av mina favoritfilmer med Jim Carrey. Även om jag tycker att den kan tappa lite mot slutet av filmen, lyckas den ändå rycka upp sig och bli en verkligt bra komedi, som inte spårar över till alltför intelligent satir av något slag. Det är till stor del gjort för att skratta, men att man valt ett bra ämne gör att filmen faktiskt blir så mycket bättre i många avseenden. Bruce den allsmäktige är en lysande komedi som kan träffa rätt i alla möjliga sorters sinnesstämningar; en träffsäker och uppenbart odödlig komedi som denna ser man faktiskt inte ofta. 4/5

Rymdimperiet slår tillbaka (1980)

2011-05-09T18:23:00.007+02:00

Originaltitel: Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
USA/Färg/124 min

Regisserad av Irvin Kershner
Skriven av Leigh Brackett, Lawrence Kasdan och George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Billy Dee Williams, Anthony Daniels, David Prowse m.fl.

ANDRA (ELLER FEMTE, BEROENDE PÅ HUR MAN SER DET) FILMEN i en av världens största franchise om rymden. Medan första filmen berättade oss om alla karaktärer, världen och de tydliga protagonisterna och antagonisterna, så för Rymdimperiet slår tillbaka historien vidare, men inte med direkt intressant handling, utan möten med nya gestalter och oanade vändningar (som dock inte blivit särskilt oanade, efter hundratals referenser i dagens populärkultur).

Handlingen är ganska tunn och vi får egentligen mest reda på att Darth Vader och gänget är efter rebellerna. Dock finns här ingen dödsstjärna eller något annat direkt mål, utan blir mest som en katt-och-råtta-lek. I början kan det ses som otillräckligt, speciellt om man inte är ett stort fan av de ganska långa scenerna med omkringflygande rymdskepp (konstigt om man gillar dessa filmer, men tycker faktiskt de kan bli direkt tråkiga ibland), men oroa dig icke! Filmen erbjuder vändningar i historien som definitivt kryddar lite spänning över det hela.

Detta är filmen där vi möter Yoda. Det är liksom en ståndpunkt i filmen som i sig höjer betyget. Aldrig har jag sett en varelse med sådan komisk timing som den krabaten. Att sådan oerhörd visdom kan brytas av med tvättäkta komik är helt otroligt och är definitivt den där boosten som filmer behöver.

Kort sagt kan man inte säga mer än att detta är filmen som för rymdhistorien vidare. Med underbara karaktärer i en väl uttänkt värld, med flera häftiga vändningar, blir denna film (som vid första anblick kan tyckas ha tunn handling) faktiskt en mycket god uppföljare till en film som mer eller mindre var född till att få uppföljare. Vilken tur att resultatet blev lyckat och att, som en svensk Yoda kanske skulle ha sagt, gillade den jag gjorde. 3½/5

Nyutgåva?

2011-05-04T16:36:00.002+02:00

SOM NI KANSKE HAR MÄRKT har det tillkommit en ny etikett på Movie Burger: "NYUTGÅVA". Anledningen till detta är att ni ska ha möjlighet att kunna se om det är en senare version av en film som vi recenserar, som exempelvis director's cut, special editions och så vidare. Anledningen till varför vi inte bara märker ut "director's cut" exempelvis, är för att det i så fall skulle bli dussintals olika etiketter för varje ny version, när poängen egentligen är densamma: filmen har på något sätt blivit lite förändrad.

Tillsammans med etiketten följer även "(nyutgåva)" efter filmens titel och årtal i rubriken, för att ni lättare ska se att filmen är av ny, på något sätt förändrad version. Där nyutgåvan fått en specifik titel (såsom Amadeus: The Director's Cut, där originalversionen hette enbart Amadeus) skriver vi istället ut det. Annan information om filmen (såsom årtal) förblir dock densamma, för att slippa röra till alltför mycket. Läs nu recensioner och njut.

Stjärnornas krig (1977) (nyutgåva)

2011-05-04T09:20:00.009+02:00

Originaltitel: Star Wars: Episode IV - A New Hope
USA/Färg/125 min

Regisserad av George Lucas
Skriven av George Lucas
Medverkande: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Peter Cushing, Alec Guinness, Anthony Daniels m.fl.

STJÄRNORNAS KRIG, filmen som startade sci-fi-världens största filmserie, är ju givetvis någorlunda svår att recensera. Man vet inte om man ska utgå från cineastiskt värde, om man ska tänka på hur mycket den påverkat omvärlden eller hur, rent utsagt, skitball den är. Jag tycker det verkar roligast att berätta hur ball den är, så det är det jag gör.

Jag och brorsan hade oturen att sätta på nyutgåvan av Stjärnornas krig. Även om skillnaden inte är enorm, har George Lucas själv nämnt att de nya utgåvorna av hans filmer ligger närmare hans ursprungsbild av hur hela filmserien skulle se ut. I Stjärnornas krig kommer dock inte detta till sin rätt. Man valde att lägga till datoranimeringar i en gammal 1970-talsfilm, i en tid under 1990-talet då datoranimeringen fortfarande var under utveckling. Toy Story (1995) hade nyss kommit och tittar man på den filmen idag, så är det inte riktigt själva animeringen som imponerar. Därför kan jag dra en parallell mellan datoranimeringarna i nyutgåvan av Stjärnornas krig och de i Kung Pow: Enter the Fist (2002) och halvdassiga TV-spel. Det är inte särskilt snyggt och blir snarare distraherande än adderande till Lucas fantasivärld. Medan animationerna skulle vara roliga i Kung Pow: Enter the Fist och att TV-spel bygger på datoranimeringar, så ser de i Stjärnornas krig mest löjliga ut. Därför var det för mig ganska onödigt av Lucas att peta på ett redan vinnande koncept, men det är den utgåvan jag recenserar och den ni helst ska undvika (se originalet!). Med det sagt, ska jag även recensera filmen.

Stjärnornas krig är en storskalig rymdopera, där Lucas för första gången delade med sig av sin enorma fantasi till resten av världen. Alla de karaktärer vi lärt känna igen från diverse populärkultur introduceras i den första filmen i serien (rent tidsmässigt, de senare filmerna från 1990-2000-talet utspelar sig innan denna film) och är en ren fröjd att se, även om det inte är den bästa i serien. Stjärnornas krig är dock den typ av film som påminner oss om varför vi egentligen ser på film: för att det är kul! Med det avfärdar jag absolut inte Kubrick eller Fassbinders tyngre verk, men när jag var blott ett barn kan jag minnas hur kul det var att bara se ett rent äventyr i TV-rutan och föras in i en värld av enorm fantasi. Stjärnornas krig är en sådan film. Några samhällskritiska kommentarer med metaforer om kommunism och kapitalism existerar inte, ingen pekpinne om hur livet är existerar och ej heller ett riktigt budskap. För den ena kan detta vara dåliga nyheter, men Stjärnornas krig är den riktiga storfilmen: skratt, skräck, äventyr och romans, i ett landskap av hänförande bilder.

Stjärnornas krig är en spännande och mycket givande sci-fi-film, som inte överlever på de verkligt hjärtknipande scenarierna eller den osvikliga satiren - den är helt enkelt bara en väldigt spännande film. Den väcker barnet i oss, lite som Disney och Pixars filmer. Det är både enklare och svårare att vara odödlig som film, lite beroende på hur man ser det, om man blev gjord i rent underhållningssyfte, men i ett verk där Lucas fantasi inte känner några gränser, i en film som bjuder oss in i en annan värld med andra lyckor och andra problem, visst kan det inte ses som något annat än en bragd? 3/5

Lost in Translation (2003)

2011-05-02T23:07:00.004+02:00

Originaltitel: Lost in Translation
Japan & USA/Färg/104 min

Regisserad av Sofia Coppola
Skriven av Sofia Coppola
Medverkande: Scarlett Johansson, Bill Murray, Akiko Takeshita, Kazuyoshi Minamimagoe, Kazuko Shibata, Take m.fl.

LOST IN TRANSLATION ÄR FILMEN om den avdankade skådespelaren Bob Harris (Murray) och hans vistelse i storstaden Tokyo, Japan. Med en dallrande karriär och ett svängigt äktenskap börjar han fundera kring livet och dess utveckling som lett till idag. Under sin hotellvistelse fördriver han nätterna med att hänga i baren där han träffar den liksinniga unga Charlotte (Johansson). Vilsna som de är utvecklas en vänskap dem emellan, ett band så mycket viktigare än dem någonsin kunnat ana.

Skaparen och upphovsmannen till detta kärleksdrama är Sofia Coppola, dotter till den annars mer berömda Francis Ford Coppola, mannen bakom Gudfadern-trilogin och Apocalypse Now (1979). Det är inte lätt om egentligen rent omöjligt att träda ur skuggan av sin fader, en av de största regissörerna någonsin. Med Lost in Translation har man trots allt lyckats väcka ett intresse kring människan och dess sökande efter meningen med livet och inte minst vårt anpassande till främmande miljöer och omgivningar. Filmen i fråga är utan tvekan hennes bästa och jag tror till och med herr Coppola är stolt över denna Oscars-belönade om än oslipade diamant.

Lost in Translation har ett ganska lågmält och deppigt tema, något som följer filmen från början till slut och ger en klar bild om det seriösa problem som filmen bygger på. De första 20-30 minuterna går tyvärr oerhört långsamt utan någon som helst spänning. Det är inget dåligt manus men kanske en lite för seriös film att försöka sig på en fredagskväll vid 23:00.

Vad som ger liv åt en ganska död film är tack och lov det fina skådespelet. Bill Murray blev nominerad till bästa skådespelare på Oscars-galan för sin roll, men förlorade dock. Det är en stabil rolltappning som backar upp den tunga handlingen filmen ändå har. Höjdpunkten i filmen tycker jag däremot är karaktären Charlotte och framför allt Scarlett Johanssons skådespel. Ja, Scarlett Johansson, vilken kvinna, jag menar, här har vi en av världens i särklass absolut vackraste människor och det gör mig så innerligt glad att hon faktiskt kan det där med skådespel också. I filmen där man valt att utelämna mycket dialog bygger karaktärerna mycket på sinnestillvaron där Johansson lyckats med dem små men viktiga scenerna. Trots att hon är vilse lyckas hon ändå klämma fram ett leende, inte av ren lycka och glädje som man är van att se henne utan med en viss tyngd och sorg över det hela som ger liv åt filmen, något som i denna specifika scen symboliserar den humanitet människan bygger på. Även Murray gör detta galant men just Scarlett i det ögonblicket får mig förstå den fasad så många faktiskt håller i skräcken att våga ta steget och vissa hur man verkligen känner och mår.

Lost in Translation är en bra film, den vill mycket men når aldrig riktigt fram till det resultat man önskar. Jag kan erkänna att det finns mycket kvalitet här, men bilden man får är alldeles för oklar och tråkig för ett riktigt bra betyg. Hade det inte vart för skådespelet hade filmen bara fått en trea men det blir faktiskt bättre än så. Lost in Translation bör ses med ett öppet sinne och inställning att det är en seriös film, ingenting man skrattar bort samt att man inte startar för sent på kvällen. Följer man detta lär man få en härlig upplevelse att lägga på minnet. 3½/5

Ludwig (1972)

2011-05-01T01:53:00.022+02:00

Originaltitel: Ludwig
Italien/Färg/235 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Luchino Visconti, Enrico Medioli och Suso Cecchi d'Amico
Medverkande: Helmut Berger, Trevor Howard, Romy Schneider, Gert Fröbe, John Moulder-Brown, Helmut Griem m.fl.

DE ENVÄLDIGE KUNGARNA, kejsarna och tsarerna kommer alltid på gott och ont att förbli symboler. Symboler för dygdlighet, för ståtlighet, men egentligen allra främst för tyranni och förtryck. De är, tack vare deras historiska ursprung, perfekta för en filmskapare att använda som verktyg för att berätta en vinklad berättelse som också kan kallas "sann". Den mer sensibla konstnären – ta exempelvis bioaktuella The King’s Speech (2010), med manus av David Seindler – låter oftast hellre framföra en annan gemensam nämnare till dessa härskare. De är alla ofrivilligt placerade i en maktposition.

Det ovan nämnda är ingen särskilt intressant iakttagelse men har ändå varit en spännande tematik som har funnits i film länge nog. Den blir det än mer medryckande när man sätter tanken i relation till en annan, mer övergripande, tematik - nämligen den "existentialistiska problematiken": Varför blev jag "jag" och inte någon annan? Nåväl, nog är det lika osannolikt att man blir fattigjon Olof som att man blir Gustav II Adolf – men för en bok eller en film gör det faktum att personen ifråga är unikt rik och mäktig att tittaren lättare kan leva sig in i denna djupa, dunkla (och antagligen helt idiotiskt resultatlösa) frågeställning.

Luchino Visconti tar sats och efter de två inledande filmerna i hans Tysklands-trilogi (de två första delarna är De djävulska (1969) och Döden i Venedig (1971)) så är han redo för att göra en film om en - inte bara existentialistiskt utan även bokstavligt betraktat - vilsen monark. Ludwig handlar alltså om kung Ludwig II av Bayern och hans tid som regent 1864-1886. Hans värdelösa ekonomiska politik är här inte lika mycket i fokus som hans kulturella - och sexuella - intressen. För det tidigare var han en stor stötpelare till Richard Wagner och finansierade hans kompositioner; Trevor Howard som Wagner och framförallt huvudpersonens underbara dyrkan inför denne är en av filmens skojfriskaste och charmigaste inslag. För det senare var han homosexuell. Filmens rykte som queer är inte obefogat och att den själv homosexuella Visconti fick upp ögonen för denna Ludwig var nog en viktig grundsten för hans stora ambitioner.

Med tanke på filmens synnerligen långa speltid är det förstås en mycket omfattande betraktelse över kungens upptåg och snedsprång, även om man knappast ge den poäng för att nå fram till några briljanta slutsatser. Ändå återges valuta för varenda sekund som Ludwig tar från ens liv. Helmut Berger gör en oklanderlig insats som huvudpersonen och mot alla odds fäster man sig vid hans teatrala, irrationella och narraktiga utspel. Fokus hela filmen igenom ligger på honom vilket förvisso leder till att vissa biroller gör ett förvånansvärt obemärkt intryck. Gissningsvis är det inte alls så felaktigt prioriterat som det låter; Viscontis pekande finger vill att vi endast ska se Ludwig. En pekning som bör tas som ett värderande ställningstagande men som inte det heller fortlöper i briljanta slutsatser.

Syftet är ett högre mål än att framvisa Bergers karisma och med den tillåta sig säga bu eller bä. Det här är en film mer om det filmiska berättandet mer än en berättelse. Därmed fyller den på i regissörens redan tidigare präktiga cv av strukturerad realismfilm.

Den stora skillnaden är att Ludwig är full av utsvävningar, full av överspel, full av fulhet. Den är full av ett personligt glöd som tillåter reala fel i utbyte mot att få vara en anteckning från verklighetens fantasi. Den är full av lögner och av detta också full av en lust att berätta. Den motsätter sig allt vad upphovsmannens tidigare filmerna inneburit i form av stelbent aristokratiska skrönor där allting är fläckfritt och sanningsenligt, i vilka hans filmer några år tillbaka har utspelat sig.

Ludwig utspelar sig inte på samma vis i aristokratin; även om storyn, ytan, och därmed den fantastiska scenografin - som för övrigt lämnar eftertraktade utomhusscener allt för mycket till tittarens önskan - lätt får en att tro att den skildrar borgerlighet i avsevärt högre grad än de andra filmerna.

Men filmen utspelar sig inte ens i verkligheten! Istället utspelar den sig i utkanten av Viscontis egna "tekniska bubbla". En bubbla där alla en filmares visioner ryms. Med ögonen kisande snett åt sidan tittar vi in mot en historia - men faktum är att vi inte bryr oss om just denna. Här i utkanten råder fullständig anarki samtidigt som det är här de stora linjerna, de huvudsakliga idéerna och de grundläggande principerna, har sin rot. Dessa linjer är abstrakta och det där de ögonen riktas mot. Åtminstone mina.

Det är därför som Ludwig med rätta kallats Viscontis mest personliga film. Den utspelar sig mer än någon av hans andra filmer i hans eget huvud. Någonstans emellan verkligheten utanför konsten och konstens avbildande egenskap finns det undermedvetna hos en konstnär och just där utspelar den sig. Det är därmed också hans mest spännande film att följa. Åtminstone så fort man accepterat bubblans existens. Åtminstone om man har lyckats ta sig in. På så vis är Ludwig inte bara angemän; vilket den är åtminstone för en cineast. Den är också ett äventyr roligt nog att både vilja följa och därefter: fortsätta älska. 4/5

Crash (2004)

2011-04-28T22:52:00.006+02:00

Originaltitel: Crash
USA & Tyskland/Färg/112 min

Regisserad av Paul Haggis
Skriven av Paul Haggis och Robert Moresco
Medverkande: Karina Arroyave, Dato Bakhtadze, Sandra Bullock, Don Cheadle, Art Chudabala, Sean Cory m.fl.

I LOS ANGELES är aldrig våldet, rasismen och den vardagliga diskrimineringen långt borta. I en stad där det handlar om att se efter sig själv får vi följa människor av olika bakgrund, etnisk tillhörighet och förutsättningar, alla kämpandes mot de fördomar som driver en till antingen försoning eller självdestruktion. Vilken roll spelar egentligen hudfärg då människan i grund och botten bygger på samma normer och värderingar med rädslan för det okända som fokus när vägar korsas? Crash ger oss en mycket realistisk verklighetsskildring av det amerikanska samhället och den diskriminering och rasism som finns i världen idag.

Crash är den film som ganska oväntat vann priset som bästa film år 2006 under samma års Oscarsgala. Trots konkurrens från storfavoriten Brokeback Mountain (2005) är Crash förmodligen en av de mest uppmärksammade och ärliga filmer som producerats under 2000-talet.

Man måste ju bara imponeras lite av det mod regissören Paul Haggis visat i att gör en film (hans första) som inte bara beskriver den vanliga amerikanens brister utan även tar upp och backar de perspektiv som ställer den islamiska mannens rätt i otaliga situationer. I ett USA som aldrig riktigt glömt 11 september är detta ett väldigt känsligt ämne men som förvånansvärt inte tar någons parti eller en egen ställning utan mer fungerar som ett neutral vittne som återberättar allt den sett.

Här finns ett mycket bra manus som både är vackert, gripande, hemskt och roligt på samma gång. Med intressanta karaktärer och ett relativt bra skådespel i alla håll och kanter blir filmen både trovärdig och får på samma gång ett djup där det seriösa budskapet även når fram till de mest känslokalla personerna.

De allra bästa filmerna är dem som man lär sig något av. Jag vet inte riktigt vad jag lärt mig av denna film, men den har om inte annat öppnat mina ögon för verkligheten och givit mig nya perspektiv på problemen vi har i dagens samhälle. Att använda sig av relativa ämnen bygger ett band till publiken att relatera till något som bara gynnar filmens utgång.

Att speltiden endast rinner ut på knappa två timmar gör att man varken får för lite eller för mycket av det goda, något många regissörer inte tar hänsyn till. Crash slår rätt på de flesta ställena och bildar en riktigt bra mix av allt som behövs för en kanonrulle. Om man nu ska vara lite kräsen så hade nog jag velat se ett lite mer kvalitativt jobb i både ljudet och fotot, det spelar hur som helst ingen roll då resultatet i slutändan inte kan beskrivas med något annat än helt fantastiskt. Crash har framtiden för sig som en modern klassiker. 4½/5

Liar Liar (1997)

2011-04-27T13:09:00.008+02:00

Originaltitel: Liar Liar
USA/Färg/86 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Paul Guay och Stephen Mazur
Medverkande: Jim Carrey, Maura Tierney, Justin Cooper, Cary Elwes, Anne Haney, Jennifer Tilly m.fl.

JAG ANTAR ATT JIM CARREY-HATAREN antagligen fått stå ut med sin värsta period här på Movie Burger, men här kommer ytterligare en film med tokstollen. Förlåt, men han är ju för bra. Filmen är Liar Liar och är en av Carreys tidigare filmer och även om filmen befinner sig i gränslandet mellan familjekomedismörja med orkestermusik och tankfull, vitsig komedi, är Liar Liar definitivt en rogivande rulle.

Jim Carrey gör här den typen av roll han blivit känd för: förvirrad man som inte lever ett fullt lyckligt liv, som råkar ut för en total förändring som skakar om hans sociala liv (Bruce den allsmäktige (2003), Yes Man (2008) med mera). Här har vi advokaten Fletcher, som lever ett advokatliv baserat på lögner, dock inte enbart i rättssalen, utan till sin familj och sina vänner. Ständigt skjuter han på saker och ting, avbokar ärenden av påhittade orsaker och ignorerar det mesta. En dag, när hans son Max (Cooper) i födelsedagspresent önskar sig att hans far inte kan ljuga på en hel dag, så ställs hela hans liv på spel. Jobbet som advokat, jobbet som man och jobbet som far ruskas om, allt i samspel med diverse ansiktsuttryck av Jim Carrey.

Liar Liar är en riktigt rolig komedi, även om den bitvis är lite väl sliskig i sitt familjefilmsmanér. Dock har filmen precis det som krävs för att nå ut till precis alla och att avfärda en vanlig komedi för att den inte innehåller de cineastiska värden man hellre ser i andra filmer, det vore ju helt fel. Dock ska jag påpeka att denna faktiskt inte är hans bästa komedi och att (om man nu tittar på den typ av roll jag nämnde tidigare) både Bruce den allsmäktige och Yes Man är ganska så mycket bättre, allra främst förstnämnda titel.

Det finns egentligen inte mycket att säga om en film i den drös av roliga filmer Jim Carrey har gjort. Denna är liksom jätterolig, liksom många filmer han gjort. Därför söker jag mer och mer efter just något mer i denna typen av film. Liar Liar kan jag tycka saknar lite av det kött och blod jag saknar i en komedi, för att den ska kännas äkta och närgånget. Det blir det inte riktigt med överdrivet förtydligande orkesterspår. Dock bör man tänka på vilken publik den riktas till och att sitta och vilja ha "närgånget" som 18-årig svensk kanske inte gäller just denna film. Try Supersugen (2007), i så fall. Liar Liar är en härlig komedi med en härlig snubbe, vilket jag tycker säger ganska bra vart filmen ligger "betygsmässigt". 3/5

I Always Wanted to Be a Gangster (2007)

2011-04-24T21:42:00.006+02:00

Originaltitel: J'ai toujours rêvé d'être un gangster
Frankrike/Svart-vit/113 min

Regisserad av Samuel Benchetrit
Skriven av Samuel Benchetrit
Medverkande: Anna Mouglalis, Edouard Baer, Jean Rochefort, Laurent Terzieff, Jean-Pierre Kalfon, Venantino Venantini m.fl.

EN MISSLYCKAD KRIMINELL UTAN VAPEN, två skämt till kidnappare, två låtskrivares dispyter om kärlek och musik och fem pensionärers längtan efter det som en gång var. Dessa är de fyra scenarier som vi får följa i den något svarta komedin I Always Wanted to Be a Gangster.

Efter att ha glimtat de första sekunderna av filmen drar jag genast paralleller till de typiska stildrag som brukar genomsyra exempelvis en Tarantino-film. Vi ser till en början en man med läderjacka som kliver in i ett kafé i utkanten av staden. Samma person stoppar handen innanför jackfickan och är till synes beväpnad. Han försöker få personalens uppmärksamhet, men förgäves. Medveten om sitt nederlag passar han på att gå på toaletten för att återkomma. När han sedan gör det bekantar han sig med servitrisen. Det framkommer att de har mer gemensamt än vad man först trodde, att hon också misslyckat med att genomföra sitt brott. Kan detta vara början på en långvarig vänskap?

Detta är första vinjetten av fyra i denna komedi. Hela filmen är filmad i svartvitt och många utvalda stildrag tyder på att det är just en homage till noir-filmerna från 40-talet. Den tydligaste faktorn som står ut bland de tydligaste av 40-talsklichéer är humorn! Filmens tema är misslyckande. Av alla de olika historierna vi får följa, är protagonisternas strävan efter något specifikt det som gör vissa scener så komiska. Ännu roligare blir det eftersom att vid åsynen av de olika karaktärerna tänker man att det faktiskt är en typ som skulle kunna vara kapabel för att råna ett kafé eller kidnappa ett rikemansbarn.

Det är svårt att klassificera I Always Wanted to Be a Gangster som en svart komedi. Filmen behandlar svåra ämnen och förutom misslyckande är döden något som vanligtvis spelar sin väsentliga roll. Samtidigt måste jag avskriva stämpeln svart komedi då humorn just anspelar på värme (fast på rollernas bekostnad) och den får i alla fall mig att skratta. Förutom humor med god timing är fotot, för att inte tala om regin, något som gör filmen till det lilla guldkorn som det faktiskt är. Synd och skam är det att I Always Wanted to Be a Gangster inte fått den uppmärksamhet den förtjänar! 4/5

Mina jag & Irene (2000)

2011-04-24T12:59:00.005+02:00

Originaltitel: Me, Myself & Irene
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Peter Farrelly, Mike Cerrone och Bobby Farrelly
Medverkande: Jim Carrey, Renée Zellweger, Anthony Anderson, Mongo Brownlee, Jerod Mixon, Chris Cooper m.fl.

ÅTERIGEN RECENSERAS EN KOMEDI av komedimästarna Farrelly. Denna gång blir det även ännu en Jim Carrey-film som recenseras. Varför? För vi på Movie Burger älskar dem.

Mina jag & Irene hör onekligen till en av Farrellys bästa komedier, där den skruvade handlingen verkligen är en av filmens stora fördelar. Filmen handlar om polisen Charlie som lider av problem. Han låter alla kliva på honom och är alltför snäll för att säga ifrån. Detta undertryckande av att vara arg och att säga ifrån har lett till en extrem personlighetsklyvning. Ibland är han den snälla Charlie, men ibland blir han den barske, tuffe och våghalsige Hank. Efter ett fall av mord och korrumperade snutar behöver Charlie hjälpa den unga damen Irene på hennes flykt från galna poliser och andra idioter. Saker blir knappast bättre då Hank kommer och förstör för Charlie, samtidigt som de båda jagen blir förälskad i Irene.

Det finns inget så härligt som en komedi med udda, men verkligt engagerande handling. Det utmärkta valet av skådespelare, Jim Carrey som schizofren (vem kan egentligen göra rollen bättre?), bidrar ju bara till filmens komikvärde. Udda scenarier blandat med just den där rubbade (men ganska oskyldiga) komiken Farrelly besitter gör att Mina jag & Irene helt enkelt blir en riktigt skön komedi.

Farrelly brothers har bara toppat detta två gånger. Jag måste säga att Min stora kärlek (2001) var roligare och klassikern Den där Mary (1998) måste ju ses som deras mästerverk. Dock är Mina jag & Irene definitivt en av deras bättre filmer och i denna sommarvärme känns det fel att åtminstone en gång bryta av gassande hetta mot lite skön, gärna romantisk, komedi.

Detta är en mycket rolig film. Visst kan man se Jim Carreys karaktär (eller karaktärer?) som något betydligt djupare än vad det är (visst är det ju något av en bedrift att ändå porträttera schizofreni med så lustig framtoning), men rent generellt ser jag Mina jag & Irene som en film som gör vad den ska: att vara riktigt rolig. Tro mig, såna filmer behöver alla. Njut. 3/5

München (2005)

2011-04-23T16:51:00.007+02:00

Originaltitel: Munich
Frankrike, Kanada & USA/Färg/164 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Tony Kushner, Eric Roth och George Jonas
Medverkande: Eric Bana, Daniel Craig, Ciarán Hinds, Mathieu Kassovitz, Hanns Zischler, Ayelet Zurer m.fl.

MAN KAN VÄL GANSKA LUGNT SÄGA att Spielberg är en osviklig mästare. Allt han gör är bra på ett eller annat sätt. Nu har jag egentligen bara sett hans kändare verk och vet inte hur det såg ut i allra första början, men den regissör Spielberg har lyckats bli är utan tvekan skicklig. Är det inte sci-fi, så är det historiska verk eller något annat.

München handlar om följden av den så kallade Münchenmassakern under Olympiska sommarspelen 1972 och följer den lilla grupp människor i jakt på att mörda de som planerade aktionen. Med kanonbra skådespel från nästan alla och med ett superbt manus (här har man valt en betydligt mer häpnadsväckande berättelse än nyligen recenserade Himlen är oskyldigt blå (2010)) ställs man återigen inför faktumet att Spielberg alltid är bra. Ibland känns det nästan lite lönlöst att recensera något av han.

Om vi utgår från att filmen är kanon i de flesta avseenden, är det kanske lättare att peka på felen. Spielberg älskar att göra riktiga storfilmer som tenderar att vara ganska långa; detta är givetvis en smaksak, men många tror jag tappar intresset i en film som är längre än två timmar. Med det krävs verkligen duktig regi (något som Spielberg återigen har). Dessutom kan jag tycka att München bjuder på en hel del action, men ingen riktig slutsats. Detta är nog inte riktigt filmens fel. Tittar vi på Israel–Palestina-konflikten, så ser vi ingen riktig slutsats. Våldet och dödsfallen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Om man nu vill se Spielbergs München som trevlig action eller något betydligt mer djupt, det är upp till en själv. Själv ser jag Avners (Bana) färd genom dödsfall och paranoia som något mer än bara action. Hela undertonen av konfliktens hopplöshet gör att Spielberg förvisso kanske berättar något ganska givet, men också alltför relevant i vår nutid.

München är dock långt ifrån Spielbergs bästa film. Vissa scener är jättebra och vissa skådespelare (såsom Hinds) tycker jag verkligen levererar. Dock kände jag stundtals att jag hade velat få med mig något mer efter jag sett filmen. Inte för att klanka ner på Spielberg, men lite känns det som en samling actionscener, med det urtypiska "ensam arab som står och sjunger a cappella" på soundtrack. Även om Spielberg överskrider alla schabloner och gör en riktigt bra film, kan man känna att man gärna velat få med sig mer, för jag vet att Spielberg kan. Bortsett från det, är i alla fall München en riktigt bra och viktig film i vår nutid. Jag tror aldrig att en film, inte ens från den store Steven Spielberg, kommer vara en ögonöppnare för den rasande befolkningen i Israel–Palestina-konflikten, men att återigen bli påminda om att hat enbart föder hat, det tanken kanske rentav kan vara livsavgörande. 3½/5

Himlen är oskyldigt blå (2010)

2011-04-23T16:50:00.008+02:00

Originaltitel: Himlen är oskyldigt blå
Sverige

Regisserad av Hannes Holm
Skriven av Hannes Holm
Medverkande: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman, Amanda Ooms, Björn Kjellman, Adam Pålsson m.fl.

JAG VILL ALLTMER SÄLLAN klanka ner på svensk film. Ofta hör man hur oerhört kass svensk film är och man nämner gärna de allra värsta exemplen. Man väljer att bortse från kritikerrosade filmer som Man säger sitt (2009) och filmerna i den så kallade Millennium-trilogin. Dock ska nämnas att jag inte har särskilt bra koll på svensk film nuförtiden (jag har inte sett ovanstående filmer); det känns som att det mesta rent utav suger. Jag menar inte "suger" i den benämningen att det rent kvalitetsmässigt är dåligt gällande kamera och liknande, men allt känns så oerhört medelmåttigt och urtypiskt svenskt "lagom"; aldrig känns det som jag blir hänförd efter att ha sett en ny svensk film. Varför? Jag kanske helt enkelt borde se mer av de bra svenska filmerna.

Jag måste medge att Hannes Holms Klassfesten (2002) faktiskt var ganska rogivande; man visade upp en härligt tragikomisk bild av återförenandet av en klass och hur rollerna bestod än idag, trots att de alla växt upp till medelålders figurer med krossade drömmar. Himlen är oskyldigt blå är Holms senaste film och handlar om Martin som tar sommarjobb vid Sandhamn. Han tror sig ha fått ett jobb på en liten restaurang, men det visar sig att restaurangens stora industri är narkotika. Martin får nära kontakt med knarkgubben Gösta efter en ölstöld och genast börjar en slags svensk narkotikahistoria, typ Super Fly (1972) möter räkor och midsommarkransar.

Vad som genast är intressant är givetvis nykomlingen Bill Skarsgård. Med ett av Sveriges tyngsta skådespelarefternamn är givetvis pressen hög. Kommer Bill vara lika bra (om inte bättre) än sina bröder och sin far eller kommer han att "fläcka ner" efternamnet Skarsgård då han inte fått pappas skådespelargener? Ingendera. Jag är själv inte ett överdrivet stort fan av Skarsgård-familjen (Stellan tycker jag är överskattad och levererar inte särskilt mycket nu på senare dagar i mitt tycke; Alexander vet jag faktiskt inte; Gustaf Skarsgård var faktiskt ganska duktig i TV-serien Bibliotekstjuven) och kommer således inte döma Bill efter någon förutsatt "ribba." Bill går här med egna ben och således även mitt "bedömande." Bill är okej. Efter att ha sett trailern till I rymden finns inga känslor (2010) blev jag närmast orolig; killen (eller regissören) verkade ha blandat ihop Aspergers syndrom med ren konkret autism. Bill gör dock rollen som den halvt bortkomne jönsen Martin helt okej; en osäker tonåring i sitt möte med kärlek, problematiska familjeförhållanden och knark blir ändå helt okej. Därför ska belysas att Bill knappast är den svaga länken i denna film. Det är liksom hela filmen som sätter fyr på sig själv.

Manuset är direkt ointressant. Istället för en sammanhängande handling (vilket kanske kan vara svårt, verkligheten är ju knappast uppbyggd efter standardramaturgi) får vi här bara en radda med omotiverade, oengagerande scener. Det är tydligt att Holm lagt fokus på att visa den vackra skärgården, men det är på tok för mycket fokus. Vi vet att det är vackert, men kan Holm nu säga vad det var han ville med sin film? Inget direkt mål verkar finnas. Man kan undra om verkligheten egentligen såg så annorlunda ut och om det här kanske i så fall är en jättebra skildring av händelsen, men i så fall kan man undra varför Holm valt en så direkt tråkig handling. Man kan tänka sig att knark och vapen måste bli kul på bioduken, men man verkar ha glömt den verkliga spänningen som enbart uppstår i interagerandet mellan personer.

Holm har här målat upp ett slags drömscenario av "ungdomen under det vilda 1970-talet"; alla ville gå runt nakna, alla var obscena och allt var jättespännande. Det känns som att Holm här vill visa den arketypiska tonåringens värld, den jag säkert tror att många vuxna ibland längtar tillbaka till, då allt var nytt och nyfikenheten yrde, men när man själv var ganska osäker. Holm vill uppenbarligen blanda in nån slags "Martins väg mot att finna sig själv i tonårens djungel"-historia, men det hela blir bara blasé och ganska så jättetråkigt.

Himlen är oskyldigt blå har en hel del fint skådespel, men med ypperligt krystade dialoger och dåligt manus, blir det en film som tror den kan överleva på fina bilder och 1970-tal. Det krävs mer, något som jag tycker Tillsammans (2000) fångade mycket bättre. Lite blunders har alla filmer, men här känns det som Holm gjorde en stor blunder redan i skrivandet av manus; i grund och botten behövs en bra handling. Varför har Romeo och Julia överlevt alla dessa år om det inte vore för just handlingen. Nej, Holm, gör om, gör rätt.

Två roliga anekdoter är för övrigt att jag själv är med på ett håll i filmen (i en väldigt liten roll som elev i början). Dessutom kom låten Himlen är oskyldigt blå (som titeln anspelar på och som spelas flitigt i filmen) ut på 1990-talet. Om detta var ett misstag eller att Holm struntade i det och tyckte att den ändå passade i hans 1970-talsscenario, det är en fråga vi kanske aldrig kommer få svar på. 1½/5

Robin Hood - Karlar i trikåer (1993)

2011-04-23T16:49:00.006+02:00

Originaltitel: Robin Hood: Men in Tights
Frankrike & USA/Färg/104 min

Regisserad av Mel Brooks
Skriven av J.D. Shapiro, Evan Chandler och Mel Brooks
Medverkande: Cary Elwes, Richard Lewis, Roger Rees, Amy Yasbeck, Mark Blankfield, Dave Chappelle m.fl.

MEL BROOKS HAR GETT OSS MÄSTERLIGA KOMEDIER och Robin Hood - Karlar i trikåer är ett av hans senare verk. Med det sagt, är den även ett av hans tråkigare verk. Brooks, som nästan alltid har lyckats leverera snudd på komiska mästerverk, är här faktiskt knasigare (och tråkigare) än någonsin.

Robin Hood - Karlar i trikåer är givetvis en parodi på berättelsen om Robin Hood. Där Dracula - Död men lycklig (1995) ändå hade en lysande huvudrollsinnehavare (den framlidne och alltid lika roliga Leslie Nielsen), har Robin Hood - Karlar i trikåer ingen direkt drivkraft i Cary Elwes. Med det inte sagt att han är en dålig skådespelare eller att han inte är rolig, men han (tillsammans med nästan alla andra, till och med Chappelle, något förvånande) skapar denna ganska taffliga film. Dock är det största felet nog ej skådespelarna, utan snarare handlingen. Man kan ju diskutera hur viktig eventuell handling är i en komedi, men att den i alla fall måste vara så pass intressant och givande att man vill se mer borde ses som någon form av mål.

Detta är en smålustig film, men på ett helt fel, oj, så knasigt, sätt. För er som gillar knasig humor är det här definitivt en fullträff (stundtals är den faktiskt ganska rolig), men den där vitsigheten som fanns i Brooks tidigare filmer känns inte riktigt av i denna typ av "sladdbarn" hos Brooks. Dock ska man inte glömma bort att Brooks ändå är bakom rodret och att gubben än kan, men att detta ska ses som hans starkaste verk - knappast! Det framgår tydligt efter en fladdermus med Nielsens ansikte i tidigare nämnda verk om Dracula. 2/5

Den galopperande detektiven (1994)

2011-04-19T08:38:00.005+02:00

Originaltitel: Ace Ventura: Pet Detective
USA/Färg/86 min

Regisserad av Tom Shadyac
Skriven av Jack Bernstein, Tom Shadyac och Jim Carrey
Medverkande: Jim Carrey, Courteney Cox, Sean Young, Tone Loc, Dan Marino, Noble Willingham m.fl.

JIM CARREY ÄR DEFINITIVT en väldigt egen komiker. Med sitt överdrivet frenetiska sätt har han ingen direkt jämlike. Att man blir något omtumlad efter en hel långfilm med honom är väl inget konstigt, men man måste ge all berömmelse han kan för att han kan göra en annars ganska händelselös scen till en riktigt rolig en istället.

Den galopperande detektiven har nog ingen direkt gått miste om; i alla fall inte den främsta karaktären Ace Ventura. Ace är en slags privatdetektiv specialiserad på djur och när en delfin blir stulen precis innan Super Bowl behöver han lösa mysteriet. Det blir en lustig och lite väl häpnadsväckande historia, med en alltid lika överspänd Jim Carrey. Det är i den här filmen som Carrey antagligen är mest Carrey (i alla fall den bilden vi förknippar honom med) och är även den filmen som katapulterade honom in i berömmelse.

Är filmen bra då? Rent cineastiskt är den ju inget mästerverk, även om man inte får glömma att den faktiskt haft sitt lilla intryck på det moderna samhället, för vad visar bättre upp 1990-talets komedier bättre än nykomlingen och nutida superkändisen Jim Carrey? Handlingen är dock ganska dålig och det mesta ligger på Carreys axlar. Dock ska man framhäva att det är en rolig film, men även om detta var filmen som på riktigt gjorde Carrey känd, så är det faktiskt inte hans roligaste. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att uppföljaren är bättre, där man faktiskt lagt ner ännu mer tid på bra story, vilket genast ger Carrey ännu mer spelrum att vara rolig.

För att vara Jim Carreys start på kändisskap är ju ändå Den galopperande detektiven en rolig film. Carrey klarar av det mesta och vissa scener är direkt sanslösa. Med ljummen kritik kan jag säga att Den galopperande detektiven stundtals är en riktig skrattfest tack vare Carrey, men att detta bara var början på en samling sanslösa (och ännu roligare) komedier. 2½/5

Kids (1995)

2011-04-17T11:24:00.004+02:00

Originaltitel: Kids
USA/Färg/91 min

Regisserad av Larry Clark
Skriven av Larry Clark , Harmony Korine och Jim Lewis
Medverkande: Leo Fitzpatrick, Sarah Henderson, Justin Pierce, Joseph Chan, Johnathan Staci Kim, Adriane Brown m.fl.

LARRY CLARK OCH HARMONY KORINE har blivit kända för sina grovkorniga och explicita filmer, där det främsta motivet ofta är brydda ungdomar. Ken Park (2002) väckte kontrovers för sina sexscener och Gummo (1997) för att vara en allmänt mobbad film. Kids är ett samarbete mellan de två och är faktiskt, ganska förvånande, ändå inte så frånstötande som dess rykte har utgett den för att vara.

Kids handlar om ett gäng ungdomar i New York. De fördriver tiden med sex, alkohol och droger. Många av killarna skejtar medan tjejerna sitter i klungor och diskuterar. Telly, en av grabbarna, roar sig dag ut och dag in med att försöka hamna i säng med oskulder. Han väjer inte för att med grovt språk beskriva hur han "tog tjejen" den tidigare kvällen, något som hans kamrater tycker är väldigt häftigt. I ett moln av hasch och ett surr från billiga skejtvideor, följer vi parallellt en grupp tjejer. Tjejerna, däribland Ruby (Rosario Dawson), diskuterar oralsex, samtidigt som Jenny (Sevigny) tröttsamt tittar omkring. Hennes erfarenheter ligger inte ens i närheten av de andra tjejerna; hon har enbart haft sex med en kille, Telly. Ruby och Jenny berättar att de gått och testat sig för könssjukdomar, eftersom man aldrig kan vara säker. Dock ökar förvåningen då Jenny är den som visar sig vara HIV-smittad. Jenny blir då fast besluten att ta fatt Telly, i den kavalkad av oskuldsjagande hans sexliv numera formats till.

Med dokumentärlik filmning och väldigt duktiga skådespelare, blir det skitiga porträttet av promiskuösa ungdomar väldigt närgånget. Även om det till stor del är en generationsfilm, en film som tydligt visade 1990-talets strömningar med spretigt hår, häng, illa matchande färger och skejtande i den tid då HIV började uppmärksammas, är det ändå en berörande film. HIV är fortfarande lika angeläget idag, men att många skulle kunna tyckas känna igen sig i den här typen av vilda beteende tror jag inte. Det är åtminstone en värld som sträcker sig ganska långt från Sveriges ungdomar (rent visuellt, men stundtals även mer innerligt), vilket gör att filmen kanske blir mer en "film om ungdomar och HIV", än en berättelse som verkligen skakar om och får en att förstå.

Dock ska inte sägas att filmen är dålig. Ett relevant ämne om en hemsk sjukdom i en väldigt rörig djungel av armsvett, rullbrädor och våta fläckar i madrassen blir en berättelse att äcklas och läras av. Med mycket duktiga skådespelare, bra musik och en träffsäker final blir Kids en gripande (och lyckligtvis inte alltför stötande) film om ungdomar och hur splittrad deras oskuldsfullhet ofta faktiskt är. 3/5

Shutter Island (2010)

2011-04-17T01:52:00.005+02:00

Originaltitel: Shutter Island
USA/Färg/138 min

Regisserad av Martin Scorsese
Skriven av Laeta Kalogridis och Dennis Lehane
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Ben Kingsley, Mark Ruffalo, Ted Levine, Jackie Earle Haley, John Carroll Lynch m.fl.

MARTIN SCORSESE ÄR FÖRMODLIGEN en av världens idag bästa levande regissörer. Det räcker inte med adjektiv för att beskriva denna man utan hans meriter talar för sig själva. Med filmer som Maffiabröder (1990) och Taxi Driver (1976) i bagaget har Scorsese under närmare 40 år producerat succé efter succé utan att stanna. Många anser att Scorsese under 2000-talet gått ner sig en aning, om detta är fallet så syns det i alla fall inte i en av 2010:s, om inte 2000-talets bästa psykologiska thrillerdrama, Shutter Island.

Shutter Island är historien om kommissarien Teddy Daniels (DiCaprio). Allt börjar med att vi möter honom på en båt tillsammans med sin nye kollega Chuck (Ruffalo) på väg till den ökända fängelseön/behandlingshemmet Ashecliffe för de mentalt sjuka brottslingarna. En fånge har under misstänksamma förhållanden rymt och där det nu är upp till Teddy att utreda händelsen. I jakten på att hitta fången börjar underliga ting hända, både personal samt patienter beter sig konstigt samtidigt som Teddy hemsöks av hemska minnen från sitt förflutna. För att lösa fallet måste han konfrontera sig själv och se bortom det tänkbara för att hitta lösningen och konspirationen.

Shutter Island är i mitt tycke en riktigt bra film, kanske inte så nytänkande men i högsta grad ett riktig kvalitetsverk. Här har vi en blandning mellan häftiga foton och ett grymt manus för att inte nämna det fantastiska skådespelet och ljudmixningen. DiCaprio visar i denna film att han utan tvekan är en av världens bästa skådespelare och med resten av uppsättningen (som för all del gör ett ruggigt bra jobb) levereras passion och inlevelse i massor. Filmen är väldigt spännande och tack vare en drös av effektgivande flashbacks får man ständigt ny information att bearbeta. Vad som imponerar på mig som mest är den detaljrikedom Scorsese besitter och hur varje aktion har en baktanke där det allra minsta objekt kan avgöra hela utgången för resten av filmen.

Vad som sänker Shutter Island är inte de över två timmar långa spelminuterna, alla delar vägar tungt inför slutet och det är just finishen som sabbar ett fantastiskt betyg på denna film. Likt varje thrillerdrama är ofta själva tvisten höjdpunkten av filmen, ett moment Scorsese lite missat här. Man bygger upp en historia så pass bra att slutet bleknar bort lite. Det är inget dåligt slut men revolutionerar inte på samma sätt som till exempel filmer som Seven (1995) och Fight Club (1999) gjorde på sin tid, det känns som att man har sätt det förut.

Det hör inte till vanligheterna att jag brukar se en film flera gånger om, jag nöjer mig ofta efter en första titt. Det här är ett mycket vanligt fenomen inom dagens filmindustri, man glömmer ofta att bjuda in publiken att ta del av resan, att få sitt egna kreativa tänkande. En film behöver verkligen inte vara spikad, de allra bästa filmerna bör få varje individ engagerad på sitt eget personliga plan genom att antingen lämnas frågande efter ett tvistat slut eller kanske få sig en funderare kring budskapet och den långsökta sensmoralen. Shutter Island är en film som uppmanar oss att se bortom det normala och hitta våran egna förklaring till vad som händer. Det räcker inte att se denna film en gång, då blir man bara frustrerad, först andra gången börjar man inse genialiteten bakom idéen och man inser att allt inte varit som man trott.

Det här är en lysande film, den kräver tid och engagemang där man själv är nyckeln till slutet. 4/5

Ray (2004)

2011-04-15T23:17:00.003+02:00

Originaltitel: Ray
USA/Färg/152 min

Regisserad av Taylor Hackford
Skriven av Taylor Hackford och James L. White
Medverkande: Jamie Foxx, Kerry Washington, Regina King, Clifton Powell, Harry Lennix, Bokeem Woodbine m.fl.

2004 FÖRLOADE VI EN MAN, en musikalisk ikon, men framför allt en godhjärtad människa vars liv kantats av problem där man övervunnit fler hinder än du och jag förmodligen någonsin kommer att göra. Ray Charles liv har inte bara givit inspiration till dagens generationer utan kommer för alltid att förespråka kampen mot rasism och förtryck då människor oavsett handikapp är lika värda. Ray är filmen om denne mans liv, karriär och vägen till toppen.

Filmen börjar med att vi möter en ung Ray Charles, oupptäckt och på resande fot. Ray är en fantastisk musiker och det tar inte lång tid innan folk får upp ögonen för den skicklige pianisten och sångaren. Men Ray har ett stort problem, han är blind. På grund av sitt handikapp har Ray fått lära sig anpassa sin tillvaro, livet är inte enkelt utan synen, vem kan man lita på och vart tar man sig rent fysiskt och psykiskt i livet när man ständigt lever i mörkret? Ray finner kärleken men även lockelsen att fly till drogernas värld. Hans liv blir en ständig kamp mellan svåra val och en strävan att aldrig låt folk döma honom efter den syn han inte har.

Som en biografisk film kan man ha svårt att se den spänning och underhållning som ligger i Ray Charles liv men som faktiskt resulterar i en mycket god filmupplevelse. Ray är en perfekt karaktär att bygga en historia på. Här finns så mycket problem och lidande att det nästan känns som att allt är ett enda stort påhitt, en fiktion och kreation ur tomma intet. Filmen bygger mycket på relativa ämnen så som diskriminering, skuld och kärlek utan att riktigt hamna i det annars väldigt typiska Hollywood-träsk många filmer ligger i. Att det är en independentfilm ger den en seriösare ton utan att gå över i något rent artistisk verk.

Ray är verkligen ingen rent depressiv film utan vad jag gillar med den är hur man presenterar hans handikapp med ett så pass optimistiskt perspektiv som ger en förhoppningar snarare än nedlåtet medlidande. Vad som ger filmen dess klass är till stor del tack vare Jamie Foxxs fantastiska rollprestation i rollen som självaste Ray Charles. Aldrig har jag sett någon uppslukas och med sådan inlevelse gått in i en karaktär som han gör i denna film. Då fokuset ständigt ligger på Rays innerliga resa är just tyngden på huvudrollsinnehavaren förmodligen det allra viktigaste i hela filmen. Man kan säga vad man vill om de resterande skådespelarna och filmen i helhet men ingen kan ta ifrån Jamie Foxx den Oscarsstatyett han så rättvist kammade hem för denna ypperliga rollprestation.

Man kan inte se denna film utan att vänta sig en hel del härlig musik. När man ser på filmer som handlar om just musik så är ju självklart förväntningarna på topp vad gäller kvaliteten samt sättet att arbeta in ljudet och jag måste då säga att man verkligen levererat här. Tack vare musiken lyfter filmen rejält. Även om man aldrig lyssnat eller uppskattat Ray Charles musik tidigare så finner man ljudläggning väldigt passande, något som skapar en bättre helhetsbild.

Vad som tyvärr sänker filmen är det faktum att det är mycket svårt att summera ett liv fullt av så mycket händelser och historia på två timmar att man förlorar det flyt som är så viktigt för att hålla intresset uppe. Jag kan även tycka att man ibland la fokus på fel punkter och att det mot slutet kunde kännas en aning långtråkigt att drilla igenom samma sak om och om igen. Vad som räddar filmen i detta läge är en bra avslutning men som jag inte tänker avslöja något av här.

Det här kan alltså summeras som ett måste för dem av musikaliskt intresse men även för dem som bara vill se ett bra drama. Att filmen baseras på verkliga händelser ger den ett större djup och man lämnar inte TV soffan utan att bli rörd. 4/5

The Heartbreak Kid (2007)

2011-04-13T23:40:00.002+02:00

Originaltitel: The Heartbreak Kid
USA/Färg/116 min

Regisserad av Bobby Farrelly och Peter Farrelly
Skriven av Scot Armstrong, Leslie Dixon, Bobby Farrelly, Peter Farrelly, Kevin Barnett, Bruce Jay Friedman och Neil Simon
Medverkande: Ben Stiller, Malin Akerman, Michelle Monaghan, Jerry Stiller, Rob Corddry, Carlos Mencia m.fl.

BRÖDERNA FARRELLY har gett några av mina favoritkomedier (Den där Mary (1998), Mina jag & Irene (2000), Min stora kärlek (2001) och så vidare), därför är förväntningarna ändå relativt höga när jag börjar se på The Heartbreak Kid. Vad kan man då säga om bröderna Farrellys The Heartbreak Kid?

The Heartbreak Kid har egentligen det mesta som en Farrelly-komedi har: en typisk Ben Stiller, det blonda bombnedslaget (här spelad av en helt okej Akerman) och härliga karaktärer. Dock finns det något filmen saknar, något som tyvärr är väldigt viktigt för Farrellys filmer och som kanske är just det som gör att vi älskar deras filmer så mycket: filmens handling. Där vi har funnit väldigt märkliga och udda handlingar (en man tycker varenda ful tjej är hur vacker som helst för han bara kan se deras insida, en man med dubbla personligheter, två siamesiska tvillingar och så vidare).

The Heartbreak Kid handlar mer eller mindre om en småmesig San Francisco-bo (Stiller, i sin ständigt återkommande roll som "mesen") som inte riktigt kan glömma sitt ex och gå vidare (och som dessutom låter precis alla kliva på honom), som helt plötsligt finner en bedårande blondin på gatan av en händelse. Kärleken spirar, de två gifter sig och firar sin smekmånad i Cabo San Lucas, tills det visar sig att tjejen var betydligt jobbigare och knasigare än vad han först trodde. Plötsligt dyker en tjej vid namn Miranda (Monaghan) upp på semesterorten...

Scenarierna, karaktärerna och stämningen är riktigt Farrelly och där finns ju just den där känslan vi alla älskar i deras filmer. Dock känns det som att man inte riktigt lagt ner lika mycket tid på något av dessa som man gjorde i deras tidigare filmer. Allra minst har man valt att hitta på en tillräckligt givande handling för en komedi, utan väljer att ändå ta en ganska standardaktig "knasig kärlekskomedi" till handling.

Dock ska jag inte klanka ner alltför mycket på denna film. Jag blev stundtals väldigt road och det är definitivt en trevlig film, som tyvärr alltför ofta faller tillbaka i kärlekskomediernas klyschor. Dock ska där nämnas att The Heartbreak Kid är en mycket underhållande film, men tyvärr kommer den nog enbart ses som en liten bedrift hos bröderna Farrelly och en ännu mindre sådan i komedifilmens historia. Tyvärr. 2½/5

Mysterious Skin (2004)

2011-04-12T00:52:00.009+02:00

Originaltitel: Mysterious Skin
Nederländerna & USA/Färg/105 min

Regisserad av Gregg Araki
Skriven av Gregg Araki och Scott Heim
Medverkande: Chase Ellison, Joseph Gordon-Levitt, Brady Corbet, George Webster, Rachael Nastassja Kraft, Jeffrey Licon m.fl.

DEN SUBGENRE AV FILMER som känns som ett slag i ansiktet med valfritt tillhygge är en splittrad genre. Filmer som Lilja 4-ever (2002) är givetvis osvikligt gripande, men man kan inte undgå att må ganska dåligt efter sådana kraftprov till långfilmer; den skymt av ett slags helvete på jorden. Man blir liksom tom i själen och ändå så full av tankar. Man kan inte förhindra att skakas om; en sida lugnas ner av tanken att det här inte sker. Det är inte en del av vardagen och bara en film. Den andra sidan påminner oss om att det allra värsta - det vi ibland ryggar tillbaka för och stundtals undrar om det faktiskt är okej att ha med i en film - faktiskt tillhör en dimension som tyvärr sträcker sig mycket längre en filmrulles gnisslande: vår värld, ditt land... kanske bara runt hörnet.

Mysterious Skin tar plats i 1980-talets Kansas och handlar om två ungdomar - Brian (Corbet) och Neil (Gordon-Levitt) - som båda blev sexuellt utnyttjade av deras baseballtränare när de var åtta år. Drygt tio år senare är Brian och Neil 19. De träffas aldrig mer och har fortsatt att leva ett liv på sina egna håll. Den ene, Brian, har blivit en nördig, plågsamt blyg och "tillsynes asexuell" grabb fascinerad av UFO:n, medan Neil har blivit en hänsynslös och sexuellt vågad ung prostituerad. Vad som skiljer dessa åt, förutom deras totala skiljaktigheter i personlighet, är att Brian inte riktigt kan komma ihåg vad som hände den sommaren för tio år sedan (han är klart övertygad att han måste ha blivit bortförd av utomjordingar, men är fast besluten att finna sanningen), medan Neil kommer ihåg precis allting.

Genom filmens direkta angripande, bortser Gregg Araki från onödig bakgrund och fakta om karaktärerna, utöver själva övergreppet vid åtta års ålder. Det bidrar givetvis till att filmen på ett sätt blir ganska överskådlig, men samtidigt väldigt explicit. Ämnen som pedofili och allmän perversitet är inte något man enkelt går runt utan uppspärrade ögon. Araki har dock här gjort en film som är ett subjekt för analys; att filmen skulle vara särskilt lätt att förstå är inte sant. Mysterious Skin är en betydligt mer psykologisk film än vad jag först anade. I tron om att stöta på en film om problematiska ungdomar i en avkrok á la mer lättsmält Harmony Korine, blir det betydligt mer Happiness (1998). Brians grubblerier och återkommande drömmar med en åttaårig Neil, tillsammans med Neils hämningslösa möten med äldre män, blir således en väldigt hård och svårsmält karamell.

Gregg Araki är kanske främst känd för sina homosexualitetsrelaterade independentfilmer. Med sin så kallade Teenage Apocalypse Trilogy (Totally F***ed Up (1993), The Doom Generation (1995), Nowhere (1997)) satte han sexualiteten som ett väldigt tydligt tema i sina filmer. Liksom hans tidigare filmer, är sexualiteten även väldigt viktig i Mysterious Skin; jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att hela filmen handlar om det. Dock är det inte lika mycket en film om sexualitet och övergrepp i sig, som det är en film om olika människors sätt att handskas med en traumatisk händelse och kanske ännu, ännu mer en film om hur enbart en kort tidpunkt, en tanke som blir handling, kan förändra en individs liv, en människas hela synsätt, för alltid. Araki sätter inga fördömande stämplar om hopplöshet och nihilism, men vad han ej heller gör är att använda sig av alla dessa standarduttryck om att "det löser sig", att "komma över" någonting och börja förlåta. Även om de givetvis är livsviktiga i sammanhanget också, tror jag faktiskt aldrig jag skådat en film som jag tror överensstämmer så väl med känslan av att ha varit ett offer för övergrepp. Vi vill gärna se det som att vi förr eller senare kommer kunna vifta bort det, men lite tänker vi på ett barns oskuldsfullhet och de fruktansvärt, fruktansvärt djupa sår som uppstår efter fall av sexuellt utnyttjande. Jag tror inte någon, inte ens Araki själv, vet hur något sådant kan kännas, trots att Mysterious Skin ändå för mig blir ett av de mest ackurata filmer om ett övergrepps efterskalvseffekt.

Med ovanstående harang om filmens tema, förefaller det nog för de flesta att det här inte är en film för alla. Jag hade själv inte alls förväntat mig en sådan visuellt och psykiskt påfrestande film när jag satte på kritikerrosade Mysterious Skin. Att Joseph Gordon-Levitt, Elisabeth Shue och Richard Riehle medverkar ska i framtiden för mig inte alls försäkra mig om tryggheten i ett i alla fall välbekant ansikte. Filmen går där Happiness kände att gränsen gick och fortsätter lite mer, också till stor hjälp av föreställningar och att faktiskt inte visa allt som sker. I Happiness bör jag dock säga att det sköttes med lite mer finess; stora delar av Mysterious Skin fann jag väldigt frånstötande. Även i Happiness vågade (men såväl även väldigt realistiska och nyanserade) bild av en pedofils grubblerier, kände jag att delar av den filmen också var väldigt svåra att ta in, just kanske för att man inte ville. På så sätt lämnar Mysterious Skin ut betydligt mycket mer i bild (det allra värsta går givetvis inte att visa); många stunder blir det för mycket. Om det ska ses som obligatoriskt med tanke på filmens natur eller om det gör filmen sämre, det blir mycket svårt att svara på. Budskapet och känslorna som väcks av filmen är såpass starka att det känns som att vägen dit stundtals inte kunnat göras på annat sätt. Dock kräver det ju den grundläggande, mänskliga förmågan att trots allt se det som en film; en väldigt annorlunda berättelse.

Mysterious Skin är en väldigt svår rackare. Vissa kommer inte orka se hela, vissa kommer säkert hata den, andra älska den och vissa ge den ljummen kritik. Det är nog med all säkerhet en av de svårare recensionsobjekten jag varit med om. Så mycket känslor väcks i ett landskap som enbart verkar präglas av obehag. Filmen är verkligen en tankeställare, som med mycket bra skådespelare (jag blir faktiskt glad över att Gordon-Levitts karriär tar fart nu, för denna film visar faktiskt på superb skådespelarförmåga om man jämför med allt annat han gjort), bra regi och en mycket angelägen handling kan och bör träffa precis allihopa. Det är en hård knytnäve i magen, men näven sitter där den ska. Med en varning och många tankar lämnar jag tangentbordet med utlåtandet att detta är en verklig psykisk bergochdalbana om sår som faktiskt aldrig riktigt läker. 3½/5

Catch Me If You Can (2002)

2011-04-08T23:33:00.008+02:00

Originaltitel: Catch Me If You Can
Kanada & USA/Färg/141 min

Regisserad av Steven Spielberg
Skriven av Jeff Nathanson, Frank Abagnale Jr. och Stan Redding
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hanks, Christopher Walken, Martin Sheen, Nathalie Baye, Amy Adams m.fl.

DET FINNS MÅNGA KÄNDA REGISSÖRER som egentligen bara gör den berömda bilden av storfilm. Kända skådespelare, överdådiga scenarier och utsvävande handling i ett landskap oftast ganska avlägset från vår samtid. Det jag däremot gillar med Steven Spielberg att han visserligen också kan göra sådana filmer, men ofta också väljer att gå tillbaka ett steg i fiktionsfaktorn. Ibland gör han avsevärt enklare filmer om man jämför med de sci-fi-filmer han kanske är allra mest känd för. Med enklare menas dock givetvis inte på något sätt mindre genomtänkta eller gripande filmer - tvärtom är det kanske de som träffar mig ännu mer på djupet. Spielbergs vida talang och utbredda spelplan fastställer just det faktumet att han faktiskt är en väldigt duktig regissör. Ofta blir man mer eller mindre tvungen att nämna mer okända tungviktare som Fassbinder och Kurosawa när man ska nämna sina främsta favoritregissörer; dock ska man inte glömma (vilket jag egentligen inte tror att nån gör) att Spielberg är en strålande, nutida regissör som aldrig verkar tappa gnistan, något jag emellanåt kan tycka att exempelvis Martin Scorsese gjort.

Med Catch Me If You Can berättar Spielberg berättelsen om verklighetens Frank Abagnale (DiCaprio), en ung svindlare utan dess like. Innan han fyllt 19 år hade han lyckats lura till sig jobb såsom pilot, läkare och advokat. På sina eskapader lyckades han kamma hem stora summor pengar, till stor hjälp tack vare den checkförfalskning han förde; något som var det främsta motivet till den jakt själva filmen handlar om. Vi har nämligen Carl Hanratty (Hanks), en medelålders polis som är gift med sitt arbete. I bitter men fast besluten arbetstakt startar han den maniska jakten på den unga skurken, en jakt som - såsom titeln så fyndigt berättar för oss - blir ännu svårare än han trott. Till stor del som skämt på Hanrattys bekostnad, dessutom.

Medan många syftat på att Kubricks porträttering av våld i Clockwork Orange (1971) är alltför tilltagande för svaga människor, kan man lugnt säga att Catch Me If You Can är en ännu mer tilltagande och definitivt mer harmlös glorifiering av brott. Inget av det Abagnale gör anses ju egentligen som rätt, men det går inte att inte tycka att Frank Abagnale nog katten är coolaste kisen i stan! Med glimten i ögat springer han fram i ett liv kantat av undersköna damer, lyx och vilda äventyr. Det ska däremot inte få en att glömma bort filmens allvarligare sidor, de som verkliga Abagnale hoppades på att få lyfta fram, nämligen ärren efter skilsmässor och behovet av föräldrar som älskar en. På så sätt blir även Catch Me If You Can en rent gripande film om en intressant människa. Låt mig då bedyra att han knappast skulle bli lika intressant utan den allvarligare sidan - en karaktär helt besprutad i lycka och succé ger ett väldigt overkligt och således tråkigt intryck. Spielberg balanserar mellan muntert livsnjutande och jobbiga familjeproblem på ett väldigt engagerande vis, utan att snubbla över för mycket på någon av sidorna.

Rent konkret kan man då enbart säga att denna film definitivt rekommenderas. En väldigt skicklig regissör förnyar sig själv med Catch Me If You Can, med skådespelare det faktiskt aldrig kan gå fel med. Jag menar, DiCaprio och Hanks. Det blir helt enkelt bara bra. Med Spielberg känns två timmar film aldrig som ett långt pass genom bergslandskap, utan snarare som ett vilt, planlöst maraton i evigt intressanta miljöer - lite som Abagnales egna impulsartade agerande - vilket helt enkelt blir en väldigt bra fredagsfilm. Jag hatar glorifierande av mördare och grova brottslingar, men just Abagnale, kom igen. Jisses, vilken lirare. 4/5

Ghost Dog - Samurajens väg (1999)

2011-03-20T12:36:00.007+01:00

Originaltitel: Ghost Dog: The Way of the Samurai
Frankrike, Japan, Tyskland och USA/Färg/116 min

Regisserad av Jim Jarmusch
Skriven av Jim Jarmusch
Medverkande: Forest Whitaker, John Tormey , Cliff Gorman, Dennis Liu, Frank Minucci, Richard Portnow m.fl.

JIM JARMUSCHS ACTIONHISTORIA skulle inte kunna passa mig bättre. En kanonskådespelare (Forest Whitaker) och massor av east side rap i ett hopkok av filosofi och estetiserande av våld. Med lättsam approach men explosivt våld och rafflande intriger, blir Ghost Dog - Samurajens väg en film utan dess like.

Forest Whitaker gör en lysande prestation som yrkesmördaren Ghost Dog. Det enda han gör om dagarna är att slappa i det lilla kojliknande hus han har på toppen av en byggnad, tillsammans med en gigantisk bur med duvor. När han inte gör det, stryker han omkring i stan eller dödar någon på beställning. Dödandet sker dock aldrig i smaklöst raseri, utan är alltid på beställning av gangstern Louis. Louis räddade nämligen Ghost Dog när han blev misshandlad och för det är han honom evigt i skuld; något som får den något samurajbesatta Ghost Dog att kalla sig själv för Louis tjänare, i sann samurajanda kantad av hög respekt och lydnad.

Med det sagt är det ingen dåre vi har att göra med, även om man kan dividera över hur mycket vett det finns i en människa som dödar folk på beställning. En dag får den lugne Ghost Dog order om att döda en gangster som ligger med maffiabossen Vargos dotter. Av misstag blir dottern vittne till detta, vilket genast förvärrar situationen. Maffiabossarna (som Louis arbetar för) är fly förbannade och bestämmer sig illa kvickt för att eliminera Ghost Dog och om inte det går: ta död på Louis. Louis blir genast väldigt orolig över sin vän Ghost Dog och det blir bara starten på en ömsesidig jakt på varandra, där Ghost Dogs lugna attityd bryts av mot filosofiska visdomsord från samurajvärlden, rap och sköna karaktärer, i en slags nattsvart melankoli enbart en storstad kan framkalla.

Ghost Dog - Samurajens väg tillhör den typen av filmer som lyckas hålla igång lågan trots att tempot ändå är förhållandevis lugnt, vilket är något jag älskar. Ett exempel på en sådan film är Blood Simple. (1984), bröderna Coens lysande debutfilm. Jarmusch har här gjort en rafflande actionberättelse som på flera håll säger mycket mer än den typ av actionfilm som florerar idag (trots att dessa har så mycket fler resurser). Det talar för att resurser i detta fall inte är en given biljett in i folks hjärtan, utan karaktärens väg genom bländande skådespel, bra handling och tät regi. Jag har aldrig tidigare sett en film av Jim Jarmusch, men med Ghost Dog - Samurajens väg har han definitivt bevisat att han är en regissör att uppskatta, analysera och älska. Ghost Dog - Samurajens väg är på sitt sätt ett mästerverk till actionhistoria, som med Whitaker inte annat blir än väldigt, väldigt bra. Tack, Jarmusch. 4/5

Sinnenas rus (1954)

2011-03-19T00:08:00.017+01:00

Originaltitel: Senso
Italien/Färg/118 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Camillo Boito, Suso Cecchi d'Amico och Luchino Visconti
Medverkande: Alida Valli, Farley Granger, Rina Morelli, Massimo Girotti, Heinz Moog, Sergio Fantoni m.fl.

ORD JAG BEGRIPER. Åsikter jag uppfattar. Ett händelseförlopp som jag urskiljer in i minsta underliggande detalj. Nog är Sinnernas rus – mer känd under originaltiteln Senso – inget konstigt på pappret. Ändå förstår jag ingenting alls. På många sätt är den ypperligt berättad och full av dynamik och nyanser. Å andra sidan brister logiken, eller åtminstone relevansen, redan dessförinnan.

Filmen börjar och slutar redan i första scenen, som också blivit dess mest berömda. I den inledande bilden framträder scenen i operahuset La Fenice i Venedig där Il trovatore av Guiseppe Verdi framförs och snart glider kamerans fält ut också över orkester och publik. Vad som följer är en färgrik scen full av liv och händelse, där grevinnan Livia Serpieri (Alida Valli) för första gången träffar löjtnanten Franz Mahler (Farley Granger). De båda konstaterar att de har ett gemensamt intresse för opera och Livia uttrycker starkt missnöje emot att Franz ska till att duellera med hennes kusin, markisen Roberto, som har en olämpligt mycket högre social ställning – varpå Franz med bestämdhet svarar att det inte alls kommer att bli någon duell. Livia gör en förskräckt grimas.

Givetvis kan man inte tolka resten av filmen utifrån detta språkutbyte (även om Il trovatore säkerligen går att använda för att tolka merparten) – men efter denna, i ärlighet, tämligen övervärderade scen, flagnar det där som inte endast är svulstigt, utan också är dynamiskt, emotionellt och engagerande bort ifrån kartan. Fortsättningsvis följer en alldeles för lång och rent av tråkig film, med en ambition att trycka in så mycket som möjligt in i varenda minsta bildruta. Det helt fenomenala överspelet från de två huvudrollerna fyller inte alls sin funktion och försvinner bland resten av påläggen på den enorma Dagobertmacka Sinnenas rus med rättvisa kan jämföras med.

Kanske är det regissör Luchino Viscontis olidliga fascination av färgfilmen (det här är hans första) som ställer till det. Kanske såg han möjligheten av att utnyttja filmens ekonomiska tillgångar för att ta hans erfarenheter som teaterregissör till att få göra ”episk teater” på duk. Kanske ville han skilja den italienska aristokratin, som han hade egna erfarenheter av, så som den för honom verkligen begav sig. Oavsett vilket har han också omsorgsfullt låtit någon sorts ljudmontage ackompanjera bilderna och därav är det också en film full av buller. Det finns dock tydliga undantag, men dessa upplever jag som ganska menlösa och utdragna när de inte på något sätt för en för övrigt alldeles för simpel historia framåt. De påminner mycket om den melodramatiska film som Visconti under sina första år framförallt praktiserade.

Alla sådana blinkningar bakåt känns dock lustiga, för i det stora hela är det här förstås en film som nästan bara pekar framåt och är så tekniskt utvecklad att neorealismen känns långt avlägsen. Det teaterala ställer sig långt från all sorts realism och just det teaterala genomsyrar filmen fullständigt. Till och med utomhusmiljöerna ser ibland spöklikt mycket ut som kulisser. Framförallt blinkar den i dess tekniska fingerfärdighet - i synnerhet inledningssekvensen - fram mot Leoparden (1963), hans nästa färgfilm som först kom nio år senare.

Först i filmens klimax – en sekvens som faktiskt slår operascenen med hästlängder – tillåts skådespelarna ta sig ordentlig plats. Det är dock inte enbart en strålande uppvisning i överspelande skådespeleri utan scenen är också den andra hörnstenen i den delen av berättelsen som känns relevant. Filmen är en studie i den romantiska idyllen och kärlekens befintlighet respektive obefintlighet. Jag får ibland för mig att Visconti skapar kärlekshistorier för vita duken efter regelbok, det finns väldigt lite känslor som känns trovärdiga här. Jag väljer gärna att tolka honom välvilligt. Kärlek är lek. Vi väljer själv åt vilket hål vi vill styra våra känslor och det finns ingenting i dessa känslor som binder band i realiteten. Filmens klimax ringar in min sökta slutsats på ett utsökt sätt. Men hur mycket gubbstruttande och tråkmånseri ska man egentligen behöva tåla för, trots allt, ett så pass simpelt mål? 2/5

Billy Madison (1995)

2011-03-18T22:29:00.009+01:00

Originaltitel: Billy Madison
USA/Färg/89 min

Regisserad av Tamra Davis
Skriven av Tim Herlihy och Adam Sandler
Medverkande: Adam Sandler, Darren McGavin, Bridgette Wilson, Bradley Whitford, Josh Mostel, Norm MacDonald m.fl.

MÅNGA KOMIKER kan man nog tycka är något överskattade. Även om man kan tycka att Will Ferrells hojtande kan vara jobbigt eller Rob Schneiders skuttande irriterande, så är nog den jag är allra mest tveksam över Adam Sandler. Vissa gånger har han kunnat leverera, flera gånger är det faktiskt kul, men i det hela undrar jag vad filmbolagen såg i den pressade falsksång eller skrik han sysslar med. Så kul är det inte. Efter att ha hört att hans äldre verk minsann verkligen visar hans bästa sidor, tog man en titt på Billy Madison och oj, det är fortfarande verkligen inte bra.

Billy Madison är ett rikemansbarn som leker bort hela sitt liv. När han plötsligt ställs inför faktumet att ta över hans fars hotell (något som hotas av den giriga Eric Gordon, som också vill åt hotellet) och får höra att han bara klarade grundskolan för att hans pappa mutade lärarna, så måste han intensivplugga genom hela grundskolan. Det är det enda krav hans pappa har för att han ska få hotellet. Detta blir givetvis en saga med endimensionella karaktärer, där Eric är Hell on Earth och alla är emot honom. Billy Madison är kanske den enda personen som inte är endimensionell, då man inte kan bestämma sig för om han är the good guy eller bara en odödlig böld i röven. Det blir väl nånstans mittemellan.

Dock nog om att klanka ner på denna film. Den har sina fördelar och Steve Buscemi gör en liten men rolig roll som ett tidigare mobboffer. Även Sandler måste ju få lite berömmelse för att han ändå lyckas hålla upp en film som denna. Den är tänkt för att underhålla och ge en lite varm känsla efteråt. Frågan är om målet kanske borde vara större hos en regissör. Tamra Davis gjorde Half Baked (1998) som jag gillade mer (även om den heller inte ska ses som ett mästerverk). Det beror nog på att den filmens huvudrollsinnehavare Dave Chappelle faller mig mer i smaken än Adam Sandler. För mig är Sandler faktiskt något överskattad och det förefaller inte särskilt otänkbart att någon annan skulle kunna göra hans roll lika bra, om inte bättre.

Billy Madison är ingen höjdarkomedi och egentligen är den en ganska onödig film i Sandlers repertoar. Där Sandler trots allt ändå har gjort filmer som fått en att skratta, känns det här till stor del mest bara som en belastning, trots en handfull skratt, tjejer och poolparty. 2/5

Döden i Venedig (1971)

2011-03-18T15:43:00.018+01:00

Originaltitel: Morte a Venezia
Italien/Färg/130 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Thomas Mann, Nicola Badalucco och Luchino Visconti
Medverkande: Dirk Bogarde, Björn Andrésen, Mark Burns, Marisa Berenson, Carole André, Silvana Mangano m.fl.

DÖDEN KAN KOMMA FORTARE än livet räcker till. Som många stora historiska tänkare verkar mena, behöver inte döden vara kroppslig utan kan lika väl vara mental eller dygdig. Det finns en relation mellan liv kontra död i förhållande till sanning kontra lögn. I en tillvaro frånvarande från sanning återstår intet: det jordliga dödsriket.

Med detta vill jag klargöra att Luchino Viscontis antagligen mest välkända film, Döden i Venedig, förvisso – precis som titeln antyder – handlar om döden. Men det är någonting den gör på åtskilliga plan. Här är inte döden en slutpunkt på människans tillvaro på jorden, utan döden är dessutom en påstridig känsla. En känsla jag till och med tror många kan känna igen sig i, utan att man för den sakens skull någonsin ska ha behövt känna sig död i fysisk bemärkelse.

Även Venedig har en mångbottnad betydelse. Det här är onekligen en film mer om en stad än om en människa (till skillnad från Viscontis övriga filmer handlar den inte alls om en familj) även om den allra mest handlar om ett tillstånd, nämligen det ovan beskrivna ”dödstillståndet”. Dirk Bogarde spelar den tyska kompositören Gustav von Aschenbach på besök i staden och motivet verkar till en början vara att göra en inspirationsresa. Vad han söker är skönheten och här blir förstås staden Venedig – en alltigenom vacker stad – en ännu viktigare allegori.

Skönheten återspeglas på flera andra sätt och en huvudroll i det hela har svenska Börje Andrésens insats som Tadzio, en ung – och enligt urbilden mycket vacker – polsk turist på familjesemester. Gustav finner inte bara Tadzio som en vacker, här finns också tveklöst större känslor inblandade. Man skulle kunna fästa sig vid denna utmärkande lolita-aspekt av filmen och dra slutsatser till Viscontis egen homosexualitet – men det vore bra dumt för då missar man den allomfattande poängen: om livets eviga motsatsförhållande mellan skönhet och död.

Döden i Venedig är inte bara en existentialistisk höjdpunkt i filmhistorien, vilket förstås i grunden är Thomas Manns förtjänst - som skrev den novell som var förlaga till filmen. Framförallt är den i största allmänhet ett mästerverk som filmiskt konstverk. Tematiken hänger samman med tidiga 1800-talets romantiska idévärld i dess skildring av individens inre väsen. Vågorna som långsamt sköljer in längs Venedigs stränder i kontrast mot den pressade känsla av instängdhet, en näst intill apokalyptisk närvaro, som staden inger stämmer väl överens med romantikens tankar och i fotografen Pasqualino De Santis bilder finns det mycket som för tankarna till måleri. De långa, mjuka tagningarna – som känns ganska otypiska för Visconti – tillsammans med den ständiga användningen av zoomning och djupa bilder fungerar också som en kommentar om filmens skönhetsdiskussion. Därtill tillkommer musik av Gustav Mahler - vilket knyter cirkeln eftersom Mann inspirerades av kompositören när han skrev sin novell till en sådan grad att han döpte sin huvudperson efter honom.

Naturligtvis är det inte som insats i en diskussion som bilderna och ljuden tillför. Nej, de tillför i sig själva. När film, som underhållning, är bäst är det möjligt att man måste berätta effektivt. När film, som konst, är bäst måste man dock ge bilder och rörelser full respekt och ge de den tid de kräver. Döden i Venedig upplever jag inte som långsam, framförallt inte i jämförelse med Viscontis övriga filmer. Jag upplever den som alltigenom vacker. 4½/5

The King's Speech (2010)

2011-03-16T17:29:00.007+01:00

Originaltitel: The King's Speech
Australien, Storbritannien och USA/Färg/114 min

Regisserad av Tom Hooper
Skriven av David Seidler
Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Guy Pearce, Jennifer Ehle, Michael Gambon m.fl.

I JANUARI 1936 dör den engelske kungen George V och lämnar det brittiska imperiet och folket i dess mest kritiska tid utan vare sig hopp eller ledare. På randen till krig blir det upp till hertigen av York, prins Albert, att ta sin faders plats, en uppgift som aldrig varit menad eller önskad av honom, och hur går det när man samtidigt lider av svår stamning och scenskräck? Kan han ta mod till sig och övervinna de problem som ständigt plågat hans vardag och därmed nå ut och ena det splittrade folket?

Sådan följer handlingen i denna Oscarsbelönade film från 2010 med Colin Firth i huvudrollen. Det första jag kan säga om The King's Speech är att det är en mycket välgjord film. Här har regissören ett fint öga för detaljer där man bygger upp en mycket trovärdig brittisk tidig 1900-talsmiljö. Här har alla de viktiga faktorerna så som skådespel, manus, bild och musik vävts samman till en två timmar lång underhållning som passar de flesta åldrar där både komiken och allvaret i ämnet träder fram. Bara skådespelet och det delvis mycket fina fotot i sig är av stor tyngd i filmen och där framför allt huvudrollsinnehavarna gör fantastiska rollprestationer.

Tyvärr tappar man ganska lätt intresset då det inte händer så mycket i mittensekvenserna vilket till och från gör den relativt tråkig. Här saknas även det djup som hade behövts för att förstå och lära känna karaktärerna bättre då man bara lätt skrapar på ytan av vad som skulle kunna bli en mycket mer gripande och känslomässig historia. Den lekfullhet som pryder filmen gör att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta, är det en komedi eller ett drama? Utan någon klar uppfattning av vad man ser på så fastnar man i ett fack någonstans där mitt i mellan.

Att denna film skulle vara bättre än The Social Network (2010) och Black Swan (2010) (båda Oscarsnominerade samma år) tycker jag inte stämmer. Kvaliteten är liknande hos samtliga men där spänningen här saknas.

Vad som räddar det hela är ett kreativt tänkande kring både manus samt historian plus skådespelet och de fina miljöerna. Det är en mycket typisk Hollywood-saga som är lätt att förstå sig på och som avrundas till en trevlig filmupplevelse. 4/5

Gentlemen Broncos (2009)

2011-03-14T17:45:00.008+01:00

Originaltitel: Gentlemen Broncos
USA/Färg/90 min

Regisserad av Jared Hess
Skriven av Jared Hess och Jerusha Hess
Medverkande: Michael Angarano, John Baker, Robin Ballard, Steve Berg, Jemaine Clement, Kristie Conway m.fl.

JARED HESS, kanske mest känd för Napoleon Dynamite (2004), har här gjort en ganska förbisedd film med samma, gamla, vanliga lågmälda stil och märkliga karaktärer. Medan Napoleon Dynamite dock mest var en komedi som överlevde på sin komiska approach till främst ungdomar, kan Gentlemen Broncos vara en av Hess kanske mest allvarliga filmer, även om det är svårt att direkt sätta stämpeln "allvarlig" på någon av hans filmer, eftersom alla verkligen är heludda.

Gentlemen Broncos handlar om en ung, aspirerande sci-fi-författare vid namn Benjamin (Angarano), som fått chansen att gå på ett läger för unga författare. Han blir där vän med Tabatha, en ung tjej som direkt fascineras över Benjamins talang för att skriva. Det är tydligt att Benjamin är väldigt skicklig, något som blir extra tydligt när Chevalier (Clement), den kända sci-fi-författaren, i ren desperation tar Benjamins verk och utger sig för att ha skrivit den själv, som en sista utväg att behålla sitt kändisskap.

En viss typ av människor uppskattar Hess filmer och jag har tur att vara en av dem. Eftersom jag själv älskar lågmäldhet i filmer (något som kanske är ännu mer fängslande i filmerna av Todd Solondz), blir Hess filmer ganska rogivande, även om jag ibland tycker att filmerna går över gränsen när det inte längre är underbart udda, utan bara konstigt och omotiverat. Även om Gentlemen Broncos ibland kliver över just den gränsen, har den en hel del fördelar: Benjamins osvikliga kärlek för sin mamma (som verkar vara den enda han verkligen har) är faktiskt väldigt fin på sitt sätt, något som visas upp i en rafflande vedergällning i filmens senare del. Benjamin överhuvudtaget, lysande porträtterad av Michael Angarano, gör att filmen lyfts upp och får något mer djup. Filmens romans mellan Benjamin och Tabatha, några man kan tycka är "samhällets utstötta", blir dessutom helt uppenbart en romans mellan två unika människor helt ärliga mot sig själva, där resten i det samhälle de bor i antingen är trasiga eller vilsna.

Filmen har dock en del ganska äckliga segment och den typen av gross out-skämt funkar väl, men det är ibland tvivelaktigt om det egentligen behövs. Dock är den verkligt roliga i filmen onekligen Jemaine Clement, som redan visat upp tecken på komisk genialitet i och med Flight of the Conchords och Dinner for Schmucks (2010). Hans praktarsel till karaktär, Chevalier, är väldigt rogivande och så oerhört självälskande att det, ja, inte kan bli annat än en skrattfest i sig. Det kräver ju dock givetvis att man har den där känslan för lågmäldhet, något som många kanske inte uppskattar i dess mest absurda grad. Exempelvis var Gentlemen Broncos ingen gunstling hos kritiker och att den inte fått mer berömmelse är väl inte förvånande, om man tittar på majoriteten av recensioner (i alla fall de jag läst).

Jag utgår dock från vad jag själv tycker och å Movie Burgers vägnar kan jag faktiskt säga att Gentlemen Broncos faktiskt är en fin film, där drivkraften främst ligger i Benjamin, hans kärlek till hans mor och hans underliggande kamp med omvärlden, något som uppenbarligen aldrig skulle kunnat göras utan Michael Angarano. Med honom och med en osviklig Clement, blir Gentlemen Broncos trots allt en ganska fin film, i Hess tragikomiska anda. 3/5

August Rush (2007)

2011-03-14T17:38:00.007+01:00

Originaltitel: August Rush
USA/Färg/114 min

Regisserad av Kirsten Sheridan
Skriven av Nick Castle, James V. Hart och Paul Castro
Medverkande: Freddie Highmore, Keri Russell, Jonathan Rhys Meyers, Terrence Howard, Robin Williams, William Sadler m.fl.

JAG ÄR EN PERSON som ofta försöker hitta det bra i en film jag ser, oavsett hur dålig filmen är. Jag kan erkänna att Manos: The Hands of Fate (1966) hade sina komiska moment (även om det inte var meningen) och att flera dumma komedier ändå duger sena sommarkvällar med de man tycker om. Dock finns det en typ av film jag nästan aldrig står ut med: "djupa" filmer (som egentligen bara är en rörig sörja) av pretentiösa regissörer. När jag dock sätter på August Rush, så finner jag någon annan slags typ av film jag inte uppskattar. Innan jag börjar hacka på den här filmen alltför mycket, måste jag klargöra att August Rush utgör en slags hybrid av överdriven lycka, magi, ganska platta karaktärer och en verklighetsförankring som bara måste ses som ett långfinger åt alla som sliter dag ut och dag in för att komma lika långt som filmens August Rush gör på några månader, utan musikalisk erfarenhet.

August Rush är berättelsen om pojken Evan Taylor, som lever utan sina föräldrar på ett hem. Han har aldrig träffat sina föräldrar och det går inte en dag utan att han undrar vilka hans föräldrar är. Något som binder ihop hans önskan att få möta sina föräldrar är den musikalitet som döljer sig i lille Evan. Var han än går hör han toner och trots att han inte kan behärska ett instrument, hör han hur en kaskad av melodier blomstrar inom honom. En dag får han nog av hemmet och flyr därifrån; där börjar berättelsen, samtidigt som vi parallellt följer Evans föräldrar, som är ovetandes om hans existens. Handlingen är det inte alls fel på. Faktum är att handlingen faktiskt är verkligt gripande, även om August Rushs ganska överdrivna familjefilmförpackning gör att det stundtals kanske blir lite väl övertydligt, där exempelvis Evans mobbare framställs som verkligt endimensionella antagonister som bara lever för att vara onda och göra livet surt för Evan.

När Evan kommer till New York, bjuds han in av ett gäng musikaliska gatubarn att börja spela musik på gatan. De lever i ett ruckel under ledning av den härdade karlen Wizard (Williams). Han märker alla de andra barnens musikaliska talang, men det är tydligt att det är stor skillnad på Evan och de andra barnen. Evans toner finns bara i hans huvud och har inte tagit uttryck i någonting, till han hittar gitarren. På ett golv i huset finner han en gitarr på ett golv och ganska planlöst börjar han slå på gitarren; det hela slutar i ett inferno av toner som väcker hela huset, med den spelteknik som kommer göra Evan känd genom hela filmen. Wizard inser att pojken har talang, pojken får namnet August Rush och slår lite mer på guran ute på gatan och sen går det så fullkomligt utför och Evan når sådana fullkomligt orealistiska höjder ingen någonsin gjort, oavsett musikalisk förmåga. Vi har sett hur sagor om underbarn tagit form i liven hos Michael Jackson och Stevie Wonder och jag vet att ingen unge utan identifikationspapper kan börja på en av USA:s största musikskolor för att han är bra på gitarr, trots att han också är för ung. Det för bara en koppling till ett gitarrspel där väldigt komplexa former av tapping förekommer, trots att det är första gången han spelar. Det vore underbart om det vore så för visst finns inget annat ord för musik än magiskt, men överdriv inte. Publiken är inte idioter.

Bortser man från den orealistiska handlingen (vilket man faktiskt får ta och göra, det är inte på liv och död, så ta det med en nypa salt), så har filmen faktiskt väldigt bra musik. Jonathan Rhys Meyers gör också en fin roll i den plågade pappan Louis. Därefter gör Robin Williams (som vanligt) en bra prestation. Utöver det är det generellt sett bra skådespelare, även om jag kan ha lite problem med Freddie Highmore. Då kan jag inte motstå att koppla till den orealistiska handlingen igen och inser väl att materialet kanske inte är det bästa för att få det verka trovärdigt och gripande.

Överhuvudtaget är August Rush ingen film du ska ta på allra största allvar. Jag kan tyvärr inte motstå frestelsen, eftersom jag till och med känner en kille som går på Juilliard School och vet att han minsann slitit för att komma dit. Det är inte gjort i en handvändning. Dock är det positiva med August Rush att den sätter igång tankarna hos aspiranter. Musiken är stundtals kanon, berättartekniken är felfri och det kopplat med fin romantik och jakten på ens saknade föräldrar, gör ändå August Rush till en ganska fin, om än orealistisk och ganska överdriven, film. August Rush sätter ju ändå verkligen igång drömmarna och det i sig är ju en väldigt fin gest. 1½/5

Den oskyldige (1976)

2011-03-13T15:35:00.026+01:00

Originaltitel: L'innocente
Italien/Färg/125 min

Regisserad av Luchino Visconti
Skriven av Gabriele D'Annunzio, Suso Cecchi d'Amico, Enrico Medioli och Luchino Visconti
Medverkande: Giancarlo Giannini, Laura Antonelli, Jennifer O'Neill, Rina Morelli, Massimo Girotti, Didier Haudepin m.fl.

RISKEN MED ATT vara perfektionistisk konstnär är inte, vilket många tror, att man får som vana att dra ut på tiden. Ska Terrence Mallick ta tjugo år på sig för att skriva klart ett manus så kan det vara värt det. Kvalitet går före kvantitet. Risken med att vara en perfektionistisk konstnär är istället att sådana med tiden riskerar att bli högmodiga, då de märker att deras gränslösa förmåga att göra alla rätt inte verkar ha några gränser. Att göra en så felfri film som möjligt blir ett ont begär.

Den skotska rockgruppen Mogwai har gjort en låt med den kryptiska titeln 2 Rights Make 1 Wrong, i dessa ord borde många stora konstnärer kunna finna stor lärdom. En perfektionistisk filmskapare (därmed konstnär) som lever efter mottot är Stanley Kubrick. Hans sista film, den underligt mångbottnade Eyes Wide Shut (1999), är ett lysande exempel på hur. För gör man för många rätt blir det lätt fel, i betydelsen att det blir tråkigt och därmed är det ibland att föredra en film som kontinuerligt gör fel.

Filmhistoriens mest betydande pedant, Luchino Visconti, vet ingenting om skönheten i ett misstag. Redan i hans allra tidigaste filmer märks det hur han tar avstånd från allting fult och klantigt. Hans berättelser kännetecknas av perfekt yta; perfekta miljöer, perfekta kläder och, givetvis perfekt form. Det är ändå inte ironiskt att han ändå uppfann den "smutsiga" filmgenren neorealism för det finns förstås också ondska i hans värld. Även om skillnaderna mellan gott och ont oftast svävar i ett diffust sken. Hans ambitioner att förnya filmen blev likt som för så många andra filmare allt mindre och mindre med tiden. I slutet av karriären var bara en len, perfekt och kal yta kvar.

Hans allra sista film, Den oskyldige, var kantad av den då 69-årige upphovsmannens ålderskrämpor, som snart efter filmens färdigställning skulle ta form av en dödande stroke. Filmen är en överväldigande jäsande degklump full av allting som är vackert. Precis som jag förhoppningsvis insinuerar är det så pass gott om rights så att dessa parvis tar skepnad av flertalet wrongs. Perfekt är tråkigt, och ingenting blir därav riktigt intressant eller gripbart. Det är förvisso delvis underhållande, men detta bara på ett skenbart vis. Allting som går in i huvudet passerar allt för snart obemärkt ut igen och det hände att jag hann glömma bort väsentliga karaktärer under scener där de inte förekom. En träighet som man bara vill ta i med ena handen. Eller med halva hjärtat.

Det hela är en filmatisering på en roman av Gabriele D’Annunzios full utav sådant Visconti finner väsentligt i människans natur. Naturligtvis handlar det om begäret och framförallt det köttsliga begäret. Men det handlar också om någonting som genomsyrat alla hans verk men först här blir riktigt påtagligt; nämligen kommunikationens dilemma och hur det är bristen på språklig fattning som ställer till det för människan.

Huvudpersonen är en andefattig aristokrat (Giannini) som drar in sig själv i en otrohetsaffär. I en talande scen säger han själv att han som ateist inte behöver lägga sig i moraliska angelägenheter samtidigt som han sliter av nattlinnet från hans hustru. Ett sådant uttalande hade med lätthet kunnat generera en rad spännande konflikter men i filmen är den bara ett av många exempel på enkelriktad kommunikation. Det är den språkliga förvirringen som filmens titel anspelar på. Det finns ingen riktig ondska, det finns bara onda handlingar och dessa är orsakade av kommunikationssvårigheter.

Gianninis karaktär är den värsta av syndare – men trots det är han oskyldig. Detta förklarar förstås också det ovan nämnda diffusa sken mellan ont och gott. Man kan inte placera ut moral. Just detta är såklart en beundransvärd insikt, men Viscontis är alldeles för övermodig för att inse att han helt missar att berätta poängen. Ingmar Bergman kan förklara samma poäng på en minut helt utan dialog, som Visconti inte ens kan säga under en över två timmar lång film. Han har lagt all energi på det ovidkommande - på att få filmen att inte sticka i ögonen. Det är förstås fel. Den oskyldige är en film som absolut borde ha stuckit i ögonen. 2/5

Om du lyssnar noga (1995)

2011-03-12T11:56:00.004+01:00

Originaltitel: Mimi wo sumaseba
Japan/Färg/111 min

Regisserad av Yoshifumi Kondo
Skriven av Hayao Miyazaki, Aoi Hîragi, Cindy Davis Hewitt och Donald H. Hewitt
Medverkande: Youko Honna, Kazuo Takahashi , Takashi Tachibana, Shigeru Muroi, Shigeru Tsuyuguchi, Keiju Kobayashi m.fl.

MAN KAN LÄTT SÄGA att Studio Ghibli (och Pixar) tagit vid där Walt Disney slutade, när det handlar om att sätta riktig magi i animation. Hayao Miyazakis Studio Ghibli har här kommit med Om du lyssnar noga, en film som till skillnad från Studio Ghiblis tidigare filmer, faktiskt ej har några overkliga fantasyelement.

Om du lyssnar noga handlar om Shizuku Tsukishima, en ung flicka som skulle kunna kategoriseras som både bokmal och plugghäst. Hon älskar att låna böcker från biblioteket och fördriver den mesta tiden åt att plugga, när hon inte skriver dikter eller umgås med kompisar. En dag märker hon att alla böcker hon lånat tidigare lånats av en viss herr Amasawa och blir genast nyfiken över vem denna man kan vara. Denna historia, tillsammans med hennes vän Yukos förälskelse och Shizukus egen utveckling som ung tjej, gör Om du lyssnar noga till en typisk Studio Ghibli-film; det är fullkomligt omöjligt att skriva ner handlingen i en mening, eftersom filmens ”handling” snarare består av atmosfär, händelser och upplevelser, än ett givet mål.

Jag älskar Studio Ghibli och sedan jag såg Spirited Away (2001) har jag alltid velat se mer. Även om Om du lyssnar noga inte helt spelar ut när det kommer till overkliga scenarier (just den fantasi som jag älskar hos Studio Ghibli), så gör ett skickligt skrivet manus att berättelsen i Om du lyssar noga ändå blir väldigt vacker, gripande och, framför allt, fin.

Regissören Yoshifumi Kondo har här gjort ännu en bra film i Studio Ghiblis repertoar och att inte ha sett denna (eftersom den lätt hamnar i skuggan av andra mästerverk från Studio Ghibli) vore väldigt synd, inte bara för de som gillar anime eller animation, utan för den som gillar film överhuvudtaget. Med vackra miljöer och med det odödliga temat om ung kärlek, blir Om du lyssnar noga ännu en lysande film från Studio Ghibli, den rättmätige konungen av modern animation (tillsammans med Pixar). 4/5

Monty Pythons galna värld (1975)

2011-03-09T09:46:00.005+01:00

Originaltitel: Monty Python and the Holy Grail
Storbritannien/Färg och svart-vit/91 min

Regisserad av Terry Gilliam och Terry Jones
Skriven av Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones och Michael Palin
Medverkande: Graham Chapman, John Cleese, Eric Idle, Terry Gilliam, Terry Jones, Michael Palin m.fl.

DÅ VAR DET DAGS IGEN. Nu ska man börja recensera en gammal klassiker för läsarna, mestadels eftersom skaparen av denna hemsida/min brorsa Vito tjatat på mig. Hur som helst så är det inte så viktigt varför jag skriver recensionen, det viktiga är att jag bara skriver den. Då är det väl bäst att starta.

Monty Python testar på något nytt den här gången. Istället för att göra som de gjort innan så har de bestämt sig för att göra en film med lite mer av en konventionell berättarteknik, alltså betyder det att Monty Pythons galna värld inte är en film som bara är proppad med sketcher som inte har någon slags gemensam bindning till varandra. Jag tycker att det är bra att Monty Python gör på detta viset eftersom det är lätt hänt att en film med bara en massa sketcher kan bli ganska matig. På detta sätt som denna film är gjord så blir det enkelt för tittarna att hänga med och förstå sammanhanget i filmen. Innan jag går in på vad filmen handlar om vill jag bara varna folk som inte gillar brittisk humor. Om ni inte gillar brittisk, sjuk humor så ska ni inte kolla på den här filmen för ni kommer antagligen inte göra annat än att hata den. Denna film är inte som Baksmällan (2009) och den är inte heller som Epic Movie (2007) och det är antagligen därför den kan verkar ganska udda och tråkig i ögonen på en person som bara älskar Epic Movie. Jag säger inte att dessa två filmer är dåliga på något sätt, jag säger bara att det inte är samma slags humor.

Filmen handlar om kungen Arthur som bestämt sig för att gå på en jakt efter den heliga graalen. På vägen träffar han andra äventyrare som mer än gärna vill följa med på denna upptäcktsfärd. De splittras och vi får följa de respektive riddarnas självständiga resa. På detta sätt lyckas Monty Python också blanda in sina sketcher. Allt känns mer sammanhängande och samhörigt på detta sätt och det frambringar klart mer skratt än grubbel över vad som nyss egentligen hände. Humorn blir på detta sätt mer spontan och koncentrerad. Och som vi alla vet så kan Monty Python leverera skratt på allra bästa möjliga sätt, alltså kommer du inte behöva oroa dig över om denna film verkligen är rolig.

Självklart finns det folk som inte tycker denna humor faller i deras smak och det är absolut acceptabelt, men om det är så att man har ett sinne för sjuk humor då kommer man nog garanterat ha en skrattfest av denna film. Jag tycker alltså att denna film var en bra komedi och kommer antagligen få dig och skratta om du gillar det absurda. Hursomhelst, har absurditeten i denna film ett motiv till skillnad från en viss TV-serie som uppenbarligen är en "rip-off" på The Simpsons. 4/5